Ältandet till trots: har vi lärt oss något? Eller sitter vi mest och surar och tycker att väljarna verkar störigt lättlurade? Jag vill svara åtminstone ”både och”, men ärligt talat ..? Ibland känns det som att ju mer jag läser om svensk partipolitik desto mer desillusionerad, trött och gnällig blir jag. Och det känns ju klart obra.

Aron Etzlers Reinfeldteffekten (numera i pocket), med underrubriken ”Hur Nya Moderaterna tog över makten i Sverige och skakade Socialdemokraterna i grunden”, kan åtminstone delvis bringa lite ordning i de där känslorna. Hyllad av skribenter från hela den politiska skalan analyserar Etzler, som när han började skriva boken fortfarande var chefredaktör på Flamman men sedan dess blivit partisekreterare för Vänsterpartiet, de senaste valens utveckling – men han gör det genom att dra linjerna längre bakåt i tiden.

För trots att det Alliansen lyckades med 2006 – att ena den spretiga så kallade borgerligheten – var långt ifrån självklart, började inte Socialdemokraternas problem med att Göran Persson plötsligt blev ”trött” och ”bufflig” och köpte en herrgård. Samtidigt blev han väldigt plötsligt just det, menar Etzler, det vill säga i betydelsen att motståndarsidan långsamt och systematiskt framställde honom så, medan medierna hjälpte till att alltmer rikta in bevakningen på förtroende snarare än sakfrågor.

Det ska vara historiskt unikt. Svenska väljare röstar normalt på ideologi och sakfrågor, inte på personer. De senaste valen liknar alltmer presidentval, där ”negative campaigning” (smutskastningskampanjer, om än något mer subtila än sina amerikanska föregångare) blivit ett bärande inslag. Vänsterblocket tycks vare sig ha genomskådat eller lyckats formulera någon motstrategi. Istället har falanger, partier, ideologer och kommunikatörer stridit med varandra, medan högersidan fått allt att fungera. Så är det ju också lättare att enas i medgång än i motgång, men skickligt måste man medge att de arbetat.

Den kedjerökande kärnan i ”de nya moderaterna” kan i Etzlers bok närmast ge den där avundsjukan känslan (minus cigaretterna och själva politiken, då) som jag brukar få av Aaron Sorkin-serien Vita huset. Det är de som har energin, sitter uppe på nätterna med idéerna och med strategierna att genomföra dem. Ändå är det svårt att skaka av sig att det Etzler beskriver är övergången från Vita huset till House of Cards, två riktigt bra teveserier med på en gång mycket gemensamt och en väsenskild syn på politiker och politiken. Från makten som medel till makten som mål.

Men jag kan vara orättvis. Bara för att jag inte gillar ideologin behöver den ju inte vara något annat än just ideologi.

För hur var det nu med de där omstylade moderaterna? Handlade det bara om fernissa? Nja. Kanske snarare om det berömda problemformuleringsprivilegiet. Hur ska man annars förklara att Bo Lundgren gjorde ett katastrofval 2002 med sina för tiden enorma skattesänkningar på 130 miljarder medan Fredrik Reinfeldt blev framgångsrik 2006 med ännu större skattesänkningar? Reinfeldt lyckades bara (vilket inte är så bara) motivera dem annorlunda. Valet 2002 ställdes välfärd mot skattesänkningar och välfärden vann. 2006 stod istället ”arbetslinjen” mot ”bidragslinjen”:

I det gamla socialdemokratiska sättet att se på saken var välfärd nödvändig för att motverka arbetslöshetens effekter. I det nya moderata sättet var välfärden ett problem, eftersom den hindrade människor att ta jobb. Det gamla socialdemokratiska sättet att se på arbetslöshet, som en ofrivillig olycka som drabbat människor, hade vittrat ner. Det nya var att det var individerna och deras drivkraft det var fel på.

Alltså måste man skapa incitament för människor att jobba, och det gör man genom att sänka skatterna för dem som redan har jobb, vilket skulle ha skapat 75 000 jobb (”Ingen kunde tala om var jobben fanns, men siffran var grundad på en simulering som utgick ifrån en teoretisk modell”) à ungefär 933 000 kronor styck (som man, enligt Etzler, kunnat anställa 150 000 lärare för direkt). Dessutom statssubventionerade ”hushållsnära tjänster” till nästan lika hög kostnad per jobb.

Okej, nej. Jag fattar egentligen fortfarande inte hur det blev så här.

Similar Posts:

• A lighter shade of blue
• För en gladare vänster
• Grundkurs i välfärd. Nedmontering inkluderad
• Partipiskan viner
• Statsministern och välfärdsdöden

Det skiljer sig både från hur medieklimatet i allmänhet brukar beskrivas och från amerikanska undersökningar av presidenters pressrelationer. Forskarna är med andra ord förvånade.

