Berättelsen är uppbyggd ur tre personers perspektiv: den unge sportjournalisten Tomas som är uppväxt i en av de mäktigaste svenska nazistfamiljerna, hans studerande och i hemlighet oppositionella flickvän Karin och så riksführern Speer, där det endast är den siste som ger läsaren den historiska bakgrunden. För både Tomas och Karin, som är i dryga tjugoårsåldern, är uppväxta i denna verklighet och deras världsbild skiljer sig inte mycket från den officiella beskrivningen som berättar om hur välståndet kommer från den egna rasens uppoffringar. Men det finns också luckor i historieskrivningen och båda anar att det som döljer sig bakom frasen ”de mörka åren” är någonting riktigt fasansfullt.

Tomas har valt sport som sin journalistiska inriktning på grund av dess renhet och ärlighet, sporten är det enda som kan hålla sig till den absoluta sanningen som hans redaktör Raider utrycker det. Men inte ens sport kan vara helt opolitisk i en totalitär diktatur och ibland tvingas Tomas kompromissa. Litteraturstudenten Karin väljer den svårare och betydligt farligare vägen genom att vid sidan av sina officiella studier av de accepterade och etablerade författarna även i hemlighet läsa de bannlysta författarna, de som verkade innan Sveriges införlivning i det nazistiska riket. Att en av dessa är Stig Dagerman är knappast något som förvånar en läsare av Samuelsson, däremot kan man fundera varför han gömmer honom bakom den så uppenbara pseudonymen Jan Sundberg när boken annars innehåller så många verkliga personer i alternativa miljöer. Sprickor i den perfekta fasaden uppstår parallellt hos Tomas och Karin och berättelsen kulminerare då alla tre huvudberättare träffas på middagsbjudning hos Tomas föräldrar.

Som läsare av kontrafaktisk/alternativ historia har jag lätt att fastna för detaljer i det historiska scenariot snarare än för handlingen som berör huvudpersonerna, vilken kan ha att göra med att mycket av denna litteraturgenre skrivs av författare som sätter själva det historiska scenariot som det centrala i berättelsen, som till exempel Harry Turtledove eller Robert Harris. Därför är det glädjande att se att även kritikerhyllade författare som Samuelsson (eller för den delen nobelpristippade författare som Philip Roth med Konspirationen mot Amerika) också tar sig an historier som utspelas i en verklighet som skulle kunna ha inträffat. För hos dessa är personporträtten mer välskrivna, något som i Jag var en arier inte minst lyfts fram i förhållandet mellan den karriäristiske fadern och den utåt sett lyckade men inbördes misslyckade och därmed undergivne sonen Tomas, samt att intrigen ligger mer på det personliga planet än på det storpolitiska. Givetvis är det alternativhistoriska scenariot även här viktig, men det tar heller aldrig helt över. Vi bjuds på detaljer men får aldrig någon total kronologi, vilket inger en mer universell känsla av det totalitära samhället. Det samhälle där många vet men ingen vågar tala.

Att historien sedan utspelas i Stockholm ökar obehagskänslan ytterligare ett steg hos den svenske läsaren. För här har Björn Skifs senaste LP en lika självklar del som den obligatoriska rasklassicificeringskontrollen vid 18 års ålder. Att sedan det svenska folket är redigt och arbetar hårt utan att tjafsa och ifrågasätta är väl inte en unik beskrivning för Samuelssons alternativa nazist-Sverige? ”Svenskarna älskar mig. Svenskarna älskar kraft och förnuft i förening” filosoferar nämligen führern Speer om sitt favoritland.

Similar Posts:

• Censuren är död – länge leve censuren?
• Kontrafaktisk klassiker
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Hail to the chief
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta

Sereny har själv gjort stora insatser för att belysa periodens mörkaste sidor, och enligt henne själv har hon gjort det för det viktigaste av allt; för sanningens skull. Utan skyddshanskar har hon rört om i sörjan, vänt på stenar utan att rygga tillbaka för vad som kan tänkas komma fram i ljuset. I Vid avgrunden skrev hon om Franz Stangl, kommendant över förintelselägret Treblinka, och i Albert Speer och sanningen skrev hon ett inträngande porträtt om Hitlers arkitekt. Till det kan läggas ett otal reportage och artiklar om perioden och dess problematik.

I Tyskt trauma börjar Sereny berätta om sin uppväxt men det hela handlar inte om några memoarer. Snarare rör det sig om en summering av ett livsverk så lång. Varför den engelska originaltitelns underrubrik – ”Experience and reflections 1938 – 2000″ – inte fick följa med till Sverige är märkligt. Den är nämligen både saklig och ärlig.

I boken får vi följa Serenys utforskningar av människas baksidor och bitar ur hennes viktigaste verk presenteras. Både Stangl och Speer finns med men också porträtt av filmerkskan Leni Riefensthal och Kurt Waldheim. Alla personer som hon försöker komma under skinnet på för att få fram den förhoppningsvis förlösande sanningen.

