Alla dessa dagar som kom och gick
inte visste jag att det var livet.

Från nionde våning är Johanssons femte diktsamling och inleds med ett förord av Kristian Lundberg som konstaterar att Johanssons dikt är omöjlig att sortera in i tid och rum.

Det pågår dagar i denna poesi, men vems eller vilka dagar är för det mesta mindre relevant. Johansson utgår visserligen från ett jag, men detta jag tycks lika genomskinligt ödmjukt inför sin egen existens som inför de medmänniskor som befolkar dikten. Det är en rak, självklar poesi som lyckas befinna sig i allt det vardagliga utan att slätas ut. I det sorgesamt stillsamma ligger en skörhet som får det att brista när jag sitter i mitt tysta vardagsrum och ser sommaren röra sig där ute.

Hos Stig Johansson finns prästkragar i ett glas på medicinbordet, här finns hon som varit på vårdcentralen. Här finns Johanssons Malmö och här finns solen som reflekterar i fönstren på höghusets nionde våning hemma i min Stockholmsförort.

Dagarna kommer om natten. I varje vinter finns en
gullvivad vår.
Jag vänder streckkoden mot mig, betalar och går ut
i det nya året.
Jag ska gå en bit varje dag, tills vingarna bär.
Och du bräckliga liv, jag köper din honung.

Här finns inga försök att förklara något obegripligt avlägset. Poetens blick och hörsel stannar i diktjagets absoluta närhet – oavsett om denna närhet är ett par trappor upp i höghuset med nio våningar, eller på en strand i någons dröm om Dominikanska republiken.

Från den inglasade balkongen
syns ett gytter av hus
under en tunn skiva himmel.
Havet en blå skål med
vita vindkraftverk.

[...]

Här uppe går sommaren som ett rykte.

Just så, och inte mer behövs.

Similar Posts:

• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• Förpackad i en järnbalk av prosalyrik
• Tröstande medicin
• Från en hotfull vrå
• Politisk brännvidd i poesin