Det är intressant i sig, men det var inte det jag i första hand reagerade på i reportaget. Där presenterar man nämligen detta för både Rapports inrikespolitiska kommentator Mats Knutson och KD:s partiledare Göran Hägglund. De ”tror inte det” respektive ”kan inte alls hålla med om” det.

Nu är det ju alltid vanskligt att uttala sig utifrån klippta intervjusvar, men är inte de här svaren symptomatiska? En stor och gedigen undersökning ställs mot den egna upplevelsen och väger liksom lika, blir utbytbara. Man säger inte ”Oj, det skulle jag faktiskt inte gissat. Jag upplever det nog mer tvärtom”, utan man säger ”Nej, det håller jag inte med om”.

Som pojkvännen som bara vägrar köpa att kvinnor statistiskt sett utför två tredjedelar av allt oavlönat hemarbete för att han minsann hjälper sin tjej att diska. Eller för all del partiet som liksom bara känner att de nog, så här i efterhand, egentligen inte var emot allmän rösträtt, för apartheid och en terroriststämpling av Nelson Mandela, och därför skriver om sin historia utifrån det.

Den enskilda erfarenheten kan vara nog så viktig, inte minst som drivkraft, och statistiska undersökningar kan sannerligen ha sina brister. Men vi måste kunna hantera kunskap på olika nivåer och inte vara så rädda att kränka någons rätt till en egen åsikt att vi inte vågar ifrågasätta alls.

Inte minst inför ”supervalåret” i år – en bra dag tänker jag att detta löjliga begrepp kanske ändå skvallrar om att jag inte är den enda som hellre skulle leva lite mer i en Aaron Sorkin-serie – har kraven på neutralitet och balans i nyhetsrapporteringen tagit ganska märkliga former. För vad är egentligen balans? Att varje gång man låter en feminist komma till tals kontra med en antifeminist? Att väga upp varje påstående om miljöproblem med någon som inte tror på att de finns?

Så här försvarar nyhetschefen Charlie Skinner sitt ankare Will McAvoy (som ”only seem liberal because I believe that hurricanes are caused by high barometric pressure and not gay marriage”) i The Newsroom:

Facts are the centre. Facts. We don’t pretend that certain facts are in dispute to give the appearance of fairness to people who don’t believe in them. Balance is irrelevant to me. It doesn’t have anything to do with truth, logic, or reality. He didn’t go on the air telling people to give peace a chance. But evolution? The jury’s back on that one.

Som sagt. Ibland kan man önska att världen var lite mer som en Sorkin-serie.

Similar Posts:

• Befrielsen är nära?
• Världens mest spännande organisation?
• Från Vita huset till House of Cards?
• En sågad bok kan också vara läsvärd
• ”Kritik” med syftet att döda

The difference is black people had lived openly as black people for 400 years before Civil Rights. For 400 years! Gay people have lived openly for about 30.

Jag är inte säker på om hennes ståndpunkt bara är helt uppåt väggarna eller om det faktiskt också ligger något i den. Anledningen till att den ständigt gör sig påmind i mitt bakhuvud är att Linda Hirshman, jurist, professor och författare till Seger – gayrevolutionens triumf ofta återkommer till just jämförelsen mellan gayrörelsen och andra människorättsrörelser som feminismen och medborgarrättsrörelsen. Det är en sida av hennes bok som jag har svårt för.

Naturligtvis är det rimligt att jämföra olika sociala rörelser. Inte minst om man vill lära något av dem. De tre storheter Hirshman ständigt lägger jämsides (arbetarrörelsen lyser i stort sett med sin frånvaro, men så är det ju en väldigt amerikansk bok) hör till historiens mest intressanta, imponerande och inspirerande. Har de kunnat lära av varandra? Samarbeta? Eller hamnat i konflikter? Finns det strategier som fungerat för alla rörelser, eller olika förutsättningar som krävt olika vägval? Det finns mängder av spännande frågor, och Hirshmans bok har något att bidra med i de flesta.

Seger är inte en särskilt teoretisk bok, men sin utgångspunkt tar Hirshman ändå i idén om samhällskontraktet, om den liberala staten som en överenskommelse mellan medborgare och styrande, där medborgarna underkastar sig samhällets regler bara på villkor att det också garanterar ett visst skydd, frihet och självbestämmande. Det är en tanke som förutsätter att människor är i grunden lika, inte direkt förklarar varför de sällan behandlas som det, men kanske samtidigt gör orättvisorna till avarter. Medborgarrättsrörelsen, den feministiska rörelsen och gayrörelsen är med andra ord uppgörelser med sådana orättvisor.

