I Litteraturpriset – hundra år med Nobels uppdrag ger Kjell Espmark, själv akademiledamot sedan 1981, en liten inblick i hur det blivit så. Espmark urskiljer perioder där olika ideal styrt utdelningen av priset. Den konservativa begynnelsen, försöken att förhålla sig neutral i politiska krislägen, 1920-talets humanistiska omtolkning, 30-talets populism och 40-talets ”banbrytare”. Sedan 70-talet har man velat vidga vyerna och lyfta fram både mer okända författare och anlägga ett mer globalt perspektiv. För visst får priset en begränsad betydelse om det går till någon som redan är rik och berömd, eller redan i det absoluta slutet av sitt skrivande. Eller ja, därom tvista de lärde.

Att Espmark själv är en del av det han beskriver har förstås både positiva och negativa sidor. Som akademiledamot har han tillgång till diskussioner och dokument som är hemlighetsstämplade för allmänheten. Samtidigt är hur Akademien arbetat kring priset så självklart för honom att det ibland blir svårt att hänga med i svängarna. Lojaliteten med Akademien försätter honom dessutom lite väl mycket i försvarsställning.

Men förmodligen har han rätt i att Akademien fått mer skit än de förtjänar för sina utnämningar. Ett pris om året kan omöjligt täcka in all bra litteratur och även om pristagarlistan är långt ifrån klockren har man också fått med en hel del giganter. Hur meningarna har skiftat kring dessa rättmätiga giganter framgår i förbifarten när kritiken sätts in i ett historiskt perspektiv, och visst får man hålla med om att dessa självmordbenägna författare inte heller gör det särskilt lätt för en stackars byråkratisk institution att hinna med.

Särskilt intressanta är de sista resonerande kapitlen om kritik mot Akademiens urval, både om viljan att skilja litteraturen från politiska ställningstaganden och om faktiska missar och fullträffar i de pristagarval som gjorts. Dessförinnan blir det lite tungrott med den massiva citatlasten av högtravande litteraturkritik. Avsnittet kring de första åren har emellertid oanade komiska kvaliteter. Även om man får försöka hålla i minnet att litteraturhistorien är så mycket klarare med – för närvarande gångbart – facit i hand så gör den här periodens resonemang verkligen ett gräsligt och pinsamt intryck.

Svenska Akademien i 1900-talets början valde att tolka Nobels ord om ett pris till ”ideal” litteratur ytterst snävt och helt i linje med sina egna estetiskt och politiskt konservativa värderingar. Därmed avfärdade de alla författare som på något sätt ifrågasatte både Konsten som det höga och sköna och rådande samhällsskick. På så sätt lyckas man dissa såväl Tolstoj, ”som i ofantligt många av sina arbeten negerar ej blott kyrka, utan stat, ja till och med äganderätt, vilken han dock på inkonsekvent sätt själv åtnjuter, samt bestrider folks så väl som individers rätt till självförsvar och nödvärn”, som den ”andelösa, ofta grovt cyniska” Zola och Georg Brandes, för hans ”negativt skeptiska, fullkomligt ateistiska och i etisk-sexuella frågor mycket äventyrliga och lösliga uppfattning”. Ibsen gick samma väg och Strindberg kom inte ens på fråga.

Sådant är ju på sätt och vis ganska tröstande. Tycker ingen om dig nu så gillar de dig kanske om hundra år. När allting kommer kring.

Similar Posts:

• Strindberg åt folket?
• Fiktion, sanning, elände och en och annan insekt
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• dagensbok.com gästbloggar på HejLitteraturen.se
• I skuggan av inget pris

I den här boken får vi följa de båda brödernas idoga arbete. Det är en historia av industriell utveckling, entreprenörskap och hårt arbete. I Baku, vid Kaspiska havet, börjar de på 1870-talet det hårda arbetet med att utvinna och exportera olja till en europeiska marknad.

Det sker förstås inte utan konkurrens. Framförallt är det amerikanska intressen – från Rockefeller – och franska dito – Rothschilds – som kämpar om resurserna med det svenska företaget.

Det är också en historia av ett Ryssland härjat av oroligheter och upprorstankar. På oljefälten i Baku organiserade bolsjevikerna arbetarna och agiterar för en revolution – en revolution som till slut berövar bröderna Nobel deras ryska företag.

Brita Åsbrink återberättar historien med hjälp av memoarer, dagböcker och brev – och fullt med illustrationer i form av foton och andra bilder. Resultatet blir också därefter – i huvudsak en berättelse ovanifrån sett, om individerna Nobel. Det är personporträtt, inte analys, som är i fokus för den här boken.

Som läsare får man därför också veta väldigt lite om industrin som sådan, eller om hur arbetsförhållandena var för arbetarna (mer än hur koncernledaren Nobel uppfattar det, vilket väl förmodligen hade väldigt lite med sanningen att göra). Det gör att det blir väldigt svårt att förstå de historiska skeendena, som exempelvis hur det kunde komma sig att bolsjevikerna kunde få så många anhängare på oljefälten.

