Så när kom de båda fenomenen på kollisionskurs med varandra? När blev ekonomi liktydigt med att genom diverse magiska åtbörder – de senaste decennierna framför allt känt som ”avregleringar”, oändliga konsumentkrediter och liknande – trolla fram pengar ur ärmen, när resurserna i mångt och mycket är lika begränsade som de alltid varit?

Vi lever i ett högst ohållbart system. Det menar Tim Jackson, professor och medlem i den brittiska kommissionen för hållbar utveckling (SDC), och jag tvivlar på att det är första gången du hör det. Jackson gör inte desto mindre ett gott arbete med att förklara varför – och åtminstone börja skissa på vad vi kan göra åt det.

Själv är jag glad så länge min privatekonomi ens på ytan går ihop och jag känner inte precis någon sympati för en marknad där aktier tappar värde när det visar sig att företaget visserligen gått med vinst, bara inte riktigt sådär jättemycket vinst som aktieägare och analytiker hade förväntat sig. Ironiskt nog är det ungefär problemet i ett nötskal. Hela det ekonomiska system vi lever i bygger på att ekonomin bara växer och växer. Kombinera det med jordens ändliga resurser, en växande befolkning och idealet att den som har mest prylar när han dör vinner och det kan ju bara barka åt ett håll.

Precis som exempelvis Kate Pickett och Richard Wilkinson i Jämlikhetsanden poängterar Jackson att tillväxt faktiskt behövs i stora delar av världen, men, med stöd hos bland många andra dessa båda forskare, menar han att den i västvärlden snarare skapar statusstress, konsumtionshets och ekologisk katastrof. Istället är större ekonomisk jämlikhet en nyckel till vårt välbefinnande, till ett samhälle som låter människor ”blomstra” inom ekologiskt hållbara ramar.

Aha, tänker säkert somliga, inom vissa ramar, ja. Är inte allt det här helt enkelt någon form av ekofascism? (Se till exempel bonusrecensionen av Stig-Björn Ljunggrens bok om Miljöpartiet.) Men är det så vansinnigt konstigt, egentligen? Skulle inte detta att vi faktiskt inte kan göra av med resurser vi inte har råd att vara av med – resurser som väl inte direkt tillhör oss från början – kunna vara lika rimligt och naturligt som att vi faktiskt inte kan gå ut och sparka boll med ett tredje ben även om vi skulle ha god lust? Är det en större inskränkning av friheten än att till exempel råka vara född i en familj som inte ens har råd med rent vatten, än mindre medicin eller skolgång?

Jo, det blir stort och ideologiskt här nu, men en stor poäng med Välfärd utan tillväxt är just att den förmår knyta samman nationalekonomiska formler med moralfrågorna som faktiskt hänger ihop med dem. Det kanske börjar i krispaketen 2008, men det landar i vilken typ av samhälle vi faktiskt över huvud taget vill leva i.

En uppblåst konsumtionsekonomi ger ekonomiska och ekologiska kriser. Vi behöver ett nytt ekonomiskt system och vi behöver ett nytt sätt att tänka. Att uttrycka känslor och identitet inte i första hand genom materiella ting. Att värdera och äga saker gemensamt. Det betyder att Jackson förespråkar en mer aktiv stat, som kan både förhindra att finanskapitalismen löper alldeles amok och komplettera med mer långsiktiga investeringar i en hållbar framtid. Han förespråkar större ekonomisk omfördelning och han förespråkar arbetsdelning, att vi tar ut effektivitetsökningar i förkortad arbetstid istället för i mer konsumtion. Han förespråkar gröna skatteväxlingar och ekonomiska mått som tar större hänsyn både till miljön och till människors välbefinnande.

Är det så ”Djärvt och provokativt” egentligen? Det där ska New York Times (enligt bokens omslag) ha skrivit och det kan ju gälla i en amerikansk kontext, men i en svensk? Det borde ju inte vara det. Vi vet väl det här, eller visste åtminstone alldeles nyss?

Och jag har läst det här tidigare, inte sällan mer lättbegripligt och mer inspirerande, i ovan nämnda Pickett och Wilkinson, i Christer Sannes Keynes barnbarn, i antologin Konsumera mera – dyrköpt lycka och i Göran Greiders Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Därför känner jag mig inte så lättimponerad. Inte desto mindre gör Jackson det ganska bra, inte minst för den som vill ha en bitvis nationalekonomisk vinkling (skam att säga har jag själv svårt att hålla ögonen öppna i de mest formelartade partierna). Men visst behövs det ännu fler böcker på det här temat, ur alla möjliga vinklar.