Det borde kanske göra också rörelserna i grunden lika, men det motsätter sig Hirshman. De, skriver hon, påstås ha

ett gemensamt mål. Men vid närmare granskning har de inte det. Deras mål är faktiskt inte detsamma. Att de homosexuella blir klassificerade som syndiga, brottsliga, galna och subversiva gör att de måste kämpa för att bli moraliskt accepterade och respekterade. Eftersom kvinnor och mörkhyade människor – och deras förtruppsorganisationer – inte klassificerades som galna och allt det andra kunde de direkt kräva den liberala statens fördelar: trygghet, frihet och lika rätt till självbestämmande.

Eller:

Gayrevolutionärerna kunde aldrig välja att bara gå raka vägen till formell liberal jämlikhet genom att härma de dominerande sociala och politiska hierarkiernas uppträdande. De var annorlunda och det var själva avvikelsen som var orsaken till det formella samhälleliga fördömandet (det var syndigt och så vidare). De fick inta den betydligt ambitiösare inställningen att de var goda trots att de var annorlunda. Eftersom de inte kunde härma sina härskare på det avgörande område där de var annorlunda hade gayrevolutionen en mycket svårare kamp än andra rörelser haft […]

Jag vet inte om jag övertolkar här, men vad tusan, är det en tävling? Vem har haft det svårast, vem är det mest synd om? Det ligger dåligt i linje med den känsla av att människor kan förändra världen som annars präglar boken. Och på vilket sätt skulle det vara lättare att dölja att man är svart eller kvinna än att man är homosexuell?

Tvärtom blir jag överraskad över vilken positiv roll utbrottet av hiv/AIDS tillskrivs – inte för att det inte är en fruktansvärd tragedi, men för att Reagan-administrationens ohyggliga likgiltighet – hur många liv kan den ha på sitt samvete? – tvingar fram en radikalisering av gayrörelsen. Och för att sjukdomen synliggör, tvingar ut folk ur garderoben. Plötsligt känner alla någon som är påverkad och det blir ett genombrott i opinionen, som Hirshman framställer det.

Kanske är jag snål mot författaren. Hon har gjort ett på många sätt imponerande arbete med att inte minst intervjua massor av människor som faktiskt varit med och skrivit historia. Hon lyfter enormt spännande frågor, många av dem bland de mest angelägna jag kan komma på. Men om man försöker skilja själva boken från det spännande ämnet så är den långt ifrån perfekt.

Att den har ett begränsat geografiskt fokus är kanske underförstått. Här finns inte många meningar som berör världen utanför USA. Trans- och bisexuella spelar också en ganska undanskymd roll. Ändå är det förstås en myllrande rörelse som inte alltid är så lätt att orientera sig i. Organisationer, personer, rättsfall, lagar och lagförslag, en lavin av namn och förkortningar – somligt upprepas, somligt förblir oförklarat. Seger är ofta rolig och berörande men lite urskiljningslöst skriven.

Det är inte den ultimata boken om gayrörelsen, men den är viktig. Och den ställer frågorna. Frågor som i slutordets ”Tycker du verkligen att du ska kalla den Seger?” Det är en på Hirshmans imponerande lista av informanter som protesterar. Omkring hälften av USA:s delstater har fortfarande inga av de lagar gayrörelsen kämpat för. Många har strikta ”försvar för äktenskapet” som diskriminerar homosexuella. Opinionsstödet i samma fråga har bara precis tippat över 50-procentsgränsen.

Finns det mycket hoppingivande i boken så finns det också skrämmande motrörelser. Backlash. Motmobilisering. Så frågan är: är det bara tid det handlar om?

Similar Posts:

• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Ojämnt om dubbellivets tystnad
• Spännande men alldeles för spattigt
• Vad är egentligen motstånd?

I want to thank you for helping Jordan to acquire for NBS a television series about the United Nations, ’cause that’s got smash hit written all over it. I’m thinking of premiering it against the Super Bowl. America’s been waiting for a show about negotiating lasting peace in the Sudan. I hope we’ll hold off on the debate over humanitarian aid to Darfur until Fall Sweeps! Ah, doesn’t matter! Any episode will be a winner as long as it’s about the UN! ‘Cause Americans are just crazy about the UN! We just can’t get enough of their freewheeling, sexy, buccaneer style. I foresee a couple of problems, like the fact that no one at the UN speaks the same language, but that’s okay, because if there’s one thing every teenager loves, it’s subtitles! You see it as part of your job to screw with my company, don’t you?