Similar Posts:

• Stora drömmar i fint format
• Att leva i Ryssland under Putin
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• Och att tänka sig att han skulle bli präst…
• Bäst före-datum: 2024-05-07

Pappa Immanuel Nobel var en man som levde för sina drömmar och som bestämde sig för att leva på dem. Han hade tur, för hans fru trodde på honom och hans ibland tokiga idéer och fast att de ofta levde i fattigdom lät hon honom fortsätta jobba för att få sin dröm att gå i uppfyllelse. Ibland tog han stöd i sin farfars morfar Olof Rudbeck. Även han levde för sina drömmar och var ibland missförstådd, men det faktum att han lyckades gav honom kraft att fortsätta.

Detta var ett levnadssätt som Alfred Nobel växte upp med och sedan fortsatte att leva efter. När fadern fick en chans att utveckla sin verksamhet och flytta till Ryssland tog han chansen och flyttade. Själv. För att trygga ett liv i det nya landet så att familjen kunde komma efter.

Osökt far mina tankar till alla familjefäder som åkte över till Amerika för att skapa ett nytt liv i det nya landet och sedan komma tillbaka till Sverige och hämta familjen. Ofta återvände de aldrig. Så kände jag när jag läste om Immanuel Nobels resa också. Han kommer inte tillbaka, sa jag för mig själv. Men efter ett par år kom det ett brev där han meddelade att han fått en belöning på 3000 silverrubel efter att ha visat tsaren hur en explosion gick till. Hela familjen flyttade till Ryssland och de hade inte en aning vad som väntade dem där. Immanuel hade lyckats! Hans dröm bar sig och han var nu en framgångsrik man i Ryssland. Så framgångsrik att hans söner kunde fortsätta i hans fotspår och när fadern misslyckades fortsatte sönerna att kämpa för det som de lärt sig. De kämpade för sina drömmar, för att lyckas.

Förutom att man får lära sig mycket om personen Alfred Nobel och om hur brokig vägen till dynamit-framgången var, så får vi läsa om så mycket mer. Som t.ex. varför han instiftade Nobelpriset och varför Fredspriset delas ut i Norge och inte i Sverige.

Att jag gillar boken förstod ni redan av rubriken, men för att ni ska förstå varför så ska jag förklara vad det är jag tycker är så bra. För det första så fastnade jag för formatet. Det är på gränsen till ett barnboksformat, men den är lite mindre och tjockare. Detta gör att den ger intryck av att vara en lättläst bok som man slukar på en kvart. Så är dock inte fallet. Det är en matnyttigbok som binder sin läsare ett tag framöver.

Boken har ett lagom tempo, och den hinner aldrig bli långtråkig, vilket faktaböcker kan tendera att bli. Men detta är inte en vanlig faktabok, det är snarare en presentation av en man och då från hans egen vinkel. Jag förstår varför han kunde uppfattas som en grinig gubbe under sina sista år och vill bara fara tillbaka och vara hans vän. Jag har dragits med, in i hans liv, jag ser hur det var för honom och inte bara ur en betraktares ögon, det känns som om jag känner honom lite.

Språket är enkelt och texten flyter fram. Har man börjat läsa så är man fast. Jag skulle vilja rekommendera denna boken till alla, men kanske lite speciellt till mellanstadieelever. Här tror jag att de har något att hämta. Inte bara med historien om Alfred Nobels liv utan boken får en också att fundera vidare till sitt eget liv. Hur blir det om man satsar på sin dröm? I boken får man får se konsekvenserna av att satsa och av att lyckas. Man får se de positiva och de negativa sidorna. Vilket låter en funderar över vad som är viktigt i livet och det tycker jag är bra att man tar i beaktande då och då.

Fibben Halds mustiga teckningar förstärker en redan klar och fin bild som författaren målat upp. Bilderna är få, men fina och talande. De känns helt enkelt helt rätt, en bra blandning mellan barn- och faktaboksillustrationer. Ett bra samarbete mellan författare och illustratör.

I slutet skriver författaren varför han valt att skriva om vissa saker i Alfred Nobels liv och varför han valt bort vissa delar. Detta tycker jag är bra och historiskt riktigt. Genom att göra detta vet jag som läsare att även om bilden verkar komplett så finns det en fortsättning och ett ytterligare djup att gräva i om man är mer intresserad. Vad jag då, som historiker, och kunskapssökare saknar är dock en källförteckning. Jag vill veta var författaren hämtat sina uppgifter och var jag kan läsa vidare. Detta är nämligen en bok som lockar till att söka vidare kunskap. En bok som väcker ett historieintresse, så min förhoppning är att det skrivs fler böcker i denna stilen och då med en källförteckning och kanske tips om var man kan läsa vidare så barn och vuxna får en introduktion och ett smakprov av vilka spännande saker det finns att hämta i historiens stora skattkista.

Similar Posts:

• De första hundra åren
• Tidiga svenska oljemagnater
• Konst eller konstigt?
• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Barnsligt Roligt