Den gemensamma nämnaren är det absurda och det surrealistiska i en samtida och vardaglig kontext. Det totalt orealistiska och främmande begränsas till enstaka företeelser men många av dem är så absurda att man häpnar. Samtidigt framstår de som normala för alla inblandade; även de som borde förvånas över något accepterar sakernas tillstånd.

Här odlas pärlor i igentejpade munnar och liv framlevs bakom väggar, under marken och i en resväska. Här bedrivs familjeföretag inom olika branscher och avancerade generationsväxlingar planeras minutiöst.

Många av novellerna handlar till stor del om kroppar, kroppsfunktioner och kroppsutsöndringar och detaljerna når ibland äckelnivå, beroende på hur känslig man är.

Illa berörd på ett annat plan kan man bli av en del av relationerna mellan personerna och hur de behandlar varandra och andra – och sig själva, som titelnovellens brådmogna förskolebarn som tar till saxen för att på åtminstone ett plan stanna i barndomen, eller den första novellens kvinna som tar ickeätandet till en ny nivå.

Jag förfäras av skeenden och förundras över fantasin hos den som skapat dem, liksom över att det är en debut jag läser.

Språket är mestadels sakligt och ganska lakoniskt men också mycket målande och jag ser allt framför mig, även det jag knappt kunnat föreställa mig – och det jag nog helst skulle slippa se.

Några gånger känns det som om ofrivilliga märkligheter smugit sig in men det är inte lätt att veta i detta precisa, förbluffande och mångfacetterade kuriosakabinett som det kan vara svårt att sluta tänka på.

Similar Posts:

• Stilig satir
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Uppbrott och våndor
• En pervers gammal iller
• Om att leva på lånad tid

Några år senare tog jag med mig mina nästan vuxna barn på samma pjäs i Östgötateaterns tappning. Jag har aldrig haft en sådan intressant diskussion med mina ungar, som den vi hade över Hamnbron på väg hem. Jag njöt enormt att få höra deras tolkningar av vad I väntan på Godot egentligen handlade om.

Jag vet inte vad som är så fascinerande med att inte vänta på något. Min pappa kunde vara expert på det där när jag var liten. Som när jag cyklat omkull och skadat handen. Jag låg på en brits i ett mottagningsrum på sjukhuset och min far satt bredvid. Dörren ut mot korridoren var öppen. Då tyckte farsan att vi skulle räkna matematik, medan vi väntade på läkaren. Alla vitrockar som gick åt höger var plus och alla med vita rockar som gick åt vänster var minus. Tillslut fick vi fram ett helt ointressant tal. Det var räknandet som var det viktiga och fick tiden att gå.

Det var därför jag med extra nyfikenhet tog mig an Anna Höglunds barnbok Didi & Gogo väntar på bussen. Redan innan boken börjar får Samuel Beckett sig ett tack, och det går inte att undvika hur inspirerad av den mannens mest berömda pjäs den är. Och istället för att vänta på i stort sett ingenting som i originaltexten, väntar de två grisarna i Höglunds bok iallafall på en buss. Men den kommer inte. De hinner både träffa en herrelös hund i rött koppel och bli utsatta för regnet vid sin parkbänk, innan boken tar slut.

När jag testade den här boken på ett gäng ungar i 3-5-årsåldern fattade de först ingenting. Den kanske kräver sin diskussion efteråt. Precis som med mina vuxna ungar på Hamnbron. Vad kan man vänta på? Varför gör man det? Vad kan man göra medan man väntar för att göra det lite roligare? Vad gör man om det man väntat på inte kommer?

Det ska jag testa nästa gång.

Similar Posts:

• Lek med glimten i ögat
• Barnlitteraturens mest absurda bok
• Kaninkalas och koncentrationsläger
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Vuxna, vad är det egentligen?

