Journalisten Ulrika Nandras De oanständiga tar sin utgångspunkt både i mordet på Jyoti Singh Pandey (och det faktum att hon på sin dödsbädd bad sin mor om förlåtelse) och i hur det skildrats i västerländska medier. Hur förklarar man våldtäkt och mord? Är vissa länder mer benägna till sådant än andra?

Exakt var hon landar har jag svårt att säga bestämt. Å ena sidan verkar det uppenbart att vi gärna förstår våld mot kvinnor i andra kulturer på andra sätt än i vår egen – intervjuade våldtäktsmän är förmodligen inte mer representativa för indisk manlighet än motsvarande skulle varit i Sverige – och å den andra beskiver hon en slags hederskultur där kvinnors ”anständighet”, något som inbegriper inte bara att inte hångla på gatan eller ha sex innan äktenskapet utan också att inte cykla, vara ute på kvällen eller klä sig i jeans, är en angelägenhet för hela familjen, ja, hela samhället, och kan straffas oerhört hårt.

Den dubbelheten finns förstås inte bara hos Nandra, utan i fenomenet i sig. Nyligen skrev jag här om Louise O’Neills roman Hon bad om det, och det slår mig inte minst när jag läser Nandra hur skickligt O’Neill gestaltat de där tendenserna i den västerländska kulturen, den som vi helst vill anse står över sådant. På samma sätt känner såklart de flesta indier.

Själv har Ulrika Nandra en fot i såväl Sverige som i sin pappas hemland Indien och har själv fått känna på de hårda kraven på kvinnor, både privat och i sitt yrke. 2007 skrev hon för sista gången om sexualitet, prostitution och våld från Indien. Sedan dess har hon nekats journalistvisum. Det är både symptomatiskt för hur känsliga de här frågorna fortfarande är och något av ett problem för boken. Nandra vill skildra Indien före och efter händelserna 2012, men har inte kunnat besöka något ”efter”. Hon har förstås följt debatten från exilen, och hade kanske kunnat satsa på att istället fördjupa sig i frågorna generellt, men det tycks inte heller riktigt ha skett.

Faktiskt känns det svårt att recensera den här boken. Jag vill så gärna tycka om den, för ämnet är så oerhört intressant och angeläget, men jag kan inte låta bli att undra vad som i det här fallet hänt på förlaget? Såväl språk som disposition verkar obearbetat och är jobbigt att läsa. Ständigt fastnar jag i meningsbyggnaden och måste läsa om. De olika kapitlen låter som de ska ta upp olika aspekter, men landar ofta i upprepningar, variationer och just brist på fördjupning.

Inte minst jämförelsen mellan Sverige och Indien hade kunnat bli grym. Säkert beror våra höga våldtäktstal på att fler vågar anmäla här, men vi kan knappast hävda att vi står över den här typen av brott. Vad beror det på? Nandra driver för Indiens räkning en tes om att den snabba moderniseringen som långt ifrån alla fått ta del av – de ekonomiska klyftorna är enorma – gjort hedersvåldet alltmer framträdande. Skulle man kunna förstå de svenska siffrorna i relation till något sådant, till klass? Vad finns det för olika förklaringsmodeller till sexuellt våld, egentligen?

Jag hoppas att Nandra återkommer till de här frågorna och ger dem den fördjupning de förtjänar.

Similar Posts:

• Notisen växte till en bok
• Våldtäktskulturen
• Det finns inga sjungande krabbor
• Exemplarisk våldtäktsbearbetning
• Myter och människor