Solen sken, men en halvtimme efter partyts avslut regnade det. Öste ned. Jag hade hunnit hem till datorn, men de som fanns kvar och försökte få ut ytterligare några droppar från den sedan länge tömda rödvinspappkartongen, borde blivit blöta.

Nåväl.

Vad presenterades.

Pär Thörn presenterade denna lördagseftermiddag, när de kanadensiska grågässen bajsade ner hela Slottsparken, sin senaste bok, En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk (Storno förlag, 2005). Tidigare har Thörn givit ut Kändisar som jag delat ut post till (Storno förlag, 2002) och kassetten Följ bara anvisningarna, på Firework Edition Records (2004).

När det traditionella romanskrivandet gått i stå och dagens diktkonst alltför ofta är antingen totaldöd eller efterapningar av vad som skrevs för fyrtio, femtio år sedan, känns det skönt att läsa och höra (Thörn framträder gärna med sina texter, svart konfirmationskostym, slarvigt påhängd, vit skjorta sedesamt knäppt upp till översta knappen) något som kommer från hjärtat, som bryter av mot alla litterära finsnickerier, något som är omöjligt att placera i gängse ismer. Thörn är ingen socialrealist, varken maoist eller marxist, nä, inte ens varken peronist eller perssonist, men i dessa texter visas fram ett blödande sår för avvikare, utstötta och marginaliserade människor i det allt mer avgrundsdjupa svenska klassamhället. I Thörns texter finns ett schwabskt lidande, en sorgsenhet över världens tillstånd. Förtvivlan, ja. Thörn plockar varligt fram det absurda i människor och i människors tillvaro. Satir? Parodi? Ja och nej. Jag tycker dessa utmärkta texter är utomordentligt bra samhällskritik, framförd under former som lockar till skratt. Svår konst. Karl Gerhard var en mästare i detta och i att förvandla ordens och meningarnas synbara verklighet till att förmedla information om det dolda, om att perspektivet lätt kan förskjutas. Spegeln visar bilden av bilden i den motstående spegeln. Detta är också Thörns teknik. Ibland omtuggning. Innötning. Det gäller att behärska språket, våga leka med orden, med meningarna, med tanken. Utomordentliga är merparten någraminutersmonologer under rubriken Systemet. Jag tror att Thörn i den formen funnit vad som passar honom perfekt: litteratur som kan läsas och som kan höras genom skicklig entertainment.

Ur boken En kväll inbillade jag mig att jag var psykiskt sjuk hämtar jag följande:

Jag heter Ingrid Erlandsson. Efter jobbet brukar jag åka till biblioteket och släktforska. Min gamla arbetskamrat Lennart fick in mig på släktforskningen. Nu har jag kunnat följa min släkt ända till 1500-talet. Då för femhundra år sedan var de köpmän. Själv är jag väl också något slags köpman. Jag driver en tobaksaffär. Det är kul, men små marginaler. Innan jag blev egenföretagare trodde jag att alla snackade skit om byråkratin. Att de överdrev. Men herregud vad mycket lagar det finns! I genomsnitt stiftas det tjugosju lagar om dagen i Sverige. Det blir 9855 lagar på ett år.

Om man skulle ta en krona för varje ny lag skulle man kunna bota alla afrikanska barn från diaré.

Jag heter Bill Jönsson. Ibland när jag har eksem tar jag fram salvan och smörjer mig med den. Det finns en viss upphetsning i situationen. Den här starkare salvan: elocon, luktar som myror inbillar jag mig. (Inte för att jag har pressat ned huvudet i en myrstack och verkligen känt doften av myror). Så jag vet inte.

När jag har smörjt in mitt armveck med eloconsalvan sprids en nästan brännande smärta. Men det känns bra. Det är som att det blir tydligare att det verkligen gör ont när det följer smärta i salvans spår. Det goda skall alltid göra ont, brukar jag tänka.

Därför har jag, som socialdemokratisk riksdagsledamot, aldrig tagit avstånd från tvångssteriliseringarna.

Jag heter Özkan. Jag är kortväxt, men inte dvärg. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. SKRATTA INTE. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. INTE DVÄRG. Kortväxt. Jag går inte i gruvgångar. Jag bär inte dubbelyxa. Jag hatar inte alver. Jag saknar inte Moria. Jag har ingen mörkersyn. Jag har inte långt skägg. Nej, jag är inte släkt med Gimli. Jag har aldrig skådat ensamma berget. Eller Smaugol. Jag kan inte läsa runsten. Inte heller någon mithril-ringbrynja. Nä. Nä. Jag är inte dvärg. Jag är kortväxt. Jag jobbar på Carmen. På Tjärhovsgatan. Kom gärna in på en öl. Kompis.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 1
• Thörn tar ton
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Katalogprosa
• Pär Thörn på Lava i Stockholm

Likt tyskspråkiga författare som Norbert Gstrein, Josef Winkler och Peter Weber, ägnade sig Schwab (konstnär och författare) åt civilisationskritik. Författarnas texter uppträder som fallna änglar i de tysk/österrikisk/schweiziska kulturlandskapen. Alkoholism, incest, aktiv sexualitet, mord och kannibalism är visserligen företeelser folk i allmänhet inte är obekanta med – det skulle i så fall vara kannibalism, å andra sidan finns det ju även verbal kannibalism – men att tala om detta så som Schwab talade om det gör man definitivt inte på moraliserande kulturredaktioner.

