För ett tag sen läste jag Lena Anderssons omtalade bok Egenmäktigt förfarande – en kärlekshistoria, som igår också vann Augustpriset i klassen skönlitteratur för vuxna. Läs den. Det är visserligen en gravt olycklig kärlekshistoria den porträtterar, men aldrig har jag väl sett något så uttjatat beskrivas på ett så nyskapande sätt. Och så exakt! När Esther i boken på nyss nämnda sätt ständigt pratar om föremålet för sin förälskelse, Hugo Rask, flinar vännen förtjust och undrar om hon är kär. ”Vi har fått en djup kontakt och ska bli vänner”, säger Esther då.

Vännen log roat. Men Esther trodde på det hon sa. Hon insåg inte att hon passerat en gräns. Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Anna C har recenserar den här.

Övriga vinnare var i barn-och-ungdomsklassen Ellen Karlsson och Eva Lindström för boken Snöret, fågeln och jag. Och i facklitteraturklassen fick Bea Uusma pris för sin bok Expeditionen. En kärlekshistoria. Recensioner på dem kommer inom kort här på dagensbok!

Igår skrev Ella om Åke Perssons bok Berömda sista ord, som hon inte finner så värst nyskapande.

Idag skriver Tommy om en av höstens mest omtalade böcker, Åsne Seierstads En av oss, om Anders Behring Breivik. Han har gett den tio av tio.

Till imorgon har Björn recenserat Donna Tartts nya roman Steglitsan, som han kallar ”en klart mycket bättre efterföljare till kultklassikern Den hemliga historien, och nästan värd att vänta 20 år på”. Tyvärr är han mindre nöjd med översättningen.

På torsdag skriver Ella om amerikanska Hanna Rosins Mannens undergång, som är en debattbok om att kvinnorna håller på att ta över medan de ”oflexibla männen” hamnar på efterkälken. Den har blivit hårt hypad i hemlandet, men Ella tycker att den är ”vare sig särskilt välskriven eller väl underbyggd, tyvärr”.

På fredag skriver Christina om Maria Svealands Systrar och bröder, en spännande och melankolisk roman som skildrar hur tre barn bearbetar/påverkas av sin trasiga arbetarklassbarndom med alkoholiserad pappa. Christina hälsar att hon kommer att ge ganska bra betyg med minus för berättarteknik men plus för gripande historia.

På söndag skriver Håkan om Henrik Wallgrens roman Mannen under bron. Det är en modern Thoreau-historia, tycker Håkan. ”Verkligen bra.”

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• En debutroman driven av makalös berättarkonst
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan
• Årets sista dagar fylls av topplistor, religion och tårar.
• En stilla förtrollning

Så har det varit länge och samlingar med berömda sista ord finns i högar. Säkert kan de säga en hel del om vårt förhållande till döden och livet efter döden och inte minst, förstås, om vilka människor vi genom historien tillskrivit betydelse. Så vad skiljer Berömda sista ord från 2013 från någon av de tidigare citatsamlingarna?

Tja. Det är kanske Steve Jobs, då. Av ganska naturliga skäl. Och nog passar han rätt väl in i skaran av framför allt manliga genier och makthavare i Åke Perssons bok. Jag har egentligen inte vad jag kan komma på läst just den här typen av samling tidigare, och ändå känns det som att jag har hört alltsammans förut. Karl XII, Arkimedes, Jesus, Billy the Kid, Oscar Wilde, Napoleon, Caesar … Det är maffia, vilda västern, diverse slagfält, Hitlers bunker och så några enstaka kvinnor, mest i form av drottningar, Marilyn Monroe, Anne Frank och Jeanne d’Arc. Persongalleriet är som hämtat ur vilken av de där till förväxling lika populärhistoriska tidskrifterna som helst. Särskilt nyskapande känns det ju inte.

I regel får varje person ett eget kapitel, här och var med någon sorts samlingskapitel instoppat, och längden varierar. Ofta känns själva dödsögonblicket lite som en ursäkt för att skriva små biografier i allmänhet, och en del av dem är förstås intressanta. Jag blir till exempel riktigt rörd av berättelsen om riksmarskalk Axel von Fersen, som 1810 slås ihjäl av en stockholmsk mobb. Han dör med sin älskade Marie Antoinettes porträtt på sig, på dagen 19 år efter att han försökt rädda drottningen undan franska revolutionens giljotiner, och hans sista ord lär ha varit bönen ”Slå mig inte, go vänner!”.

Perssons ambition är att berätta historien bakom de berömda sista orden, men det är förstås påfallande ofta svårt. Ofta verkar det osannolikt att de där orden verkligen uttalats. Ibland har det kanske tagit flera hundra år mellan det faktiska dödsögonblicket och att orden första gången omtalas. Ibland finns motsägelsefulla berättelser om vad som faktiskt sades. Ofta kan man misstänka att närstående velat snygga till alltsammans. Kontentan blir ofta att man inte kan veta säkert.

