I lucianatten smiter ett tonårigt bageribodsbiträde in i stallet till bageriets häst. Den luktar hemma, för hon har som så många andra flyttat in till staden från landet. Därifrån får hon syn på något skräckinjagande: en grupp övernaturliga monster. Gastar. Gengångare som frodas i de mörka och långa vinternätterna.

Samma natt försvinner en annan ung kvinna, en dalkulla som är anställd på Skansen, där hon fått det omsusade uppdraget att gå Lucia, i vit klänning och med ljus i håret. Det här är något alldeles nytt. Skansen håller som bäst på att samla in och omforma lokala traditioner till något mer städat och nationsbetonat.

Den försvunna lucian väcker stockholmarnas intresse, inte minst privatdetektiv Pehr Fredrik Molinders, eller Fredrika Nilsdotter som hon egentligen heter. Till sin hjälp har hon de tre vännerna i Wennstams lätt omaka kvartett: Olga Laurell, änkefru efter en tidigare polisintendent; hennes före detta tjänsteflicka Edit Tapper, numera anställd på en fotoateljé, och Hildur Berggren, sömmerska på tjusiga Augusta Lundins modehus.

Att få fira jul med dessa fyra känns rent lyxigt, och det är tydligt att Wennstam inspirerats och haft roligt med de historiska jultraditionerna. En del är bekant, annat exotiskt. Inslagen av det mörka, läskigt övernaturliga är påtagliga. Och jo, som dåtidens människor menar jag fortfarande att kvällen innan julafton är rätt tid att ta in och klä julgranen. Fast jag skulle nog knappast få för mig att sätta levande ljus i den, förstås.

Allt är såklart inte frid och fröjd heller. Då som nu tvingas kvinnor tänka sig för om de behöver röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott. Eller ensamma. Eller alls. Samtidigt som jag läser om den försvunna lucian i sekelskiftets Stockholm, försvinner en ung kvinna i Rönninge i Salems kommun, och hittas några dagar senare död.

Det här att läsa om mord som någon form av underhållning är något som fascinerar mig mer och mer. Vad är det vi gör när vi liksom petar i det där såret av risker och våld, av människors kapacitet för ondska? Och samtidigt vill hålla det på lagom avstånd, närmast myser med det i upplösta, hanterbara bitar? Det kan kännas på en gång stötande och hälsosamt.

I början av den här recensionen skrev jag om att sluta cirkeln kring sekelskiftet. Jag vet inte om det innebär att just den här serien är avslutad, men det innebär i alla fall inte slutet på bekantskapen med de fyra huvudkaraktärerna. I maj kommer den första av en serie spin-off-romaner om dem, Olgas bok. Den ska ta oss med tillbaka till 1880-talet, när Olga reser till London med sin make, polisintendenten, på någon form av studieresa. Det ser jag fram emot, men jag vill ju också gärna veta mer om hur det ska gå för dem allesammans i det nu som är 1898.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Strapatser och förnumstighet

Hon upptäcker en död kropp, dränkt i blod.

Det är knappast en ovanlig inledning på en deckare, men här tar sig dödsfallet en särskild vändning. Dagen efter upptäcker polisen att den unga kvinnan inte direkt blivit mördad, utan att hon dött genom en illegal abort. Det var förstås den enda form av abort som existerade vid den här tiden, och slutsatsen blir alltså att den tonåriga tjänsteflickan var en synderska som bragt sig själv om livet. Inte mycket att utreda där. Gärningspersonen är, i omgivningens ögon, död genom egen förskyllan.

Hildur kan emellertid inte släppa bilderna av den döda. Det gäller, av olika skäl, flera av kvinnorna som bor i samma hus som hon på Söder i Stockholm. Där finns Edit, också hon ung tjänsteflicka, och i samma desperata situation som den avlidna Emma Josefina. Där finns Edits matmor, änkefru Olga Laurell, i helt andra ekonomiska omständigheter, men också hon ett offer för tidens sexuella dubbelmoral. Där finns också tjugoåriga Fredrika, som nyligen förlorat sina föräldrar. Precis på nyårsdagen har hon flyttat in som sällskapsdam åt sina mer välbärgade kusiner, men drömmer om att göra något mera meningsfullt.

Genom dessa fyra kvinnor och deras olika samhällsställningar nystar Katarina Wennstam i ett dödsfall som samhället rycker på axlarna åt, och tecknar därmed en oerhört spännande och mångfacetterad bild av det förra sekelskiftet. Det märks att historien i allmänhet, och kvinnors villkor i synnerhet, fascinerar författaren, som i sin tur lyckas förmedla samma fascination till sin läsare. Det här är påläst, ja, folkbildande, i ordets bästa bemärkelse. Det betyder på inget sätt att man lär sig på bekostnad av berättelsen, utan historisk kunskap och romanintrig går samspelt hand i hand. De förstärker varandra.

