Avslitna ben. Avslitna armar. Avslitna könsorgan. Avslitna ögon. Tjugoåringar som måste tillbringa resten av livet hasande fram på benstumpar kapade halvvägs upp på låret. Kvinnor som inte vågar berätta var de tjänstgjort eftersom alla vet att bara horor ligger i fält. Par som skiljer sig eftersom han inte kan sluta skrika hela nätterna. Vuxna män som vant sig att lösa alla problem med en kulkärve. Föräldrar som aldrig ens säkert får veta om det är deras son som ligger där i den ihopskruvade kistan. Så såg verkligheten – eller åtminstone en underrapporterad del av den – ut under de 10 år som Sovjetunionen stred i Afghanistan, mellan 1979 och 1989. (De miljontals afghanska offren ska vi bara inte prata om.)

När Svetlana Aleksijevitj, som självutnämnd ”det spårlösas historiker”, på 80-talet började resa runt och intervjua ”afghaner” (alltså de sovjetiska soldater som stridit för de ”internationalistiska” styrkorna) och deras efterlevande precis som hon 10 år tidigare gjort med kvinnliga krigsveteraner i mästerverket Kriget har inget kvinnligt ansikte, är det just krocken mellan de där två bilderna som ofta hamnar i fokus. Kriget såldes ju, både till de som stred och de där hemma, som en vänligt sinnad polisaktion i den internationella segerrika socialismens namn (att denna samtidigt började monteras ner på hemmaplan är ingen motsägelse), där leende blonda ryssar byggde skolor åt tacksamma barn. På plats var den ett helvete, med trupper som levde på burkmat från andra världskriget, dog av brist på sjukvårdsmaterial, drog i ökenstrid utan vatten och utplånade byar med en knapptryckning. De sovjetiska soldaterna fick inte betalt eftersom de då skulle kunna frestas att lägga pengarna på västvaror, så som goda kapitalister sålde de sina egna vapen på bazaren i utbyte mot jeans och videobandspelare. Men OK, de flesta kom ju hem igen… men som vad? Till vad? Vad marterades de för när perestrojkan säger att det var ett meningslöst krig? Vem är de nu om soldaten alltid är den gode och den mordiske kolonialisten alltid är den onde?

De är hjältar! Man borde skriva vackra böcker om sovjethjältar i stället för att göra dem till kanonmat. Vi tar ifrån ungdomen vår heroiska historia.

Farmor grät: ”Mitt älsklingsbarnbarn har inga armar.” Farfar fräste åt henne: ”Du fattar ju inte partiets politik!”

Det är så mycket i det som är omöjligt att acceptera, och inte mindre när man bakom sig har 70 års hyllande av den gode martyren. Skulle min son ha dödat andra människor? Tja, det är vad soldater gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle min son ha gråtit och fått panik inför döden? Tja, det är vad människor gör. Men det är ju inte vad hjältar gör. Skulle jag ha fått hela mitt liv förstört av att någon jag älskar aldrig kommer tillbaka? Tja, det är vad människor gör, men varför ska det stå i en bok, jag är ju ingen hjälte. Människan kan stå ut med nästan oändligt lidande; det vi inte kan stå ut med är tanken att det skulle vara förgäves.

Precis som i sina andra böcker skriver Aleksijevitj ganska lite; hon intervjuar, hon leder, hon ställer frågor, hon låter folk prata… och sedan redigerar hon deras svar till monologer där hon själv sällan syns till, där soldater, sjuksköterskor, mödrar, officerer och äkta hälfter helt enkelt får berätta fritt ur hjärtat. (Så länge de säger något värt att trycka, naturligtvis.) Både krigets och propagandans våld avhumaniserar, förvandlar människor till monster och abstraktioner. Genom att låta dem tala, och själva försöka sätta ord på sina erfarenheter och känslor, återskapar hon mänskligheten. Det är fruktansvärda berättelser; jag rusar andlöst igenom de första 300 sidorna som genom ett minfält.

Minst lika slående, och inte mindre problematiskt, är då ändå de sista 90 sidorna, som ägnas åt en serie rättegångar. Aleksijevitj stämdes av flera av dem hon intervjuat, som flera år senare (med Aleksandr Lukasjenkas regerings goda minne) ångrade att de låtit sina ord stå i en bok. Hur vågar den där författaren använda min historia? Och det är omöjligt att inte sympatisera med dem, inte minst som Aleksijevitj ju onekligen har redigerat deras vittnesmål, och sitter på en maktposition här. De som talade ut om vad de tänker i sina mörkaste stunder, i sin djupaste sorg, får stå som exempel i en bestseller – marteras, propaganderas en gång till. Jag vet inte om jag själv hade hanterat det mycket bättre, och någonstans kan jag där sakna en viss ödmjukhet från Aleksijevitjs egen sida hellre än att vräka på med utdrag ur protestbrev från stödjande författarkollegor.