Så kan det ju vara med historia. Det finns begränsat med källmaterial att tillgå och ibland får man kanske nöja sig med vad som är sannolikt, eller helt enkelt med ett frustrerande ”vi vet inte säkert”. Inom historievetenskapen tenderar man mer och mer att kringgå sådant genom att ställa andra typer av frågor. Det brukar kallas ”den kulturella vändningen” eller något åt det hållet.

Okej, vi vet kanske inte ”vad som verkligen hände”. Men vi vet att de här historierna om kända människors sista ord berättas och väcker intresse, och att de gjort det under lång tid. Man kan fråga sig till exempel vad de där berättelserna säger om de människor som berättar dem: Vilka personer och sista ord är det vi har intresserat oss för? Har det förändrats över tid? Vad säger det om vårt förhållande till döden, och så vidare? Där finns ju all möjlig potential att gå vidare med.

Jag skulle gissa att vår samtid lägger mindre vikt vid det högtravande och korrekta, medan vi med förtjusning tar till oss kvickheter som Oscar Wildes ”Jag dör som jag har levat: över mina tillgångar” eller rena dråpligheter som nordstatsgeneralen John Sedgwicks påstådda ”På det här avståndet skulle de inte kunna träffa en elef-”. Jag kan hålla med Persson om att det är ”i alla fall ganska kul för alla dem som försökt traggla sig igenom Odysseus eller Finnegans Wake utan att fatta ett smack” att James Joyce sista ord ska ha varit ”Är det ingen som förstår?” och de litterära exemplen – även fiktiva – skulle jag förstås gärna sett mer av.

Mot framtiden, och sista ordet för oss generationer som sällan kan göra någonting utan att samtidigt formulera det för oss som en vitsig Facebook-status, pekar förmodligen den mexikanske revolutionären Pancho Villas påstådda ”Låt det inte sluta så här. Säg att jag sa någonting.”

Similar Posts:

• Helgonen är döda människor
• Djingis Khan i ny skrud
• Läs pyramiderna!
• Att vilja vara vad heter det fri
• Keegan gör ingen besviken

Det är den där på-plats-känslan Fotbolls-VM genom tiderna vill skapa. Och precis som det brukar göra för svenska landslaget så går det sisådär, typ. Idén att låta en person som var på plats beskriva varje VM (utom de tre före andra världskriget, som är pliktskyldigt refererade av en fotbollsvetare) är rätt god, men ger väldigt olika resultat beroende på hur bra vederbörande är på att skriva; ingen är väl förvånad över att Lars-Gunnar Björklund och Arne Hegerfors kan skriva om fotboll och stämningen runt matcherna, och gamle Italienproffset Calle Palmérs rapport från VM 1950 är riktigt underhållande. Men andra gör långtifrån lika bra ifrån sig, och katten vet om inte bottennappet är Ragnar Strömbergs funderingar från katastrof-VM 1990. Visst, som poetisk krönika funkar det, men jämfört med de ändå rätt faktabaserade rapporterna från övriga VM känns det som en främmande fågel.

Dessutom: jag älskar pocketformatet, men det är absolut inte gjort för den här sortens böcker. Den här boken hade vunnit på stora fina bilduppslag, i stället får vi några svartvita bilder i usel upplösning som bara gör att boken ser grådaskig och ful ut.

Det hjälper inte heller att de olika skribenterna har helt olika idéer av vad de vill beskriva; några rabblar alla viktiga resultat, andra pratar hellre om stämningen bland journalisterna, och utan ett register blir den rätt oanvändbar som referenslitteratur. Men det är väl inte meningen heller. Detta är naturligtvis en skamlöst kommersiell utgåva, och som sådan får den jobbet gjort. Man får en rätt bra bild av de olika turneringarna, och det är inte allt som var bättre förr; de många målen köptes av fula nedsparkningar och rena slagsmål, som vid ”slaget om Santiago” 1962. Fotbollen rör sig alltid, utvecklas alltid, och VM var fjärde år är en fin termometer på vart den tagit vägen sedan sist. Man blir onekligen sugen på att se vart den hamnat nu, och någonstans tänds ett hopp att om Palmér, Hamrin och Brolin kunde så vore det väl fanken om inte Zlatan och Henke kunde hitta på något också.

Så nu jävlar.

Similar Posts:

• Återupplev gåshudsögonblicken
• En globaliserad fotbollsvärld
• Litterära inlägg
• Och så får damerna vara med som ett undantag
• Knappast något stolpskott