På så sätt kan jag identifiera mig med Dan Jönsson, när han i Ingenmansland reser runt i småstäder, i det han kallar ”Sveriges baksida” och mest iakttar människor och miljöer på avstånd. Blir frustrerad och irriterad ibland, när han uppfattar människor som klichéer. Måste de vara sådana klichéer?

Ja, Jönsson kan göra mig minst lika irriterad som min egen ibland stereotypa förståelse av småstaden – eller storstaden. En av mina mest minnesvärda upplevelser av Ingenmansland är faktiskt när Jönsson i slutkapitlet traskar runt på Söder i Stockholm och fnyser åt hur plastiga människor är där. Då får jag plötsligt syn på hur jag själv kan låta och hör hur jävla hycklande det är. Jo, jag är ofta förbannad på att stockholmsperspektivet framstår som det enda giltiga, men bara för att stockholmare inte är mer levande än oss andra är de ju faktiskt inte heller mindre levande.

Nej, som reportageresa ger Ingenmansland ett lite märkligt intryck. Jönsson besöker under ett år en plats i månaden, spenderar några dagar lite planlöst på den platsen, småpratar med människorna där, men når sällan särskilt djupt i detta. Kanske är det snarare fråga om en inre resa, lite av en livskris. Jönsson står själv och famlar som en av de onödigförklarade i spåren av den ekonomiska krisen. Frilansuppdragen från Stockholmstidningarna sinar, och nu är han liksom ute och speglar den upplevelsen i Sveriges övergivna, onödigförklarade landsbygd.

Det är heller inget han sticker under stol med. Som författare är Jönsson ständigt närvarande, upplevande, reagerande, filosoferande. Som sällskap på varje resa har han med sig teoretiskt understöd i form av en bok. Han läser Marx på GeKås camping i Ullared, han läser Adam Smith och Robert E Lane och Tim Jackson och Wilkinson och Pickett och andra både äldre och nyare politiska klassiker. Ibland tillför de mer och ibland mindre, men framför allt saknar jag ett avslutande avsnitt som knyter ihop alltsammans. Det blir spretigt.

Hur det kommer sig att Jönsson valt ut just dessa böcker som följeslagare är väl heller inte särskilt klart. De förefaller ofta ganska måttligt synkade med resmålet i sig. Ironiskt nog (ironiskt eftersom den gick mig på nerverna mest hela tiden medan jag kämpade mig igenom den) kan jag till exempel sakna kulturgeografen David Harveys Kapitalet gåta och kapitalismens kriser och idén om kapitalismens ständiga behov av expansion, av att lägga nya områden under sig. Den hade känts ytterst relevant inte minst i förhållande till hur de stora köpbarackerna i samhällenas utkanter växer och växer på bekostnad av stadskärnorna, som med GeKås i Ullared eller Ikea utanför Haparanda.

Jag skulle också önska mig mer praktisk-politiska referensramar. Kan inte låta bli att jämföra med Kristina Mattssons Landet utanför som kom för ett par år sedan, där Mattsson exempelvis genom att jämföra med norsk glesbygdspolitik öppnar upp för helt andra lösningar. Hos Jönsson kan själva analysen glimma till och vara riktigt givande, men den tillåts aldrig riktigt få kött och blod, vilket gör att man lätt fastnar i det där melankoliskt hopplösa. Sveriges baksida.

Man kan läsa nästan hur många recensioner av Jönssons bok som helst, för tolkningarna är vitt skilda. I slutänden uppfattar jag ändå hans ambition som sympatisk. Det finns så oerhört många frågor kring varför Sverige ser ut som det gör som borde ställas i så mycket större utsträckning. Även om jag kanske ger upp det här med småstadsbo – igen – så hoppas jag att jag inte glömmer frågorna, för de är skrämmande osynliga i mainstream-media. Jönsson gör i alla fall ett försök och det är ett fler än de flesta andra journalister gör idag.

Similar Posts:

• En revolution i det tysta
• Eftertanke från ”Sveriges baksida”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• Sverige bortom storstäderna
• Shop ’til we drop?

Så när kom de båda fenomenen på kollisionskurs med varandra? När blev ekonomi liktydigt med att genom diverse magiska åtbörder – de senaste decennierna framför allt känt som ”avregleringar”, oändliga konsumentkrediter och liknande – trolla fram pengar ur ärmen, när resurserna i mångt och mycket är lika begränsade som de alltid varit?

