Jag hade tipsat henne om Venusdeltat av Anaïs Nin (som jag trodde alla läst när de var 14) men hon kunde inte komma förbi all incest och mord och pedofili. Hon lobbade The Sexual Life of Catherine M. tillbaka till mig, jag sa att jag ska kolla upp den men glömde såklart genast titeln eftersom jag var lite full. Lyckligtvis går den lätt att hitta om man googlar kombinationer som ”art curator, editor, group sex”. (Nuförtiden handlar jättemånga sökresultat om att hon inte gillar metoo och folk kan med gott samvete kalla henne superknäpp eftersom hon är moraliskt unken och inte bara har ett superknäppt sexliv. Kinkshaming är fel, men att ställa sig emot metoo är RIKTIGT fel och då kan man lika gärna ge dem en skopa ovett för resten av sina synder på en gång. Buu, buuuu, franska kvinnor, osysterligt att jobba med Polanski och gilla sperma!).

Handlingen i Catherine M’s sexuella liv är i grunden så som följer: Konstvetaren Catherine Millet tycker om att lägga sig i en grushög/på en scen/i en skog/på ett golv och låta exempelvis lastbilschaufförer ligga med henne i massgangbangs. Ibland vill hon ha enbart analsex, ibland vill hon ge avsugningar, ibland slickar hon diverse fitta och ibland får hon nya tänder av sin tandläkare eftersom hon ligger med sin tandläkare. Ibland har hon förhållanden och då kör hennes killar runt med henne i sin bil och åker någonstans där hon kan bli påsatt av massor av människor, ibland beskriver hon återkommande teman som ekar från barndomens kristna tro.

Jag var rätt skeptisk när min väninna berättade om det, inte för att en kulturkvinna som skriker kapital inte kan tycka om att bli påsatt av kreti och pleti men för att det låter för sensationellt. Och modigt. Alla vet att kulturkvinnor drömmer om att ligga riktigt svettigt och äckligt med någon som kommit hem till dem för att skruva upp en hylla, men att faktiskt göra det! Jag tänkte ju genast att Catherine skulle få AIDS eller också tvingas konfrontera något förr eller senare, någon som slår henne eller spräcker hennes anus på ett icke-önskvärt sätt. Det där låter som pornografi eller raljans. Kanske ställer hon sig mot metoo, eftersom hon enligt boken aldrig blivit utsatt för något våld eller otrevligheter, att hon riktigt frotterat sig i fara och kommit ur det med bara lukten och några fall av dröppel som souvenir.

Millet påminner om Lucia Berlin och Sylvia Plath, samma lugna, ganska torra berättelser som snarare dokumenterar än bekänner eller lever genom historien. Hon har inget att bekänna för hon har inte gjort något fel, snarare berättar hon en historia lätt road av att människor kan finna den uppseendeväckande. Boken är en dokumentation där Millet drar sig till minnes avsugningar, analsex, kukars doft och form, fantasier om förnedring och onani på ett sätt som gör det direkt omöjligt att finna det upphetsande.

Elfride Jelinek anklagades för att skriva pornografi i samband med att hon vann sitt Nobelpris och det är lätt att se varför. Jelinek berättar om besjälad lust så som den upplevs genom andra, hon beskriver blod och känsla och sperma på näsduken. Millet å sin sida skriver antipornografi, orgier ur ett distanserat jagperspektiv som sakligt drar sig till minnes de dagar då hon knullat som mest.

Jag har alltid trott att pornografi är konst utan dess själ, men frågan är om inte själva Jelineks själ gör hennes bok pornografisk. Réage och Jelinek skriver fantasier medan Millet skriver om sin verklighet. Det är ändå intressant att det finns en sådan stark kanon av erotisk litteratur av kvinnor, där kvinnors fantasier och sexualitet står i fokus. Kanske är det därför Réage och Jelinek skriver utifrån manlig njutning, medan Nin och Millet skriver om den kvinnliga njutning de faktiskt upplevt.

Similar Posts:

• Uteslutande sexövningar
• Något för den analyshugade
• Intelligenta kammarspel
• Smakprov av Österrike
• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt

Jag undrar om den här typen av litteratur ens kan kallas erotisk? Möjligtvis om man gillar bdsm – för det är vad som tycks vara synonymt med erotisk litteratur numera. Det är lite tråkigt att mångfalden inte är större än så, att porrbranschens syn på erotik har kopierats av litteraturbranschen. Det är möjligt att jag har fel här och då får ni gärna rätta mig.

Marus stönande var en sträv blandning av smärta och njutning när Lauralynn trängde in i hans rövhål och spetsade hans mest obscena öppning med sin käpp och pumpade fram och tillbaka som en pistong.