Roland Topors Hyregästen utspelar sig inte helt oväntat i just ett hyreshus. Hyresgästen är parisaren herr Trelkovsky. Han är i ett skriande behov av en säng, några väggar, en dörr och ett tak. Efter hårda förhandlingar med hyresvärden betalar han så en engångssumma och flyttar in. De strikta förhållningsreglerna utesluter allt som har med ljud att göra. Hyresvärden monsieur Zy hade antagligen givit upp andan av förtret efter allt vi får höra.

Hyregästen som bodde i rummet innan Trelkovsky var en kvinna som, enligt vad det sades, hoppat genom fönstret och krossats mot marken. Efter sig lämnade hon några brev, en trave böcker och – ska det sedermera visa sig – en tand instoppad i ett hål väggen. Sådant man efter tidigare hyresgäster kan hitta ibland, alltså. Lägenheten har få bekvämligheter. Möblerna finns kvar, det ska nämnas, men toaletten finns nere på innergården och det enda fönstret vetter just ditåt.

Över hyreshuset vilar något rent satanistiskt. Grannarna som reagerar på minsta knyst från Trelkovsky visar sig vara i en maskopi som inte skådats sedan Caesar mördades med 23 dolkhugg. I den här berättelsen finns ingen Brutus. Olika omständigheter leder till att Trelkovsky snart finner sig mol allena. Vem kan han anförtro sig till? Ingen. Han har en flyktig bekantskap i Stella, men vem är hon egentligen?

Jag kommer att tänka på Fjodor Dostojevskijs Dubbelgångaren. Trelkovskys belägenhet är sju resor värre än Goljadkins. Goljadkin led av uppenbara vanföreställningar, vilket jag är böjd att tro även i Trelkovskys fall. Eller snarare hoppas, men det är inte säkert och uttolkare menar att det som står är det som gäller. Inpräntat i sten likt de tio budorden. Jag frågar mig om det är rimligt att det på hans innergård uppvisas ett galenskapens gyckelspel med ”gravida kvinnor, med vulgärt spacklade ansikten, gamla gubbar som gick på alla fyra med andra gamla gubbar på ryggen, småflickor som gjorde obscena gester och hundar stora som kalvar.” Folk smetade också in sina plyten med bajs. Vad säger budorden om det? Va! Va!!

Galenskaperna som ansatte honom stegrades med tiden. En bit av finalen har jag beskrivit ovan. Jag vet inte om det är rätt att använda begreppet ”självet”, men jag kommer inte på något annat. Långsamt upplöses det; han blir främmande inför sig själv och söker förgäves efter sin särart, de demarkationslinjer som skiljer honom från andra. Långsamt förlorar han förankringen i den fysiska verkligheten. Trelkovsky ”klamrade sig fast vid förnuftet som vid en livlina” och ”rabblade multiplikationstabellen för sig själv”. Sakteliga förvandlas han till någon annan. Han ropar på hjälp, men också Beethovens nia vände sig mot honom.

O vänner, inte dessa toner!
Låt oss istället stämma in i något behagligare.
Och muntrare!
(Översättning Tor Billgren)

Precis som för Goljadkin slutar det inte helt bra för vår olycklige vän. Jag frågar dig, läsare! Tror du att du har jobbiga grannar? Nä, tänkte väl det. Läs boken, bli en Kalsong-Johan du också och ta det hela med ro.

Similar Posts:

• Hyresgästen – en skränhals i tiden
• En pervers gammal iller
• Lära sig konsten att vänta
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Det närvarande och det förflutna smälter samman, åtskilda bara av en cellofanvägg

Efter det har den här boken varit som en bra låt på radion kan vara. Det är så lätt att tappa bort artist och låtnamn, allra helst om de är av den anonyma sorten och utan sådana uppgifter är det svårt att återfinna det där guldkornet man så gärna vill uppleva igen.

Med tanke på att boken gavs ut första gången redan 1970 är jag förvånad att Larserik Eriksson fortfarande lever. I år fyller han 87 år, still going strong och så sent som 1992 fick han pris som Årets Folkrörelsetecknare av Konstfrämjandet.