Något sånär konkret i lösningsförslagen blir Jackson som sagt också. Nu är bara frågan vart vi fortsätter härifrån. Välfärd utan tillväxt får det märkligt nog att låta ganska enkelt. Vi har ju trots allt ett hum om vad som måste göras vid det här laget. Så nu är det väl bara att sätta igång? Eller?

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• ”Vi vet vad saker och ting kostar men vi har ingen aning om vad de är värda”
• Kriser som kan leda framåt?
• Mest om pengar. Eller möjligtvis kärlek

Nej, det handlar inte om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen 2010. Det är 1990, Miljöpartiet har inlett sin första mandatperiod och i Den gröna rörelsen. Från miljöengagemang till hembygdsfascism granskar Ljunggren partiet och rörelsen bakom det som ett potentiellt hot.

Nej, jag förväntar mig nog inte att hitta en själsfrände i en liten skrift från nyliberala Timbro. Men Ljunggren är statsvetare och tycks ha skrivit en hel del intressant om ideologi i svensk politik. Han doktorerade två år efter att Den gröna rörelsen kom ut med en avhandling om Moderaterna. Och visst handlar all ideologi i grunden om hur man väger gemensamma intressen mot individuell frihet. Men är rörelser med miljöfrågor på agendan mer benägna till totalitära lösningar?

Det är i alla fall Ljunggrens tes. Exakt vad han grundar den på får jag aldrig riktigt klart för mig, men han härleder Miljöpartiets politik till diverse ideologiska släktlinjer kantade av begrepp som ”allmogekonservatism” och ”hembygdsfascism”. Inför betoningen på närproducerad mat slänger han in ett frågetecken kring nationalism också.

Självklart finns det motsägelser, märkligheter och kanske till och med dunkla vrår i alla partier. Själva ansatsen att undersöka hur ideologi omsätts i konkret politik är angelägen. Det pratas på tok för lite ideologi i svensk politik.

I vissa detaljer får han mig också delvis med sig, som när han uppfattar en tendens att romantisera kvinnor som på något sätt mer humana och miljövänliga än män. Då schabblar han bort det med att rita upp ett märkligt litet fyrfältsschema över socialt och biologisk kön, där han placerar in Ronald Reagan som manlig man och Margaret Thatcher som manlig kvinna, men Per Gahrton som kvinnlig man. Varför? Lite oklart.

Framför allt är mitt intryck att Ljunggren helt enkelt läser Miljöpartiet illvilligt, ”som fan läser Bibeln” så att säga. Har han goda belägg för sina påståenden så lyckas han åtminstone inte förmedla det i texten. Mindre märkligheter illustreras med lite vimsiga citat från partimedlemmar, ideologer eller helt enkelt insändare, men vad de tyngre teserna om antidemokratiska anlag vilar på framgår inte alls. Här är påståendena tämligen kategoriska och helt fristående.

Lite känns det som en grundkurs i politisk retorik. Ljunggren är duktig på att klistra etiketter, men vad betyder de egentligen?

Det ”fascistiska” avser i första hand att påminna om hur en massrörelse försöker kombinera en kritik mot moderniseringen, samtidigt som dess samhällsteknologiska möjligheter utnyttjas. Hembygdsfascismen presenterar en lösning på det ekologiska hotet, en allmogekonservativ variant på välfärdssystemet som leder till att det öppna samhället upphävs.

Fascist blir man alltså i Ljunggrens bok genom att i någon mån kritisera det nuvarande samhället, vilja lösa miljöproblemen och genom att vilja kombinera gammalt och nytt. Eller? ”Strävan att kombinera det gamla med det nya är en tendens som går igen hos såväl kommunism som fascism”, konstaterar han, men finns det någon ideologi som inte vill försöka behålla vad man nu uppfattar som gamla lärdomar och förändra nuvarande missförhållanden?

Enligt samma underliga logik tyder det på fascism att Miljöpartiet är ”snarast ultrademokratiskt”: ”Hos de gröna är det massan snarare än individen som är ledande.” Ja, är det inte det som brukar kallas demokrati?

Självklart kan det finnas en motsättning mellan vad ”massan” vill och individen. Mänskliga samhällen har förmodligen kämpat med detta så länge vi alls varit människor. Just när det gäller miljöproblemen – men också rättvis fördelning över huvud taget – är det här väldigt påtagligt. Hur gör man plats för lokala och individuella lösningar, samtidigt som problemen påverkar oss alla?

Det är svåra frågor som förtjänar att tas på allvar. Den boken får vi leta vidare efter.

Similar Posts:

• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Och BTW, vad är egentligen ett gott samhälle?
• ”Hur mycket kostar ett kontor i regeringskansliet?”
• Kriser som kan leda framåt?
• ”Ekonomi är politik”