Fortfarande handlar skolgången i hög grad om tvång och disciplinering (infinna sig i tillräcklig omfattning på lektionerna, komma i tid, inte ha kepsar på sig i klassrummet, inte stoja i korridorerna, och så vidare och så vidare…) och om korvstoppning av information som eleverna inte har intresse eller nytta av.

Att vara en lärare är således något mer än ett arbete. Det krävs ett etiskt engagemang i det för att man ska bli en god lärare, menar författaren till den här boken. Att lära ut något borde enligt Ayers handla om att ha en central målsättning; frihet. Det betyder också att en lärare också måste lära ut hur man ifrågasätter och motsätter sig allt som inskränker på den friheten. En viktig princip i det sammanhanget, menar Ayers, borde vara att läraren konsekvent väljer att ta elevens sida, och se saker och ting ur elevens perspektiv.

Ayers skriver väl, men det stannar allt för ofta enbart på ett argumenterande plan. De allra flesta upplysta pedagoger kan nog hålla med honom i mångt och mycket av det som skrivs. Frågan är istället främst hur man gör det? Det finns en del exempel inbakat i texten, men de är tyvärr ganska så fåtaliga. Istället får man många tankeväckande, men inte särskilt praktiska, citat ur världslitteraturen till stöd för en frihetlig filosofi och pedagogik.

Jag saknar också en mer kritisk diskussion kring hur praktiken kan utformas; Ayers nämner i förbigående det goda med allmän skolgång. Samtidigt kan man undra om en frihetlig pedagogik verkligen är förenlig med en allmän skolgång som den ser ut idag. Ayers exempel verkar i princip alla hämtade från olika typer av frihetliga specialskolor. Går det att verka för denna sorts pedagogik inom den offentliga skolan, eller krävs det särskilda skolor för det?

Similar Posts:

• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Skolor som faktiskt fungerar
• Guldgruva för nya lärare
• Hur framtida folkmord kan förhindras genom ändrad pedagogik i svenska skolor (!)
• Blir du lönsam, lille vän?