Djupare sett utövade Schwab samhällskritik, materialismkritik, sekulariseringskritik. Samtidigt var Schwab medveten om att teatern "underhåller staten", att teatern lockar fram "ett leende" i statens, i maktens "uttråkade konsistens". Som en sentida medresenär till Artaud insåg Schwab att teatern är en "gigantomanisk anakronism" – men att just däri ligger dess existensberättigande. Utan det anakronistiska utanförskapet gentemot samhällsmaskineriet, är teatern obehövlig, en "långtråkig grisdynga". Schwab var kompromisslös i ordexcesserna. Han konstruerade välkalkylerade katastrofer och provokationer. I hans dramatik skildras avgrunderna bortom normalitetens välpolerade fasader. Schwab klädde av anständigheten och den i sina egna ögon anständige tvingades blotta sin amoraliska moralism. Ett postumt Nobelpris till Schwab hade varit ett gott val i dessa dagar när vi lever mitt i en ny fyraårsperiod med Bush.

Schwab var en moralisk amoralist. Han var!!! Schwab tog sitt liv. Därför är det aningen komiskt när Ulf Peter Hallberg – i några notiser om Schwabs liv och verk – talar om det schwabska språkets massiva "kontrastverkan mellan tal och situation", om den "fullständiga diskrepansen mellan språk och handling". Det förhåller sig nämligen exakt tvärtom. Schwab var en mästare i att skapa den totala, den absoluta, överensstämmelsen mellan talet och den FAKTISKA situationen, den fullständiga överensstämmelsen mellan språket och det FAKTISKA skeendet. Schwabs attacker var (är, i den mån han fortfarande läses) som ett plågsamt fortissimo när han eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni, av "mänsklighet". I prosaboken Abfall, Bergland, Cäsar skriver han att "en verklig människa, en människa som existerar i verkligheten, som är av kött och blod och hjärna och skit, skulle man verkligen inte angripa, nej, en sådan människa skulle man aldrig angripa". Utifrån sådan storartad insikt formades Schwabs moralism, att kunna se, uppfatta och ta lärdom av det mänskliga i det "omänskliga".

Ja, Schwab "eldar på för fullt under den försoffade mänsklighetens behov av harmoni", han skrev om smärta, lidande och extas. Så gjorde även Anders Piltz i en artikel i tidskriften Signum (1997:1). Piltz skrev om den lidande människan och om utilitaristisk "normalitet", i sak samma ämne som Schwabs huvudtema, men utan dennes insikt om att såväl utilitaristisk normalitet som kristen/dvs katolsk normalitet i hög grad även är icke-normalitet. Med andra ord: icke-normalitet är ofta det sant normala. Vilket Schwab insåg och åskådliggjorde effektivt i sin prosa och i sina skådespel, i sin gränsöverskridande konst. Piltz, däremot, blandar samman nyttonormalitet med teologisk och filosofisk normalitet/icke-normalitet. Piltz sammanfattar: "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt".

Jaså! Vet Piltz något om Guds kärlek, som är oss andra förborgat? Är Guds kärlek det enda som kan göra lidandet uthärdligt? Av vad består Guds kärlek? Vet Piltz det? Är det inte istället precis tvärtom, att det är ifrågasättandet av Guds kärlek, misstanken om och rädslan för frånvaron av Guds kärlek och som en följd av detta VILJAN TILL, STRÄVAN EFTER OCH LÄNGTAN MOT Guds kärlek som gör lidandet uthärdligt?

I Vishetens sju pelare beskriver T E Lawrence sina upplevelser som brittisk agent i Arabien åren före och under första världskriget. Lawrence beskriver mystiken kring smärtupplevelser när han talar om smärtan som sexuell lust och som absolution då människans metafysiska vilja kolliderar med den sekulariserade och politiska världens krav. Att smärta, lidanden och umbäranden öppnar portarna mot frihet visste också självutlämnande äventyrare som Hemingway, Malraux och Jünger. Likt de Saint-Exupérys Lille Prins fann Lawrence smärtan/lidandet i Arabiens öknar. Endast smärta/lidande, törst, längtan efter vatten och törsten efter Gud, gav dem övertygande bevis om att de verkligen levde, att blod flyter genom ådrorna, att livet existerar. I lidandet upptäcker de Guds kärlek, att livet existerar som ett svar på törsten efter livets skapare. Den största smärtan upplever Lawrence vid avskedet från den fjortonårige arabpojken Dahoum. Med honom kunde agenten "förödmjuka sin kropp och känna sig fri i själarnas gemenskap". Själarnas gemenskap, vad är det om inte ett fint bevis på Guds kärlek. Men från sin studerkammare i Lund spred Piltz budskapet att "Guds kärlek är det enda som kan göra lidandet uthärdligt". Nej, så kan det inte vara. Det är inte vissheten om Guds kärlek som gör lidandet möjligt: det är istället smärtan/lidandet, den absoluta utlevelsen, den totala upplevelsen, som låter människan smaka, kanske få visshet om, Guds kärlek; genom smärtan/lidandet/extasen förenas människan med Gud i kärlek.

Similar Posts:

• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 3
• Thörn tar ton
• Intelligenta kammarspel
• Gapar över mycket