Tematiken går på många sätt igen från Wennstams tidigare deckare, men det historiska är samtidigt en verklig injektion av ny berättarglädje. I höstas läste jag hennes senaste (och möjligen sista?) bok i den nutida Justitia-serien, en serie jag annars läst och uppskattat länge, och upplevde att både jag och författaren tröttnat på de karaktärerna och miljöerna. Då tänkte jag att hon flyttat över sitt engagemang och hjärta till det nya projektet, Sekelskiftesmorden, och jo, det finns här. Hela det där envisa hjärtat med sitt envetna engagemang för kvinnors stora utsatthet och stora, lika envisa kraft.

Similar Posts:

• Mordmys och historiebildning kring sekelskiftets jultraditioner
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• De skapande systrarna de Beauvoir

Under sommaren gavs boken Frihetslif! ut med illustrationer av hemskickade vykort och fotografier från resor som Selma Lagerlöf gjorde med sin väninna Sophie Elkan. Materialet är hämtat från åren 1895 – 1913, då de reslystna väninnorna reste till Italien, Tyskland, Frankrike, Egypten, Balkan, England och Wales. Likt dagens inbitna backpackers gjorde de noggranna förberedelser inför resan och skaffade den tidens bästa guideböcker. Blue guide omnämns men bland Selmas kvarlämnade böcker på Mårbacka finner vi flera röda guideböcker utgivna av Baedeker.

 

 

 

 

 

 

 

 

Tycker du ej att det är komiskt att jag drifver omkring dag efter dag med en blå guidebok i handen och så stanna vi vid gathörnen och på torgen och läsa. Jag tycker det är löjligt, men hela världen gör sammaledes.

Bilderna de tar med sin egen kamera visar gatuliv, hotell där de bor, utsiktspunkter. Minnena från platserna de besökt måste bevaras även om de framkallade fotografierna blir suddiga. Äventyrslusten skiner igenom de fastfrusna ögonblicken. Det är som om jag hör dem utropa med andan i halsen:

Har du sett?!

Så exotiskt!

Tänk, att vi står på Piazza San Marco, kära du!

De gör flera resor tillsammans. Sophie Elkan är världsvan och har mest erfarenhet av att resa i början av vänskapen. Hon har också ett nätverk av högreståndspersoner som befinner sig i utlandstjänst på platserna de besöker.  En del kvällar minglar de med diplomater och andra kontakter knutna till ambassaderna.

En kväll voro vi uppe i föreningen och sågo på skandinaverna. De voro en femti stycken, mest norrmän, de flesta mycket, mycket stela, lika tråkiga, som folk brukar vara hemma. Vi ha det bäst för oss själfva.

Nutidens betraktare kan inte undgå kläderna kvinnorna bär. Höghalsade blusar med långa ärmar. Långa kjolar och klänningar som går ner till fötterna. Hattar, hattar och åter hattar. Troligen fastsatta med rejäla hattnålar för att de inte ska trilla av i fartvinden. Att de orkade bära den tidens kläder under sina strapatser, det är mig en gåta?

Vem får alla de här hälsningarna från resorna? Jo, Selmas syster Gerda, väninnorna från Landskronatiden, men allra oftast är det mamma Louise Lagerlöf. Den fina skrivstilen breder ut sig på kortens fram- och baksida och avslutas alltid med ”Mammas Selma”.

Jakten på upplevelser från andra länder tycks ändå mattas av med årens lopp. Selma har under årens lopp slagit igenom stort som författare, vilket inneburit översatta verk också utanför Sveriges gränser. I hälsningarna hem till väninnorna i Landskrona framgår allt tydligare att Selma känner stor arbetslust beträffande författarskapet. Efter att hon köpt tillbaka Mårbacka växer även ansvarskänslan som arbetsgivare för de många anställda på godset. Men lojaliteten mot väninnan Sophie gör att hon följer med även på den tredje resan till Italien 1913. Då är Selma 55 år och Sophie 60 år.

Erfarenhet av fotograferingens berättande följer med åren. Bildernas komposition från de första resorna med den handburna kameran är enklare jämfört med bilderna som tas vid de senare resorna. Kamerasökaren fångar in strandremsor vars linjer bildar diagonaler i bilden. Andra gånger kontrasteras ljus och skuggor i en trång gränd. Svartvita fotografier har däremot inte samma möjligheter som färgfotografier att återge blommande trädgårdar eller azurblå hav. Men säkert påminner bilderna om de dofter och ljud som ackompanjerat resorna långt efter hemkomsten.  Några intryck använder Selma i sitt skrivande, bland annat i Antikrists mirakler och i Jerusalem

Jag uppskattar både innehållet och formgivningen av Frihetslif!. I mig uppstår en meditativ effekt när jag stannar upp och söker djupet i bilden från trädgården Hampton Court. Och den glatt skrattande Selmas raka blick in i kameran vid besöket på Dionysosteatern i Aten vittnar om starka vänskapsband med Sophie som står bakom kameran. En illustrerad bok som väger tungt i famnen saktar ner farten efter en arbetsdag i Stockholmsvimlet. Det är oskattbart.

Similar Posts:

• Storartad berättarglädje
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Så mycket mer än sagotant
• Respekt
• Litterära sällskap för nybörjare