Bakgrunden, om oljebolagens intressen och eventuella inblandning i krigshandlingar – mord, tvångsförflyttningar, systematiska våldtäkter och brännande av byar – i det konfliktdrabbade området, kunde man läsa redan i Kerstin Lundells första bok, Affärer i blod och olja. I nya Det svarta blodet vill Lundell vidga perspektivet också till andra bolags roll i området.

Lundinbolagen (exakt hur de är organiserade verkar svårutrett, vilket kanske också är en del av poängen), står fortfarande i centrum, men nu tillsammans med andra bolag, bolag från, förutom Sverige, framför allt från Norge, Kanada och Australien – demokratiska länder som gärna dunkar sig själva i ryggen över sitt goda inflytande i världen.

Åtminstone i Sverige har detta inte minst blivit även regeringens linje, att svensk inblandning i exploatering och förtryck på något magiskt sätt skulle vara bättre än till exempel kinesisk. ”Svenska företag tar med sig svenska värderingar ut i världen”, säger till exempel handelsminister Ewa Björling. ”De utgör också värdefulla ögon och öron ute i världen. Vi startar där och konstaterar hur viktigt det är att befinna sig i svåra länder.”

Det känns som ett lätt absurt uttalande i förhållande till de här företagens beteenden. Svenska värderingar? Ögon och öron ute i världen? Lundins och de andra företagens representanter ser och hör inget ont. Ingen tycks ens ha läst de egna konsultrapporterna om riskerna att bli inblandande i kränkningar av mänskliga rättigheter – och vet de någonting så tänker de åtminstone inte tala om det. Lundells bok är en orgie i stängda dörrar och obesvarade mejl.

Författaren har emellertid sin bild klar för sig:

Beträffande beläggen för vad Lundin Petroleum gjort finns ingen tvekan: företaget har medvetet satsat på oljeprospektering trots risk för medhjälp till brott mot mänskligheten. Företaget har fortsatt med verksamheten i två fall, Ogaden och Sudan, trots upprepade rapporter om att allt gått så illa som befarat. Det är från det bolaget som Sverige rekryterat en av de allra viktigaste företrädarna för landet.

I Sverige pågår sedan 2010 en förundersökning om misstänkta folkrättsbrott i samband med Lundins verksamhet i nuvarande Sydsudan. Inte minst på grund av läget i landet är det svårutrett. Juridisk är det inte heller solklart, men kan sammanfattas ungefär så här: Bolagen vill borra efter olja eller andra dyrbarheter och köper tillstånd att göra det (av odemokratiska och korrupta regimer). För att det ska kunna genomföras utan alltför stor risk krävs säkerhetsarrangemang. Dessutom finns det nomadfolk, byar och annat som är i vägen för de stora miljöingrepp de här verksamheterna utgör. Inhyrda säkerhetsbolag och lokal militär löser dessa problem. Bolagen blodar formellt inte ner sina händer, men det är deras verksamhet som orsakar våldet och man fortsätter trots att liknande saker händer igen och igen.

Juridiskt sett är skuldfrågan kanske knepig. Moraliskt verkar den uppriktigt sagt betydligt klarare.

Det svarta blodet är på många sätt en uppföljare till Affärer i blod och olja och som sådan har boken lite svårt att hitta sin form och stå på egna ben. Det författaren gör, hennes långsiktiga utredningsarbete av en otroligt svårtillgänglig bransch i ett otroligt svårtillgängligt område, är emellertid oerhört viktigt. Det svarta blodet drabbar, inte minst med sin granskning av svenska politikers attityder i frågan. Det hade nästan kunnat förtjäna en bok i sig.

Kerstin Lundell äger en aktie i Lundin Petroleum. Det gör hon förstås för att få tillgång till information och kunna ställa frågor på bolagsstämmor (vilket går sådär, hon blir utskälld och fråntagen mikrofonen). Men vi är ju alla aktieägare nu för tiden, vare sig vi vill eller inte. Ger det oss inte också någon skyldighet att veta vad till exempel våra pensionspengar har för sig ute i världen?

Nå, företag är trots allt inte demokratier, så låt oss återvända till det vi direkt kan påverka: vår egen regering som absolut inte vill ha någon reglering av svenska företags förhållanden till mänskliga rättigheter i världen. Så här säger utrikesministerns rådgivare i globaliseringsfrågor, Olof Ehrenkrona, apropå svenska företags eventuellt oetiska beteenden utomlands:

Kajorna i tabloiderna blåser upp det. Men sedan flyger flocken vidare. Det är kortsiktiga processer som saknar relevans, som i fallet Telia Sonera. Man får inte förväxla den mediala verkligheten med den verkliga verkligheten och inte dras med i tabloidskräcken.

Först kommer jag inte på varför det där citatet låter så bekant. Sedan slår det mig: det är precis så här Lundsbergseleverna i Agnes Hellströms reportagebok Att vara utan att synas reagerar på ännu en pennalismskandal – de lägger skulden på medierna. Det är väl ändå en ganska intressant attityd i ljuset av såväl Lundells eget arbete som Perssons och Schibbyes, de från Syrien nyligen frisläppta Magnus Falkehed och Niclas Hammarström, den fortfarande fängslade Dawit Isaak och alla andra som riskerat och riskerar livet för god journalistik?

Man måste kanske fråga sig: är handelsministerns ”svenska värderingar” i själva verket något mycket otäckare än vi helst vill låtsas om?

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Gäst i verkligheten
• Toppen är nådd, nu går det utför

Det tog inte lång tid för skolan att mobilisera och få Skolinspektionens beslut blockerat av förvaltningsrätten. Under tiden hade visserligen rektor sparkats och styrelsen bytts ut, men räcker det för att komma till rätta med vad som tycks vara en mångårig kultur av pennalism, ”kamratfostran” och brutala nollningsritualer?

