Jag hade nästan glömt bort denna absurda blankett tills alldeles nyligen då jag började läsa Valentin Groebners smått briljanta Personbevis. Det är en berättelse om passets födelse i medeltidens Europa och hur man började fastställa folks ”identitet”. I ett sista kapitel dras paralleller till vår samtid. Groebner skriver träffande att dagens system är ”likgiltiga och cyniska informationsregimer” utan något egentligt intresse för inresande medborgare. Är du terrorist? Inte? Kom in då. Som Groebner konstaterar har identifikationsakter alltid sagt mera om sina utställares fantasier än om innehavarens identitet.

Det finns många paralleller mellan dagens pass och dess födelse runt 1500 i Europa. Då handlade det om ett stort utdrivningsprojekt: man ville ha bort tiggare och landstrykare samt den växande befolkningsgruppen romer och införde därför passet som ett slags ”undantagstillstånd”. Här är du på nåder av myndigheterna, upplyste det om. Du är i våran ägo. Detta var en tid, konstaterar Groebner, då identiteten var stadd i förändring. Från att tidigare ha handlat om kroppsvätskor (Galeanos temperamentslära) och ”lynne” blev den nu något man bar utanpå, på huden och i ögonfärgen. Folk kändes igen på sina ärr och sina födelsemärken. Dessa, skriver Groebner, nedtecknades i passet och blev ett slags kroppsliga men också opersonliga kännetecken.

Här är det lätt att göra en parallell till idag. Aldrig någonsin har passet varit så unikt men samtidigt så opersonligt. Systemet är standardiserat: varje pass har ett unikt registreringsnummer och en unik biometrisk data. I myndigheternas ögon är vi med andra ord vårat medborgarskap, vårt födelsetal och vår hornhinna. Detta, säger Groebner, är en beklämmande utveckling. Den påminner nämligen om 1500-talet. Liksom man då gick från det personliga sigillet, som fungerade ungefär som en grafittitag, till det opersonliga men ”exakta” passet har man idag gått från 1900-talets ”särskilda kännetecken” till iris-scanning och DNA-analys. Det handlar om alltmera avancerade urskiljningsmekanismer med andra ord, och liksom på 1500-talet riktas de mot de oönskade. Fast den här gången heter gruppen inte romer eller landsstrykare utan illegala invandrare. Jag tror att alla kan se det framför sig: de stora båtlaster med flyktingar, trängandes på ett litet däck. Mörka ansikten som sorgset tittar in i kustbevakningens strålkastare, precis på gränsen till Europa. De saknar pass och medborgarskap; tecken inristade i kroppen som talar om att man tillhör rätt grupp.

Jag får gåshud av Personbevis. Det här är historia när den är som allra bäst, den kastar ljus direkt på vår samtid och får självklara företeelser att framstå som absurda. Storheten i boken ligger därför i perspektivet. Groebner kallar passets historia för ”en förvandlingshistoria” eftersom man genom det blir den man utger sig för att vara. Autenticitet, skriver Groebner, skapas genom reproduktion. Det är en oerhört smart och produktiv iakttagelse. Att Groebner dessutom skriver en blixtrande klar prosa, elegant översatt av Tommy Andersson, gör boken fullkomligt oumbärlig. Faktum är att den är så bra att jag redan nu skulle vilja utnämna den till en av årets viktigaste.

Similar Posts:

• Freedom’s just another word. Punkt.
• Stafettpinnen överlämnas
• Något för den analyshugade
• Wiener Blut
• ”Och jag närmar mig centrum för skrivandet”