Det är lite för mycket av den här typen pinsamma sexscener för att boken ska kännas bekväm att plocka upp på tunnelnanan. Men, Åttio dagar gul är mer än sex och ”erotik”. Jag förvånas över författarnas förmåga att väva samman sex med en rätt intressant intrig och berättelse. Romanen handlar om ett liv som inte är tillräckligt och ett sökande efter det som kan fylla tomheten men som till slut leder till ett beroende och ett frihetsberövande av det symboliska slaget.

Litteraturprofessorn Dominik får syn på den unga musikern Summer när hon spelar Vivaldis ”Våren” i Londons tunnelbana. De två inleder en till en början strikt sexuell relation där han utforskar sin dominanta sida och hon utforskar sin undergivna sida. Det visar sig senare vara fler som vill dominera Summer när hon utforskar allt fler delar av denna sexuella subvärld.

Varje sexscen och varje replikskifte utanför tortyrkamrar, sexklubbar och sängar är en kamp om makt och frihet. För Summer är det också en ständig fråga om vad hon vill.

Och ja, det här är även något som till slut börjar utvecklas till en smörig kärlekshistoria vilket är den enda orsaken till att jag vill läsa även nästa del Åttio dagar blå. Kan Summer och Dominik skapa en relation i denna gryta av passion och attraktion? Och det är min förkärlek för chick lit som talar, inte någon längtan efter fler krystade sexscener.

Similar Posts:

• Som Gessle med ögonbindel
• Tema: Erotik
• Tema: erotik och romantik
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Historisk hetta

Hemma hos mig får böckerna ta plats där de kan. Och det gör de! Böcker fullkomligt invaderar tomma ytor. Golv är en bra avlastningsyta, sa en gång min storkusin som jag såg upp till när jag var liten, och det har fått bli en devis jag lever efter, till min pappas stora huvudbry. Men nu bor han ju inte här, och böcker är tydligen en vara som inte slutar anlända till det Arvidssonska palatset. Bland de senaste tillskotten återfinns Kyssa sammet av Sarah Waters och Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman.

Ett halvår efter att jag flyttat in väntar jag fortfarande på en bokhylla till. Vet var jag ska ha den, det kommer att rucka lite på De Lempicka i hörnet vid soffan, men det kommer att bli bra. Ska bara komma mig för att köpa den också, inredning är inte min grej.

Det fanns en tid när jag jobbade med olika ämnesområden; här stod facklitteratur, här fanns poesihörnan, här erotik, här allsköns antologier man samlat på sig genom att ha för många vänner som skriver, här recensionsexen, och på övrig plats fick skönlitteraturen breda ut sig. Sen städade jag och orkade inte upprätthålla en ordning som ändå kändes för stalinistisk för att vara jag. Längst in i hörnet står fortfarande filmvetenskapens hörnstenar, Filmen i Sverige av Leif Furhammar och Film History – an introduction av David Bordwell och Kristin Thompson, där jag omsorgsfullt strukit under och markerat på varje sida, från tiden då detta var mitt liv. Och så Astrid Lindgrens bilder, en fin fotobok som jag aldrig kommer mig för att läsa.

Och så kommer researchperioder, när vissa faktaböcker förflyttas till skrivbordsytan, får hedersplatsen bredvid datorn. Och sen gärna ligger kvar; just nu bland annat Flickan och skulden av Katarina Wennstam och Sjöjungfrun och minotaurus av Dorothy Dinnerstein, en bok om delad föräldraledighet. Och så kommer låningstillfällen, och då rädslan att böckerna omärkligt ska beblandas; nej de får ta en egen hög. Lovisas fina Jeanette Winterson och diverse feministisk facklitteratur.

Närmast huvudet vid sängen hamnar de böcker jag anser att jag borde påminna mig om att snart läsa. De man vill se ofta, längta till, men som egentligen aldrig står på dagordningen. Anaïs Nins Incest, Sofi Oksanens Utrensning, John Irvings Welterviktsäktenskapet (som jag dessutom har hört ska vara väldigt porrig), Maria Svelands Bitterfittan (som jag är sist i världen med att läsa), liksom 1984 och faktaboken om Bang. På grund av lite plats samsas böcker med filmer hos mig.

Den som lånar toaletten får antingen läsa serier, här är det Nanna Johansson och Nina Hemmingsson som gäller, eller bläddra i min kompis Martin Johnssons egenhändigt tryckta diktbok Skräpbok, som innehåller ”poem, utsagor och sms”, och som jag inte riktigt tycker mig få nog av.