Vad handlar Hus är gott, sa Oskar om då? Den utgår från ett problem som många småbarnsföräldrar kan känna igen. När det käraste man har – ens barn – matvägrar.

I denna bok försöker mamma med allt – prinskorv, sardiner, ananas, ägg. Inte ens sin egen födelsedagstårta vill Oskar ha. Vad ska hans mamma och pappa ta sig till?

Lite tidstypiskt får Oskar sitta i sin barnvagn utanför matvaruaffären när mamma är inne och handlar (vem skulle på det sättet våga lämna sin unge utanför idag?). Men det är där på affärens yttervägg Oskar får sitt lystmäte. Han börjar tugga i sig av tegelväggen. Både mamma och affärsinnehavaren ser alldeles förskräckta ut.

Föräldrarna tar honom till sin kvinnliga läkare. Hon bläddrar och slår i sina böcker, men eftersom Oskar inte verkar lida av sin diet, utan är frisk och kry, slår hon fast att det nog inte är så farligt att äta hus som man kan tro.

Det är också det som är det sköna med den här boken, att man får duga som man är och bli tagen på allvar, hur avvikande man än är. För på järnaffären lite senare verkar det helt i sin ordning att ge en liten knatte blandad småspik i en liten godisstrut, som han kan gå och snaska lite på.

Och huvudsaken för Oskars föräldrar är att pojken inte längre får magknip och faktiskt blir mätt. Fint det.

Similar Posts:

• Lära sig konsten att vänta
• Fint om längtan, ensamhet och död
• Blir man mindre älskad när man får ett syskon?
• För barn och vuxna att växa med
• Sönderknackad klassiker bjuder på 25-årskalas

Emellertid är Valérie och hennes underbara vecka inte skriven av en kvinna. Författaren är istället Vítězslav Nezval och 1934 var han med och grundade surrealistgruppen i Prag. Föreliggande upplaga är den första som översatts till svenska. Boken inleds med blod. 17-årige Valérie har precis haft sin första menstruation – en banal sak egentligen, men av vikt i berättelsen. Hon tar sig ut i natträdgården och hennes öra snappar upp ljud från en, skall det visa sig, pilsk och illmarig illerman. Illermannen, ”hönssugaren”, har smak för livets goda: färskt, varmt och säkert fortfarande pulserande hönsblod. Valérie hör hur han i skydd av natten tillsammans med en medhjälpare ogenerat rumsterar runt i ett hönshus. Halsar bits av, hönsskriken tystnar. Jag förnimmer doften av hönsskitsblandat blod.

Boken är som titeln antyder underbar men inte nödvändigtvis på det vis vi använder det i vardagsspråket. Snarare är det en berättelse fylld med mer eller mindre underliga händelser. Vi kan känna en vampyrs närvaro, människor byter skepnad, en föryngras om så bara för en vecka. Tyvärr är berättelsen om inte övertydlig, så åtminstone inte särskilt suggestiv. Visst går det att måla upp en bild av illermannen – se bilden nedan från filmatiseringen om fantasin sviker – men utöver en vampyr anar jag inte ens ett endaste irrbloss.

Foto: fdb.cz

Valéries vecka är minst sagt intensiv. Vissa familjehemligheter uppdagas, hon undviker med nöd och näppe att brännas på bål samt utsätts för äldre mäns (och djurs!) åtrå och närmanden. Det är understundom underhållande och spännande, men boken tyngs utöver tydligheten ned av en stel och närmast krystad dialog. Boken är inte dålig, men antingen har tiden skinnflått den eller så var den från början aldrig särskilt bra.

Similar Posts:

• Avgrundsvrål
• Friheten i en liten bur
• Underskatta inte en gammal dam!
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• En verklighet lika hotfull som mardrömmen

Få barnböcker innehåller väl så många ikoniska figurer som Lewis Carrolls Alice i Underlandet. Den är nästan så ikonisk att man måste ta ett steg tillbaka för att riktigt se den i sig själv, och ja, när man gör det så är den ju faktiskt oerhört konstig.

