"Det snuskiga omslaget till Quarterly Review innesluter inte en koncentrerad andemening av smakfullhet och insikt, utan är en behållare för drägget och bottensatsen av all fördomsfullhet, trångsynthet, illvilja, okunskap och allt giftigt hat som flyter runt i vår nation. [...] Att kräla runt i dyngan och slicka upp smutsen är allt [läsarna] förväntar sig av dig, och det är allt du är förmögen att göra."

När denna bittra och nedsablande själ så i Liber Amoris ska skriva så att hjärtat blöder om ohyggligheten i att kastas mellan de ack så rosenbladsröda kärleksmötena och den usch så outhärdliga ovissheten då måltavlan för förälskelsen inte kan ge raka besked blir det, tja, lite väl. Till och med för engelsk artonhundratalsromantik. Den valda formen av brevväxling – än adresserat till "den underbara lilla varelsen", än till en bekant som får utstå klagosången – är rätt illa nyttjad och ger inga av de variationer i berättarröst eller perspektiv som hade varit önskvärda. Karaktärsteckning och dramaturgi är förstås inte per automatik kriterier för bra berättande, men det är ofta förtjänstfullt. Liber Amoris borde bara intressera dagens få Hazlittintresserade, och allra främst, på sin tid, författaren själv.

Intressantare är utgåvans bonus i form av essän "Om nöjet att hata" från 1826, en klarsynt och pessimistisk utgjutelse över valda delar av mänsklighetens fel och brister. Nej, om Hazlitts författarskap får ett uppsving lär det bero på hans essäistik snarare än Liber Amoris. Men jag ska inte vara orättvis. Befann han sig i ett kärleksrusets stygga bakfylla vid tiden för författandet är patetiken inte bara förlåtlig och förklarlig, utan självklar. Kanske rör verket på så sätt något riktigt angeläget. Kanske måste man själv vara där, just då, vid tiden för läsandet, för att verkligen fatta och ta till sig.

Similar Posts:

• Vardagsfår
• Maskrosor växer inte på träd
• Allt det som en bok kan vara
• En mycket stor fiskdamm …
• Den frivilliga läsakten