Vi lever i ett högst ohållbart system. Det menar Tim Jackson, professor och medlem i den brittiska kommissionen för hållbar utveckling (SDC), och jag tvivlar på att det är första gången du hör det. Jackson gör inte desto mindre ett gott arbete med att förklara varför – och åtminstone börja skissa på vad vi kan göra åt det.

Själv är jag glad så länge min privatekonomi ens på ytan går ihop och jag känner inte precis någon sympati för en marknad där aktier tappar värde när det visar sig att företaget visserligen gått med vinst, bara inte riktigt sådär jättemycket vinst som aktieägare och analytiker hade förväntat sig. Ironiskt nog är det ungefär problemet i ett nötskal. Hela det ekonomiska system vi lever i bygger på att ekonomin bara växer och växer. Kombinera det med jordens ändliga resurser, en växande befolkning och idealet att den som har mest prylar när han dör vinner och det kan ju bara barka åt ett håll.

Precis som exempelvis Kate Pickett och Richard Wilkinson i Jämlikhetsanden poängterar Jackson att tillväxt faktiskt behövs i stora delar av världen, men, med stöd hos bland många andra dessa båda forskare, menar han att den i västvärlden snarare skapar statusstress, konsumtionshets och ekologisk katastrof. Istället är större ekonomisk jämlikhet en nyckel till vårt välbefinnande, till ett samhälle som låter människor ”blomstra” inom ekologiskt hållbara ramar.

Aha, tänker säkert somliga, inom vissa ramar, ja. Är inte allt det här helt enkelt någon form av ekofascism? (Se till exempel bonusrecensionen av Stig-Björn Ljunggrens bok om Miljöpartiet.) Men är det så vansinnigt konstigt, egentligen? Skulle inte detta att vi faktiskt inte kan göra av med resurser vi inte har råd att vara av med – resurser som väl inte direkt tillhör oss från början – kunna vara lika rimligt och naturligt som att vi faktiskt inte kan gå ut och sparka boll med ett tredje ben även om vi skulle ha god lust? Är det en större inskränkning av friheten än att till exempel råka vara född i en familj som inte ens har råd med rent vatten, än mindre medicin eller skolgång?

Jo, det blir stort och ideologiskt här nu, men en stor poäng med Välfärd utan tillväxt är just att den förmår knyta samman nationalekonomiska formler med moralfrågorna som faktiskt hänger ihop med dem. Det kanske börjar i krispaketen 2008, men det landar i vilken typ av samhälle vi faktiskt över huvud taget vill leva i.

En uppblåst konsumtionsekonomi ger ekonomiska och ekologiska kriser. Vi behöver ett nytt ekonomiskt system och vi behöver ett nytt sätt att tänka. Att uttrycka känslor och identitet inte i första hand genom materiella ting. Att värdera och äga saker gemensamt. Det betyder att Jackson förespråkar en mer aktiv stat, som kan både förhindra att finanskapitalismen löper alldeles amok och komplettera med mer långsiktiga investeringar i en hållbar framtid. Han förespråkar större ekonomisk omfördelning och han förespråkar arbetsdelning, att vi tar ut effektivitetsökningar i förkortad arbetstid istället för i mer konsumtion. Han förespråkar gröna skatteväxlingar och ekonomiska mått som tar större hänsyn både till miljön och till människors välbefinnande.

Är det så ”Djärvt och provokativt” egentligen? Det där ska New York Times (enligt bokens omslag) ha skrivit och det kan ju gälla i en amerikansk kontext, men i en svensk? Det borde ju inte vara det. Vi vet väl det här, eller visste åtminstone alldeles nyss?

Och jag har läst det här tidigare, inte sällan mer lättbegripligt och mer inspirerande, i ovan nämnda Pickett och Wilkinson, i Christer Sannes Keynes barnbarn, i antologin Konsumera mera – dyrköpt lycka och i Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Därför känner jag mig inte så lättimponerad. Inte desto mindre gör Jackson det ganska bra, inte minst för den som vill ha en bitvis nationalekonomisk vinkling (skam att säga har jag själv svårt att hålla ögonen öppna i de mest formelartade partierna). Men visst behövs det ännu fler böcker på det här temat, ur alla möjliga vinklar.

Något sånär konkret i lösningsförslagen blir Jackson som sagt också. Nu är bara frågan vart vi fortsätter härifrån. Välfärd utan tillväxt får det märkligt nog att låta ganska enkelt. Vi har ju trots allt ett hum om vad som måste göras vid det här laget. Så nu är det väl bara att sätta igång? Eller?

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”
• Kriser som kan leda framåt?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek