Ändå känns det som att jag är ute på svag is med Så nära livet man kan komma, och jag tror att det beror på att jag inte ens kände till James Wood, ”den store litteraturkritikern” James Wood tycks vara hans återkommande epitet, innan jag plockade upp den här boken. Ändå ger Så nära livet man kan komma en ganska fin introduktion till James Wood som person. Mellan varven av ”stor” litteratur – jo, den där ”storheten” tycks vara något återkommande, och är säkert också en anledning till att jag har svårt att riktigt känna igen mig i Woods litteratursyn – berättar han om sin uppväxt i Storbritannien och om erfarenheten av att leva sitt liv i ett annat land än det han växte upp i.

För det senare använder Wood begreppet ”hemlosshet” (en sorts light-version av hemlöshet): inte exilens ”ovillkorliga separation” utan ”något provisoriskt, ett mönster av uppbrott och återkomster som kanske aldrig upphör”, en ”sekulär hemlöshet” (efter Georg Lukács ”transcendental hemlöshet”). Också detta är en motsättning som återkommer i Woods text, relationen mellan det sekulära och det religiösa. För honom blev den mångfacetterade litteraturen ett alternativ till barndomens religiositet, till dess bestämda men inte särskilt uttömmande svar.

Inget av dessa teman ligger mig helt enkelt särskilt nära. Kanske på ett sätt det om hemlösheten – långt ifrån att någonsin ha bytt land, även om min familj beredvilligt gjort det åt mig, känner jag mig trots allt rätt långt hemifrån i Småland – men litteraturen som ersättning för religion, upptagenheten vid ”storhet”; jag förhåller mig nog inte till litteratur på det här viset. Och det kanske kan finnas någon poäng att fundera över?

Få av Woods författare är heller ”mina”, så jag har svårt att säga hur träffsäkert han skildrar dem. I den här boken gör han det ganska anekdotiskt, han drar rätt högtravande växlar på detaljer, så jag får vare sig riktigt en helhetsbild av dem eller, faktiskt, blir särskilt inspirerad att lära känna dem. Har du ett mer levande förhållande till exempelvis Saul Bellow, Thomas Bernhard, Aleksandar Hemon, D H Lawrence och W G Sebald blir det här kanske en helt annan bok för dig än för mig.

Att Wood är bildad och välartikulerad råder ingen tvekan om. Så nära livet man kan komma är en vacker liten bok, om än lite väl manligt kanonisk och storvulet konstfilosofisk för min smak. Är det här nära livet så är det i alla fall inte nära mitt liv. Hos någon annan kommer den helt säkert att hitta sitt hem. För mig blir den, trots alla ord, liksom stum.

Similar Posts:

• På vandring med Sebald
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst
• ”Det är härifrån jag kommer.”
• Geologihistoria och undvikande av sorg
• Mitt liv som roman

Idag recenserar Björn Lazarusprojektet av Aleksandar Hemon. Det är en berättelse om en ung jugoslav på semester i USA när kriget bryter ut i hemlandet och han helt enkelt blir kvar. Parallellt med denna berättelse löper berättelsen om Lazarus. Dessa två berättelser vävs så in i varandra och blir en roman om sökande och identitet och hem.

Maria har läst en bok som inte liknar något hon har läst på mycket länge. Åsa Nelvins Tillflyktens hus är en bok som rör sig från realismen till surrealismen, den är symbolisk och absurd, den följer Ns liv som tar slut men ändå fortsätter.

Vi kommer även att bjuda på Ola Klippviks debut Hotellet, en bok om skuld och ansvar och det som kommer sen. Och Kalle Linds Människor som gått till överdrift, uppföljaren till Människor det varit synd om, som bjuder på snaskigheter, traverklamp och citat från kändisar och andra.

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com

Similar Posts:

• Pip från en axel
• Debutartad debut 2001
• Ny vecka på dagensbok.com!
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Händelserik vecka på dagensbok.com

Exakt samma sak hände Vladimir Brik, huvudpersonen i Lazarusprojektet – japp, ännu en i en lång rad av romanfigurer som är lik sin författare. Men till skillnad från Hemon är Brik ett misslyckande; utan att veta om han kan kalla sig amerikan, bosnier, jugoslav, muslim, katolik eller vad något av det egentligen skulle betyda om han var det driver han omkring, lever på sin amerikanska fru och skriver krönikor om livet som invandrare i ett land som gärna vill säga sig vara byggt av invandrare men också är noga med att de invandrarna bygger det land som makthavarna vill.