Vissa kanske tycker att Tyskt trauma spretar åt för många håll, att den inte är kompakt nog för att vara trovärdig. Vissa kanske tycker att den är en bra introduktion till Serenys författarskap och att det är gott nog. Jag kan hålla med om det sistnämnda. Kan mycket väl tänka mig att många läsare ger sig på t.ex. tegelstenen om Albert Speer efter att ha läst denna bok men att den är spretig stämmer inte. Den är förvisso mångfacetterad men det är inget som ligger den i fatet. Alla kapitel har sin relevans. Det viktigaste av allt är dock den hand som Gitta Sereny sträcker ut mot övriga, nya skribenter inom ämnet. Det är en hand som länge nog hållit krampaktigt om stafettpinnen. Det finns mer att reda ut och mer sanningar att söka och hon vet om det. Boken är således också en uppmaning likväl som en sammanfattning.

Similar Posts:

• Ok om andra världskriget
• Ögonvittne vid slutstationen
• Drömmen om det storgermanska riket som gick i kras
• Beevor bryter mönstret!
• Unsere Papiere, bitte

Ingen annan historisk epok torde ha genererat fler exempel härav än Andra världskriget, och vi finner här både förövare och offer vid pennan. I den första kategorin kan man nämna Rudolf Höss (kommendant i Auschwitz) skrev sina ”memoarer” i väntan på dom, Albert Speer (arkitekt och rustningsminister) skrev i Spandaufängelset – den förra kliniskt och styltigt, den senare i envig med sitt eget samvete.

Likaså gjorde en del offer som överlevde Förintelsen. Kända exempel är Imre Kertész Mannen utan öde och Primo Levis Är detta en människa?. Efter sina upplevelser fann de att den enda vägen till normalisering var att vittna i skrift. Det ska vi vara tacksamma för, ty bortsett från att detta ofta är ”spännande” böcker äger de också ett omätligt historiskt värde, kanske inte så mycket i siffror och rena ögonvittnesskildringar, utan som själsliga avtryck.

Man kan ju, vilket underligt nog också gjorts under senare år, diskutera vilket massmord som var värst, det sovjetiska eller Nazitysklands. Nu är väl detta inte så intressant, det känns aningen köksfilosofiskt att stapla offrens miljonantal bredvid varandra och fundera på om Hitler eller Stalin var värsta galenpannan. Vad man dock kan konstatera är att Förintelsen ägde egenskaper som historien tidigare eller senare aldrig visat prov på. I så måtto är den unik, och något unikt bör man i största utsträckning förstå för att rätt kunna hantera det. Därför känns Primo Levis Är detta en människa? som en viktig bok.

Levi var italiensk jude och arresterades av fascisterna på hösten 1943 för omedelbar deportation till Auschwitz. Tack vare att han var man och i arbetsför ålder klarade han den första selekteringen som redan på plattformen skilde de som fick leva och arbeta från de som omedelbart fördes till gasen. Levi hamnade i ett av Auschwitz många underläger, just detta bestod av arbetare som uppförde en gummifabrik, Buna. I knappt ett och ett halvt år levde och arbetade han i lägret fram tills sovjettrupperna anlände i januari 1945.

Redan under sin tid i lägret började Levi plita ned sina upplevelser på små papperslappar, trots att det var förenat med livsfara. Efter befrielsen färdigställde han boken, ett försök till att även nå en ”inre befrielse”. Är detta en människa? drivs obarmhärtigt framåt av detta enda syfte. Knappast metodiskt och inte heller strukturellt, men med tålamod, nyfikenhet och en eftersträvad objektivitet som gör boken så betydelsefull. Den tränger bortom offrets känslosamhet men behåller deras känslor.

Auschwitz framträder här inte bara som bokstavlig slutstation för de människor som gick under där, utan även en symbolisk dito för mänsklig destruktivitet. Lägerlivet var ett hierarkiskt system med otaliga regler, byråkrati, slit och släp, nyckfullhet och knappa marginaler. Den som överlevde gjorde det med en blandning av uppfinningsrikedom, egoism, styrka och uthållighet. Men framförallt med en stor portion tur. De återkommande selekteringarna då SS skickade sjuka och svaga till gaskamrarna, var ett lotteri där en frisk kunde hamna fel pga. av misstag. Ingen gick säker.

Primo Levi värjer inte för självrannsakelse. Som han skriver: ”Att överleva utan att göra avkall på någonting i sin egen moraluppfattning /…/ förunnades bara ett litet fåtal högtstående individer, av samma släkte som martyrer och helgon”. Genomsnittsfången (eller människan) klarade sig för att hon utnyttjade andra, stal, ljög och kapade åt sig de små fördelar som stod till buds. Boken ger också en förnimmelse av hur alla, förtryckare som förtryckt, på var sin sida om maktutövandets stängsel ändå var fångar i samma moraliska degenerering.

Similar Posts:

• Helvetet utan kretsar
• Överlevarnas barn
• Auschwitz och Södertälje
• Trovärdiga ögon
• Vacklande steg (i rätt riktning?)