Jag liksom kastas mellan uppfattningarna att Carrolls historia enbart består av roande, lekfullt nonsens och att den säger något djupt väsentligt om tillvarons grundläggande absurditet. Kanske låter det inte som en barnbok, men det kan det nog vara – en av det där slaget som fungerar lika bra för barn som för vuxna. Åtminstone för barn som kommit upp i den där fasen där språkliga vändningar och knasigheter börjat fascinera.

Översättaren Åke Runnquist beskriver i sitt korta men kloka efterord Alice i Underlandet som ”besynnerlig och suggestiv” och påpekar ett släktskap med ”den moderna, absurda dramatiken”. Där kan Alice definitivt skrivas in, i litteraturhistoriskt släktskap med en Kung Ubu eller en Kafka. Underlandet är en drömvärld där allt kan hända, och det långt ifrån på något idylliskt sätt. Snarare finns ibland en klar underton av maktens absurda anspråk, som hos drottningen Hjärter dam och rättegången om kakorna. Carrolls skyr inte det grymma.

Lika ofta undrar man förstås om författaren inte helt enkelt är lika pårökt som sin bolmande, sävliga kålmask uppe på den enorma, sinnesomvandlande svampen.

Denna Alice i Underlandet är en nyutgåva av Runnquists översättning illustrerad av Tove Jansson, som först kom ut 1966. Den är förstås varmt välkommen och faktiskt har Janssons namn på omslaget gjorts större än Carrolls eget. Ändå är det ingen egentlig bilderbok, utan en illustrerad text – bilderna, några i färg, men de flesta i svartvitt, upptar en mindre del av uppslagen. Inte desto mindre fungerar de kongenialt. Janssons välbekanta stil fångar underbart myllret av märkliga, inte sällan melankoliska figurer. Hon är lika bra i färg som i svartvitt, men har en känsla för färg, en mjukhet som för den skull aldrig blir mjäkigt pastellig, som få kan tävla med.

Alice i Underlandet är en klassiker, och en klassiker som är så roligt att den kan vara en klassiker, i all sin knasiga dubbeltydighet. (Eller är det det som gör det?) Den kommer ständigt i nya utgåvor och varianter, inte bara som bok, utan som filmer, spel, pjäser och balett. Den går helt enkelt inte att komma ifrån, och just den här vackra utgåvan är faktiskt ett måste i presenthögarna till liten som stor. Oavsett om det är magiska drycker, svampar eller kakor inblandade i deras storlek.

Similar Posts:

• Sockersöta saga
• Ingen vidare sagoskog
• Svårtolkat, vackert, läsvärt
• Magiskt myller
• Det här med klassiker

Det bästa med Vertigo förlag är att deras utgivning ofta är omysig. Förlaget säger sig presentera ”texter på avgrundens rand” och lever ibland faktiskt upp till det. Men inte alltid.

Lewis Carroll är mest känd för Alice i Underlandet. Med sitt sista verk Sylvie och Bruno verkar han vilja berätta om en äldre herre som kan försättas i ett slags älv-läge. När herren är i detta läge kan han komma i kontakt med två ”magiska” barn, syskonen Sylvie och Bruno. De bor i något som heter Utomlandet. En kärlekshistoria mellan en läkare och en mycket fager ung dam finns också med. Allt hoppusslat till en episodisk barnberättelse/tankeskrift-hybrid bland engelska sagobygdskulisser.

Ofta går berättelsen ut på att göra poäng genom drastiska tankesprång och lekar med logik. Man får erkänna Carroll en viss absurdistisk fantasifullhet, som mannen med så långsamma nervreflexer att först barnbarnen känner hans smärta. Eller professorn som måste lämna sällskapet för att återgå till den bok han avbrutit – han stannade precis efter ett kommatecken och det är så jobbigt att inte veta hur meningen slutar. Eller tanken att blyga människor som skriver brev borde bifoga tomma sidor med tystnad i korrespondensen. Men utspritt på drygt 450 sidor är utbudet knapert.