Similar Posts:

• Annas bokhylla
• Camillas bokhylla
• Emelies bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Marias bokhylla

Similar Posts:

• Sexuellt maktspel
• Få men intensiva sidor
• Ditt liv som litteratur
• Linas bokhylla
• Smart, politiskt och hett

Skivan var repig, sången bruten. Bitarna skar in i våra fötter. Det var gryning och hon var förlorad. Jag satte tillbaka husen vid vägen, ställde upp telefonstolparna längs floden och vildkatterna som sprang över gatan. Jag ställde tillbaka kullarna. Vägen ringlade ur min mun likt ett sammetsband – den låg där ormlikt. Husen öppnade sina ögon. Nyckelhålet hade en ironisk båge, som ett frågetecken. En kvinnas mun.

Mest fascineras jag av orden. Det är ett språk att försvinna i, att älska i, att färdas i. Det liknar inget annat språk jag läst. Det är kompakt och bångstyrigt oväntat. Ändå har jag inga problem med att läsa det eftersom det aldrig känns konstruerat eller tillgjort. Därför kan jag bara konstatera att Helena Eriksson och Helena Fagertun har gjort ett strålande arbete med översättningen av denna Anaïs Nins debut från 1936.

Flöjters klagan, vindens dubbla sång genom våra tunna ben, de ben vars knakningar tedde sig avlägsna i vårt minne när på dunbäddar vår ömsesidiga dyrkan övergick i lust.

Nin är främst känd för sina dagböcker som är publicerade i 7 volymer som avhandlar åren 1931 till 1974, samt för sina erotiska noveller. Den här boken som kom före allt det behandlar samma ämnen som Nin återkommer till under hela sitt författarskap.

Jag var olik alla män, och mig själv, men i dig ser jag den del av mig som är du. Jag känner dig inom mig; jag känner hur min egen röst blir djupare, som om jag insöp dig och varje tråd av likhet lötts ihop och man inte längre kan se skarven.

Den erotiska underton som finns i Incestens hus upplever jag som lockande, den blir aldrig obehaglig eller besvärande. Jag upplever bilder, känslor, ord, där finns inga handlingar, inga karaktärer, bara namn och utseenden som byts av, förändras, fortsätter. Jag sveps med, tappar kontrollen, känner. Och jag älskar det. Allt som ryms på dessa intensiva sidor lägger sig utanpå min hud, gör mig mottaglig. Får mig att finnas till. Berättigar min existens.

Incestens hus är 44 sidor kort och det är för kort. Översättarnas efterord lindrar saknaden lite men inte tillräckligt för jag vill ha mer.

Similar Posts:

• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Sexuellt maktspel
• Ditt liv som litteratur
• Linas bokhylla
• Relationerna är intressanta på båda sidor av ekvatorn

Arne Melberg inleder boken Självskrivet med att berätta hur han i alla år undervisat litteraturstudenter att skilja på författaren och verket. Författaren är död, som kanske bekant är. I Självskrivet gör han upp med den uppfattningen och gör en djupdykning i självbiografier, dagböcker och romaner för att undersöka hur författare skriver (om) sig själva. En slags utredning av de litterära strategier som används i vad han kallar självframställningar. Det blir en resa såväl i litteraturhistoriens tecken, som i filosofins. För vem bestämmer egentligen över vem jag är? Vem bestämmer över sanningen? Och lögnen?

Mellan 1500-talets Montaigne och 2000-talets Martina Lowden drar Melberg en tidslinje som bjuder på både-och. Melberg menar nämligen att självframställningarna lär oss att tillvaron består av både-och: ”både smärta och lycka, både utveckling och ögonblick, både liv och död”. Och, skulle jag vilja tillägga, både sanning och fiktion. Melberg undersöker också hur författarna använder självframställningen, varför man skriver om sig själv i litterär form.

Jag fastnar särskilt för avsnittet om Anaïs Nin som inte gick någonstans utan sin dagbok. Som skriver medan hon upplever, som gör litteratur av sitt liv, hon är litteratur. Och hur kan man sedan skilja mellan liv och litteratur? När börjar och slutar vad?

Självskrivet är intresseväckande och förvånansvärt lättläst, även om det underlättar för läsaren att ha vissa litteraturvetenskapliga termer i bagaget (själv fick jag slå upp oscillera i Svenska Akademiens ordlista: regelbundet svänga fram och tillbaka, pendla, darra). Är man intresserad av författares liv, eller hur de konstruerar sina liv, är Melbergs bok en riktigt bra ingång.

Similar Posts:

• Det handlar bara om oss
• Mångbottnad Hess ur flera synvinklar
• Lina tipsar om erotisk litteratur
• Få men intensiva sidor
• Livet iscensatt