Detta argsinta utfall från en tevechef kommer från Aaron Sorkins fantastiska (men tyvärr kortlivade) teveserie Studio 60 on the Sunset Strip. Och av någon anledning ligger det och pockar i mitt bakhuvud under läsningen av Niklas Ekdals Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon.

Kanske för att den där amerikanska attityden till FN är så främmande för någon som gick i småskolan i Sverige på 1980-talet, ritade fredsduvor, sjöng ”We are the world” i barnkörer på FN-dagen och fick lära sig att FN var det bästa som hänt världen – det fungerar bara inte så bra just nu.

Men också för att det ju borde finnas fantastiska teveserier om FN (och allra helst skrivna av ovannämnde Sorkin). Det borde komma fantastiska böcker om FN hela tiden. Det är en organisation som inbegriper nästan alla världens stater och som har ambitionen att lösa, ja, världsproblemen, helt enkelt. Det borde ju inte gå att tänka sig något mer spännande eller viktigt. Och ändå ser det ju inte riktigt ut så.

Mr Chance är tyvärr inte heller någon fantastisk bok om FN. Den hade kunnat vara det. Den diskuterar just varför FN inte fungerar som det var tänkt, den diskuterar organisation och ledarskap på ett sätt som får dessa ämnen att verka enormt intressanta, och den kommer åtminstone in på varför somliga mäktiga stater tycks göra vad de kan just för att FN inte ska fungera som det var tänkt.

Bakgrunden är den slutrapport som svenska Inga-Britt Ahlenius skrev när hon förra året lämnade sitt uppdrag som chef för FN:s internrevision, OIOS. Rapporten, som oöversatt finns med som en slags 50-sidig bilaga i boken, sågar fullständigt generalsekreteraren Ban Ki-moons ledarskap. Han använder sitt mandat främst för att resa runt och lobba för att bli omvald, han har organiserat bort elementära delar av kompetensen i FN-toppen och omger sig med ja-sägare, han tål inte kritik, han för en nedlåtande, beordrande envägskommunikation med sin undergeneralsekreterare och han försöker ta kontrollen över OIOS, det självständiga granskningsorgan som han istället borde använda sig av för att förbättra organisationen.

Det är en svidande kritik som är deprimerande att läsa inte minst med tanke på att Ban Ki-moon sedan Mr Chance kom ut har valts om för ytterligare en mandatperiod. Titelns Mr Chance syftar för övrigt på trädgårdsmästaren i filmen Välkommen, Mr Chance (spelad av Peter Sellers) som med sina vaga uttalanden och av en ren slump får en viktig maktposition. Det lär vara ett smeknamn Ban Ki-moon getts i FN-korridorerna, liksom för övrigt Ahlenius sägs gå under namnet ”Ms Fearless”. Något av problemet med boken är dock att av alla dessa tjänstemän, diplomater och politiker som sägs instämma i kritiken nästan ingen vill framträda med namn. Det i sig säger förmodligen en hel del om FN:s problem, men det gör också att boken får en otvetydig smak av rent skvaller.

Över huvud taget är det ofta svårt att veta varifrån uppgifter kommer. När till exempel Carl Bildt vid ett tillfälle uttalar sig så gör han det på engelska, vilket får mig att undra vem han gjort uttalandet till. Vore det till Ekdal direkt hade han väl rimligtvis pratat svenska? Dessutom är det hopplöst att snabbt hitta något i boken. Strukturen är oklar, rubrikerna intetsägande och person- eller sakregister saknas.

Jag blir dessutom genomgående irriterad på Ekdals ton. Att Ahlenius framställning – vilken i huvudtexten skildras bland annat genom utdrag ur hennes dagböcker – hade tjänat på att stramats upp något kan jag leva med. Att även Ekdal med förkärlek recenserar saker som den koreanska organisationskulturen genom århundradena på några rader, fnyser lite åt Maldivernas melodramatiska framställning av klimathotet och liknande, stör mera. Jag tror säkert, till exempel, att det stämmer att Ahlenius styrde upp det svenska Riksrevisionsverket på ett förtjänstfullt sätt, men att döma ut dess verksamhet dessförinnan som likvärdig med den i diverse diktaturer verkar väl magstarkt. Sådana drastiska liknelser passar bättre över ett glas rött än i en fackbok.

Så även om Mr Chance tar upp många väldigt viktiga och intressanta frågor – och inte minst sätter igång tankarna kring ledarskap, revision, organisationsformer och ansvarsutkrävande – så får vi fortsätta vänta på den där fantastiska boken om FN, världens mest spännande organisation. Eller kanske en teveserie?

Similar Posts:

• Hur man talar för sig
• Från Vita huset till House of Cards?
• Balans i betraktarens öga
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Skandalen som blev större än den var