Sammantaget har Carroll skrivit ett borgerligt, gudfruktigt, kvasifilosofiskt åbäke som svämmar över av rosenkindad älskvärdhet, artiga bjudningar och hjärtligt blomplockande. Det är ingen hejd på hur underbart ljuvliga de älvlika syskonen är eller hur förtjusande kindpussande man kan vara när teet serveras.

”Den här romanen är en labyrint”, skriver förläggaren Edenborg i förordet. Va? Den här romanen är en raksträcka endast avbruten av döda rastplatser som liknar sentimentala motiv från billiga vykort. Det värsta man kan kalla litteratur är mysig. ”Arthur besvarade hennes busiga blick med ett mycket ömsint leende”, är en för boken typisk mening.

Similar Posts:

• Knasig klassiker i efterlängtad nyutgåva
• Nyttja gyttja
• En riktig barockroman
• Avgrundsvrål
• Litteraturen naturligtvis – ett samtal

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår.

Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I de ordalagen skulle man även kunna beskriva den märkvärdiga och ovanliga bok som Tillflyktens hus utgör.

Boken är, rent litterärt, svår att kategorisera. Den tar upp influenser från en rad litteraturhistoriska epoker, men är samtidigt säregen och liknar inte något jag läst på mycket länge.

Romanen består av fyra olika delar som var och en har sina speciella förtecken. I den första, nära nog realistiska delen, får vi genom olika så kallade bilder lära känna huvudpersonen N utifrån ett jag-perspektiv. Efter bilderna kommer en kommentar, som med psykologiska förtecken analyserar N. Medan bilderna ofta är ordrika, flödande och ingående, där känslor som lycka, hat, äckel och uppgivenhet förmedlas lika mycket genom språkbruket som genom händelserna i sig, så är kommentarerna neutralt avskalade. De är snarare objektivt krassa än medkännande och förstående.

De andra delarna är fundamentalt olik den första. Den som kommenterar lämnar N, på sista sidan i första delen, med ett kallt konstaterande:

Ns liv blev kort (lite över tjugofem år) därför att hon var för feg för att våga gå längre.

Men faktum är att trots att Ns liv påstås vara slut så fortsätter det, historien fortsätter. Frågan är på vilket sätt.

Resten av romanen utspelar sig nära nog i ett och samma rum. Det rum som N tar sin tillflykt till. I rummet är hon först ensam, men så småningom dyker det upp tre andra figurer, en alkoholist, en man som är mån om att göra andra till lags och en kvinna, eller ung flicka, med en bomb i magen. Och det är här, i de andra delarna, som vi helt lämnar den någorlunda realistiska inledningen. Istället finner vi en symbolrikedom och en stil som är starkt surrealistisk och som stundom gränsar till det absurda och jag hinner, under läsningen, dra paralleller till såväl Beckett som Kafka och Hesse.

Hur man skall tolka det som händer i Tillflyktens hus är inte på något sätt självklart. Själva formen motsätter sig i det närmsta en tolkning och ger istället utrymme för en rad funderingar. Vad det är för rum som N så länge befinner sig i blir aldrig bekräftat. Jag läser att någon tolkat det som att N varit på en mentalvårdsanstalt och själv funderar jag på om handlingen helt och hållet har utspelat sig som en kamp i Ns inre. Som att hon måste gå igenom en rad stadier för att kunna gå vidare, för att uppnå någon form av katharsis. Vad som händer spelar kanske egentligen ingen roll och kanske räcker författarens egna ord nog långt för att förstå bokens väsentligheter:

Och liksom Alice är någon i min bok på väg mot underland och spegelland. Men den vita kaninen är inte längre urskiljbar.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Experimentet är själva behållningen
• Lära sig konsten att vänta
• Mellan absurdism och verklighet