För även om utgivningen av Att vara utan att synas verkade så oerhört vältajmad var ju ”strykjärnsincidenten” bara en i raden av skandaler kring riksinternaten – de tre skolor som har statliga bidrag för att förutom undervisning ge ”en trygg hemmiljö för barn med föräldrar långt borta” – som avlöst varandra de senaste åren.

Författaren och journalisten Agnes Hellström gick själv på ett av riksinternaten, Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, mellan 1995 och 1998. 2009 skrev hon en roman baserad på sin tid där, Ränderna går aldrig ur, och nu återvänder hon alltså dit med fackboken Att vara utan att synas.

Just strykjärnsincidenten hann förstås aldrig komma med i boken, men Hellström har tillräckligt med exempel på liknande händelser för att det ska kännas omöjligt att avfärda dem som enskilda missöden, enstaka ”rötägg” som gått över styr. Battningen sitter i väggarna på elevhemmen. Det är tradition. Och på en skola som Lundsberg betyder traditionen allt.

Att offentligt ifrågasätta de traditionerna kommer med en prislapp, det vet Hellström själv. Hon har gjort det förut och berättar också om den erfarenheten i nya boken. Ändå är det långt ifrån sensationslystet, det hon skriver. Hon har själv varit en del av internatskolegemenskapen, och hon har till stor del positiva minnen av den.

Bara inte enbart. Det är just detta, att själv ha deltagit i saker, förnedrat nykomlingar och bossat runt de yngre eleverna, som drivkraften att skriva böckerna tycks komma ur. Varför gjorde hon själv saker hon önskar att hon låtit bli? Varför verkade det okej?

Vuxna som tittar åt ett annat håll är förstås en viktig del i det. Husföräldrarna som inte ingriper, skolledningen som låtsas som det regnar, föräldrarna som själva varit med om samma sak men ändå väljer att skicka dit sina barn. För att det ska härda dem, göra dem till ledarmaterial, eller bara för att det är så världen fungerar, så man grundar gemenskap i deras universum.

Det som gör det så svårt att som elev hantera vad som hände, skriver en före detta internatelev till Hellström – Att vara utan att synas är till viss del självbiografi, till viss del reportagebok – är att de alla var både offer och förövare. Det man själv var med om utsatte man sedan andra, yngre elever för. Det gör hela diskussionen nästan outhärdlig. Kanske är det därför kritiken verkar ha så svårt att nå fram?

Hellström sätter också in skolkulturen i en större överklasskultur – skildringen känns delvis igen från exempelvis Björn af Kleens bok om adeln, Jorden de ärvde – och hon har svårt att tro på någon förändring inifrån. Skulden för skolskandalerna läggs hela tiden på media, på lögnaktiga och utflippade misslyckade elever eller anställda. Både journalister och Skolinspektionen beskrivs och uppfattas som illvilliga fiender och risken, skriver Hellström, är att det enda man lär sig är att sluta leden ännu mer.

Similar Posts:

• Bakom överklassens kulisser
• När någon slår larm
• Pennalism och tystnadskultur
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Skolor som faktiskt fungerar

Ränderna går aldrig ur utspelar sig i skiftet mellan 1990-tal och år 2000. Platsen är Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, en gymnasieskola där bland andra kungen och Olof Palme har varit elever. I centrum står huvudpersonen Elin från bruksorten Gimo. Hon hittar en dag en broschyr från Sigtunaskolan och börjar drömma om en annan tillvaro med lite mera flärd och spänning. Hon önskar också få bättre kontakt med sin mormor som tidigare gått på skolan. Hennes mamma har för länge sedan lämnat den världen bakom sig och uppskattar inte sin dotters önskan. Men Sigtuna blir det trots allt.

Hellström har själv gått på Sigtuna, och det är en fascinerande värld man får kliva in i. Oskrivna regler och invigningsriter där matrester är inblandade. Pennalism och gemenskap i samma andetag. Att dra paralleller till Ondskan är oundvikligt. Hellström gör det på egen hand när hon låter Elin och hennes kamrater samtala om boken. Men detta är inte Ondskan. Visst, en hjältehistoria, men till skillnad från Guillous alter ego Erik vill Hellströms Elin höra till. Problemet är att hon hör till två världar, medelklass och överklass. Hon upptäcker att hon trivs i båda, och att det enda som egentligen skiljer människor och annat folk åt är kristyren. Innerst inne är vi likadana.

Vägen dit är en inre brokig resa. Förvirring och beslutsamhet. Identitetsgrubbel och magpirr. Motståndslös, skriver jag. Man vet för det mesta vem som är ond och god. Man fascineras av överklassens märkliga bestyr och påminns om att klasstillhörighet ofta handlar om förmåga att röra sig i sociala sammanhang. Hellströms språk är rakt, utan krusiduller. Tillvaron på Sigtuna beskrivs med kärlek och uppriktighet. Ramhistorien med barndomsförälskelsen Behnam är kanske lite väl gullig, men jag väljer att svälja den. Ibland har jag dock svårt att förstå Elin. Vad hon exempelvis ser i väninnan Lydia. Någonstans glappar beskrivningen av deras relation. Och ibland hänger trådarna inte riktigt ihop.

Ränderna går aldrig ur kan gott sättas i händerna på, tja, de flesta. Den som längtar efter att sjunka in i intriger, den nyfikne, tonåringen, klassresenären eller den som tycker det är schysst att internatskolorna för en gång skull beskrivs utifrån en tjejs perspektiv.

Similar Posts:

• Fostran till ledarskap?
• Vadå ta plats?
• För mycket av det goda
• Om det fina folkets kalla händer
• Touch me. I’m just as human as a human can be.