Ni tycker att jag borde hata staten och partiet… Men jag är stolt över min son! Han stupade som yrkesofficer. Alla hans kamrater älskade honom. Jag älskar staten som vi levde i – SSSR, eftersom min son stupade för den. Och jag hatar er! Jag har inget behov av er fruktansvärda sanning. Vi behöver den inte! Hör ni det?!

Samtidigt understryker det bättre än något grundtanken: i ett system som reducerar människor till med eller mot, goda medborgare eller parasiter, hjältar eller fascister, martyrer eller brottslingar, blir all sanning omöjlig. Då blir även förövarna offer, även offren förövare. Det kommer man kanske inte ur utan att också lyssna på subjektiva sanningar, hur ont det än må göra.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Jag trodde … ”
• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Röster om ett nationaltrauma

…ingen hade lärt oss vad frihet innebar. Vi hade bara fått lära oss hur man dör för friheten.

Men så är det ju det där med historia också. Rätt eller fel hade ju Sovjetunionen funnits i över 70 år, haft sina uppgångar och nergångar, men alltid funnits där som bärande idé. Och över en natt fick man veta att inte bara utförandet utan hela grundidén var förkastlig. Allt de slagits för, allt de dött och dödat och dödats för, allt de trott på i fyra generationer: avskaffat. Naivitet. Stalinism. Förtryck. Fel. Bort. Ersättes nu med … ordet ”frihet”, för många så vagt definierat att det inte kan övertrumfa den ”frihet” som makten i decennier sagt till dem att de redan hade. Frihet att inte ha ett jobb, frihet att exploateras av smarta gangsters, frihet att jagas ur sitt hem om du tilhör fel etniska grupp, frihet att kunna rösta på olika korrumperade makthavare i stället för bara en, frihet att handla på McDonald’s eller köpa rysktillverkade jeans. Om du inte har kontanter kan du säkert förtjäna dem på något vis.

Jag arbetade på en parfymfabrik. I stället för lön i pengar fick vi parfym … och kosmetika.

Med Tiden second hand avslutar Svetlana Aleksijevitj det megaepos om Sovjetunionens människor som hon påbörjade redan på 70-talet. Jag skriver ”människor” snarare än ”uppgång och fall” eftersom hon, precis som i de mästerliga En bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte skriver om de stora idéernas död, om revolutioner och imperiers undergång, genom att själv hålla käft och låta människor berätta om sig själva, låta läsaren själv bilda sin uppfattning utifrån alla kontrasterande levnadsöden. I intervju efter intervju får gamla sovjetmedborgare och deras barn komma till tals utan att avbrytas, de får lägga ut texten, tveka, leta formuleringar, försöka uttrycka förlusten av något som alla säger åt dem att de ska vara glada att vara av med. Berätta hur de går vidare nu.

Eller inte gör det. Många av intervjuerna är med efterlevande till människor som tagit livet av sig; generalen som hängde sig hellre än att åtalas för kuppförsöket som skapade Boris Jeltsin, den gamle krigsveteranen som kastade sig framför ett tåg i Stalins namn, kvinnan som väntade tills hennes dotter var gammal nog att klara sig själv, skolpojken som i brist på andra framtidsdrömmar gjorde det han fått lära sig var det högsta man kan göra …

”Vera, sluta läsa krigsdikter för honom! Han leker ju bara krig hela tiden!” ”Alla pojkar älskar att leka krig.” ”Visst, men Igor vill att de ska skjuta på honom, så att han stupar. Han vill dö! Han stupar med sådan glädje och förtjusning att jag blir rädd. Han ropar till de andra pojkarna: ‘Skjut på mig, så stupar jag!’ Aldrig tvärtom.” (…) Vad har vi fått höra hela livet? Att man måste leva för andra … för ett högre mål … för att hamna under en stridsvagn, eller brinna upp för fosterlandet i ett flygplan. Den mäktigt mullrande revolutionen … hjältedöden … Döden har alltid varit vackrare än livet. Vi växte upp som monster och missfoster.

