Davis senaste bok är en förträffligt trevlig redogörelse över Led Zeppelins USA-turné 1975, en turné som författaren hängde med på under större delen av tiden, vilket gör att det mesta känns ganska trovärdigt.

Han fick flyga med legendariska Starship, göra intervjuer med medlemmarna och se mängder med konserter under månaderna januari till mars 1975 och mycket av detta skrev han ned i tre stora journalböcker som han sedan tappade bort efter att ha skrivit den artikel han var utsänd för att skriva.

2005 hittade han så dessa journaler igen och nu finns de ihopsatta till en mycket, mycket läsvärd bok om Led Zeppelin när de var på topp. Enligt författaren skulle de aldrig komma att vara så bra som de var detta år.

I boken bjuds det på mycket av spelet bakom bandet och konserterna. Exempelvis var det lite av en återkommande ceremoni att bandet försvann in i ett rum strax innan konserten och snortade lite kokain.

Bilden som målas upp av medlemmarna är också intressant. Page var ganska hårt tagen av sitt missbruk, medan Plant är den som framställs i mest positiv dager. Bonham var en underlig kille som blev komplett galen på fyllan och betedde sig som ett stort svin, medan Jones alltid var i skymundan och beskrivs som fruktansvärt tråkig.

Till alla historier finns det också mängder med fantastiska bilder. Bland annat bjuds det på en bild av Plant stående på en balkong på beryktade Riot House med en gigantisk billboard för Physical Graffiti i bakgrunden. Det var just i den stunden som han yttrade de numera legendariska orden ”I’m a golden god!”, ord som långt, långt senare användes av sångaren i fiktiva Stillwater i Cameron Crowes mästerliga Almost famous. För övrigt är Crowe omnämnd vid några tillfällen i boken då han också följde turnén för tidningen Rolling Stone. Dessutom menar Davis att ynglingen Crowe alltid lyckades få fantatsiska oneliners ur rockstjärnorna.

LZ-75 är en formidabel bok som gör att man vill lyssna på Led Zeppelin 24/7, vilket också innebär att man återigen inser vilket makalöst band det var.

Similar Posts:

• Mer än bara en trappa till himlen
• Pistoler och rosor
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk

Hans senaste skapelse är en biografi om ett av de största och mest mytomspunna band som spelat på denna jord, Led Zeppelin. Om detta brittiska band finns det otaliga böcker skrivna. Vissa bra, andra mindre bra. Mest hyllad, men samtidigt också väldigt kritiserad, är nog Stephen Davis Hammer of the gods, en bok som siktar in sig på en hel del av de mest galna historierna om bandet.

Walls bok är baserad på många av hans egna intervjuer med samtliga medlemmar i bandet samt stenhårde managern Peter Grant och bjuder på en mycket intressant och läsvärd historia. Han tar allt från början och lotsar läsaren genom Led Zeppelins uppgång och fall. Han fokuserar inte på de smaskiga och numera sönderanalyserade historierna, även om dessa givetvis nämns, utan ger kanske en mer ärlig och mänsklig bild av dessa giganter. Han försöker komma närmare de "vanliga" människorna bakom Plant, Bonham, Page och Jones. Detta bland annat genom kortare passager genom hela boken där Wall pratar om respektive medlem i andra person. Ett intressant berättelseformat, men ibland tar det lite tid innan man förstår vem av medlemmarna som han avser och är inte alla gånger helt lyckat för flytet i historien.

Kanske framkommer det inte allt för mycket nytt i boken, men just själva sättet som historien förtäljs på, gjorde att det på något vis blev en oerhört spännande läsning. Jag hade ytterst svårt att lägga ner boken på kvällarna och längtade oavbrutet till nästa lästillfälle. Ett betyg så gott som något.

En hel del text ägnas åt de ockulta inslagen som Jimmy Page stod för. Mycket intressant och ska man tro på allt så har herr Page en stor del mörker och mystik inom sig. Betydligt mer än vad jag tidigare trott.

When giants walked the earth täcker det mesta och sträcker sig från de allra första ackorden fram till den hyllade återföreningen i London 2007. En återförening som nu visat sig bli den sista då Plant sagt nej till en fullskalig turné. Mycket säkert på grund av hans enorma succésamarbete med sångerskan Alison Krauss, som nyligen gav dem fem Grammys i USA. Dessutom ger Wall en ganska nykter och ärlig recension av den extremt hypade återföreningskonserten i London. Det var kul och delvis spännande, men samtidigt inte som förr och det fanns tillfällen då han tittade på klockan och även gäspade. Detta stämmer nog bättre med verkligheten än de många andra i mångt och mycket överdrivna hyllningarna. Hur gärna man än vill, så kan det nog aldrig riktigt bli som förr.