Ur detta blir han alltmer fascinerad av historien om Lazarus. Inte den bibliske (kanske) utan den unge Lazarus Averbuch, ryskjudisk invandrare som 1908 sköts ihjäl av Chicagos polischef. ”Han var en anarkist,” menar polischefen. ”Kolla, han har böcker av Emma Goldman, han var uppenbarligen en mördare.” Polischefen blir hjälte, Lazarus demoniseras i pressen och skottas ned i en fattiggrav, och där går hans syster ensam kvar och frågar vart hans kropp och själ tog vägen, hur hon ska få tillbaka honom. Detta är en historia om hemlöshet, utanförskap och demonisering i demokratins namn som måste berättas idag, menar Vladimir (byt ut ordet ”anarkist” mot ”terrorist” och det är nästan löjligt övertydligt). Sagt och gjort: han utverkar ett stipendium av en amerikanska som är fascinerad av det exotiska och tillsammans med en barndomsvän från Sarajevo som faktiskt var med i inbördeskriget reser han till Östeuropa för att hitta Lazarus rötter (det Chicago han levde i har rivits och byggts om flera gånger redan). Eftersom alla källor om Lazarus är skrivna av hans fiender måste romanförfattaren kliva in.

Vi får alltså två berättelser parallellt; uppstädningen efter (karaktärs)mordet på och mytifieringen av en ung jude i det tidiga 1900-talets USA, och två bosnier (vad det nu innebär för dem) som reser runt i Ukraina, Moldavien och Bosnien på jakt efter rätt historia, någon form av berättelse att sätta både på Lazarus och sig själva. Hur hanterar man diasporá om man inte ens är jude? Hur hanterar man ett nationellt martyrskap om man knappt ens satt foten i sin hemnation? Och eftersom Hemon gillar att leka med berättarmässiga och språkliga strukturer börjar historierna påverka varandra; namn från Chicago 1908 dyker upp igen 100 år senare, amerikanska krigskorrar från 90-talets Bosnien hjälper till att svartmåla judar 100 år tidigare, allt medan Briks kompis strösslar in blodiga berättelser från ett ofattbart grymt krig som kanske inte är slut än. Och genom allt går frågan: när, och hur länge, dör en människa? Vi sätter namn på gravstenar och besöker dem, hyllar dem, demoniserar dem, medan de döda själva inte får komma till tals. Bibelns Lazarus är ett av Jesu mest kända mirakel, men hans enda funktion är att dö och väckas till liv; vad hände med honom sen, vad tyckte han om det, varför handlar berättelsen bara om det ögonblicket och inte om honom?

Lazarusprojektet är fullt av intressanta paralleller, frågeställningar och historiska frågetecken. Problemet är bara ojämnheten. Där historien om Po’ Lazarus och hans syster griper tag känns Brik &Co:s resor genom Östeuropa mer som en andra gradens Ryszard Kapuscinski, och trots att Hemon har ett härligt udda sätt att attackera sitt andraspråk engelskan och dess dubbeltydigheter (i fin översättning till svenska) är han bara en halv Nabokov; Brik själv förblir en ganska gnällig och ointressant karaktär, vilket gör att alla hans paralleller känns sökta snarare än att sökandet verkligen känns. Det är en intellektuell uppvisning, där de nutida ”verkliga” karaktärerna inte får hälften av den personlighet som de historiska får.

Nyligen läste jag Georges Perecs Ellis Island från 1980. Den berättar så mycket mindre, och säger kanske ändå mer, om liknande frågor.

att vara emigrant betydde kanske just det: att se ett svärd där
skulptören ärligen trott sig ha gjort en fackla
och inte helt ta miste

Jag säger inte ”läs den i stället”, för Lazarusprojektet är absolut ingen dum bok, och den är givetvis aktuellare än Perecs. Men som många återuppväckta varelser är jag inte säker på att den har en själ.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Cracked up on the highway
• En annan läsare söker sitt hem
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Titta på skygglapparna