Som ni kanske gissar är detta ingen rationell, objektiv historia som vill ge en komplett bild eller rapa statistik. Det är ideologisk trümmerliteratur, en våldsamt känslosam gravskrift över Homo Sovieticus, berättad i mångstämmig kör. Aleksijevitj själv sitter ofta stum och försöker förstå. Putin och Lukasjenko nämns bara i förbigående. Målet är snarare att beskriva det hål som de fyllt, det som gått förlorat. Det är allt annat än nostalgiskt och rosenskimrande; visst var Sovjetunionen en förtryckarstat, visst var det för jävligt. Det är det ingen … OK, det är det inte många som förnekar när de tänker efter. Men någonstans måste folk kunna jämka den dröm om solidaritet och jämlikhet som de slogs och led för med den verklighet de levde i. Det måste finnas en förklaring till att en som kommer tillbaka från Stalins arbetsläger och finner sin familj avrättad är genuint tacksam för att släppas in i partiet igen. Det måste finnas ett ansvar när man först lär generationer att hylla hjältarna från revolutionen och partisanerna från andra världskriget som kastade sig med handgranater framför stridsvagnar, och sedan försöker förstå varför tjetjener blir självmordsbombare. Vi är ju en gång så funtade att när miljontals människor dött både av och för något får det inte ha varit förgäves. Alltså blir, för vissa, perestrojkan en dolkstötslegend och Gorbatjov en landsförrädare som sålde sitt land för dollar, det skylls på CIA, frimurare, judar, bögar … nån jävla förklaring måste det ju finnas. Inte för att de gillade Stalin, men är verkligen alternativet att tro på Coca-Cola®?

Den älskade ryska litteraturen – Dostojevskij, Tolstoj, Gorkij, Solsjenitsyn, Sjalamov – nämns upprepade gånger, men alltid i imperfekt. En diktatur byggd på en idé kan hotas av idéer, kan skakas av avslöjanden; men ett samhälle där alla är på det klara med att det är den starke som vinner, där gangsters blir idoler och de enda som går i landsflykt är de nyrika, kan ignorera de som bara har ord att utmana med.

Förr hamnade man i fängelse på grund av Gulagarkipelagen. Man läste boken i smyg och skrev av den på maskin eller för hand. Jag trodde … trodde att om tusentals människor läste så skulle allt förändras. Då skulle det bli botgöring och tårar. Och vad hände? Allt som skrevs för byrålådan togs fram och trycktes, allt som tänkts i hemlighet uttalades högt. Och?! Nu ligger böckerna på bokborden och samlar damm. Och folk skyndar bara förbi … (Tystnar.)

Men vad säger man då? Vad finns det då kvar? Kan man lära sig av historien om det enda man lär sig är att Det Var En Dålig Idé Punkt Slut?

(Plötsligt börjar hon skrika.) Kan detta verkligen intressera någon nu?! Vem skulle det vara – kan ni säga mig det?! Ingen frågar längre efter sådana här berättelser.

När idéerna dör måste människorna fortsätta leva. Och har de vant sig att stödja sig på en idé söker de någon, vilken annan som helst. Häromveckan såg jag dokumentärfilmen Pussy Riot: A Punk Prayer i ett fullpackat tält på Way Out West. ”Vi kunde inte förstå hur vi uppfostrat en sådan liten bolsjevik”, skrattar en av föräldrarna till tjejerna som fängslats för att de förolämpat, inte staten, men väl den ryska kyrkan – ett brott som likställs med de avkristningskampanjer bolsjevikerna utförde på 20- och 30-talen. Ironin: I Putins nya, ”demokratiska” samhälle används sovjettiden som varnande exempel och rättfärdigande för att tysta dissidenter.

Jaja, men det var ju Ryssland det. Vi andra då? Jag påminns om Martin Gelins bok, hur den ultrakonservativa rörelsen i USA hämtar sitt stöd från de fattigaste, de som har mest att förlora på att att klyftorna växer, och hur det försvaras med en dröm om … frihet, familj, något bättre i nästa liv, lite lagom löst definierat sådär. Försvara drömmen, även när verkligheten säger emot. I tveksamma fall skall kartan anses gälla. Jag vill sätta den här boken i händerna på amerikanska vänner; men den finns naturligtvis inte översatt. I skrivande stund finns den inte ens utgiven på ryska, och absolut inte vitryska. Man undrar varför.

Ni sjuderton i Gamla Stan, ni söker efter den som påverkat litteraturen i en idealisk riktning. Ni kunde göra sämre än att ge det till en som Aleksijevitj, och alla hennes tusentals medförfattare som förtvivlat söker efter den där riktningen själva. Förr än vi anar kan vi alla hamna i ett läge där det samhälle vi lever i inte är det vi vill tro att det är.

Similar Posts:

• ”Om du på avstånd såg något litet och skärt, så var det ett barn.”
• ”Oinpackade porträtt och byster av socialistledare låg och skräpade överallt”
• ”Ni ska veta att de faktiskt tog ifrån oss segern”
• Politik och litteraturkritik
• Bara Tanja blev kvar