When giants walked the earth är en mycket bra biografi och anses av många kritiker vara en av de absolut bästa Zeppelinbiografierna så här långt. Detta beror nog mycket på den mer nyanserade bild som ges av bandet och medlemmarna och som visar att Led Zeppelin var så mycket mer än bara låttjuveri, fiskehistorier, groupies, motorcyklar i hotellkorridorer och "Stairway to heaven".

Similar Posts:

• Zeppelin på topp
• None more black
• Pistoler och rosor
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis

Många är historierna om Bill Bailey eller W Axl Rose, som han är mer känd som, och i Davis bok ges exempel på hans galenskap sida upp och sida ner.

Allt tar sin början i Lafayette, Indiana där den ökände sångaren växer upp i en familj präglad av religion, och där våld är en del av vardagen. Drygt 20 år gammal flyr han vischan och den stad och stat han senare kom att förtala gång på gång. Han anländer till ett sjudande Los Angeles, sluter upp med barndomskompisen Izzy Stradlin och sedan är stenen i rullning.

Davis lägger mycket kraft på åren närmast före och efter debutskivan Appetite for destruction (1987) och det är verkligen en gåta att det här bandet överhuvudtaget lyckades prestera något. Flera högt uppsatta personer på deras skivbolag Geffen Records uttryckte stor oro under bandets första tid, och menade att man skulle se till att spela in precis allt som gick, för det var stor risk att minst en av medlemmarna skulle dö av en överdos innan debuten såg dagens ljus.

Livet i Hollywood är ett rockstjärneliv utanför lagen, väldigt likt det liv Mötley Crüe presentarar i sin biografi The dirt. Dock är Watch you bleed ingen biografi skriven tillsammans med bandet. Den är precis som författarens hyllade och samtidigt bespottade bok om Led Zeppelin, Hammer of the gods, en historia delvis byggd på intervjuer med folket runt bandet kombinerat med Davis egna upplevelser med Led Zeppelin.

Skivbolagsfolk, managers, studiopersonal, journalister med flera bidrar med sina minnen och allt fogas samman med intervjuer från bl.a. Rolling Stone, Interview och Kerrang – tidningar som Axl Rose kom att spy galla över och som säkerligen bidrog en hel del till hans paranoida sida.

Då historien bygger på vad andra berättat får man kanske ta en del av det som förtäljs med en nypa salt, även om jag tror att det mesta ligger väldigt nära sanningen. Den ende som kommenterat boken är gitarristen Gilby Clarke och det med orden "Well, you've got to remember he wasn't there.". Dock har författaren hävdat att mycket av materialet bekräftats av en medlem i bandet. Vem detta är lär dock säkert förbli en hemlighet.

Mycket av bokens text ägnas självfallet åt Axl Rose, en människa som numera verkar vara helt isolerad från omvärlden. Han diagnosticeras som manodepressiv tidigt i karriären och hans egendomliga beteende blir bara mer och mer mystiskt ju större bandet blir. Mot slutet av originalbandets tid låter han ett medium undersöka magnetiska fält på scen, han tittar på tv och låter publiken vänta i timmar eller så dyker han inte upp alls. Från scen ägnar han stor tid att spy galla över media, sin familj och allt annat som är i vägen för käre Axl. Han har ett ego så stort att den enda möjliga vägen för bandet att gå, var att splittras. Samtidigt förstår man att Axl Rose i och med kombinationen av sjukdom, pengar och notoriska ja-sägare omkring sig, inte kunde bli annat än konstig. Det framkommer också att mycket av hans diktatoriska styre av bandet härstammar från hans uppfattning av hur Mick Jagger i The Rolling Stones styr sitt band. Den stora frågan är väl hur bandet hade blivit om Rose inte fått storhetsvansinne?

Davis skriver mycket underhållande och man har svårt att lägga ner boken. Dessutom kan man ibland nästan känna lukten av drogerna, sexet och blodet. Det är smutsigt, ångestfyllt och hejdlöst galet, men också så ofantligt roligt att läsa om. Dock tycker jag bildmaterialet är riktigt dåligt och diverse fel står att finna i texten. Paul Stanley i KISS påstås vara basist och Phil Lynott stavas Linott. Petitesser kan tyckas, men detta tillsammans med en del andra kommentarer gör att det ibland känns som att författaren inte har riktig koll på den mer nutida rockhistorien på samma sätt som han har på 70-talets historia och megaband som Fleetwood Mac och Led Zeppelin. Dessutom tror jag inte att Guns 'n' Roses var en lika stor del av hans liv som exempelvis Led Zeppelin. Det var faktiskt på förslag från sin redaktör som han skrev den här boken.

Som ett litet tips kan jag även rekommendera er att läsa Marc Canters bok Reckless road. Ett utmärkt komplement till Watch you bleed och tillsammans blir de den ultimata rockbiografin.

Similar Posts:

• Zeppelin på topp
• Mer än bara en trappa till himlen
• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Backstagesnusk
• Ännu en rockare om sitt liv på dekis