Fredrik Sjöberg "Sjöelefanten i Bukarest"

Ingrid Löfgren — Thu, 22 Dec 2022 23:00:38 +0000

Jag måste först som sist erkänna att mitt intresse för vägsteklar, Svenska Guppysällskapet och heraldisk zoologi är tämligen begränsat, för att inte säga obefintligt. Likväl läser jag Fredrik Sjöbergs essäsamling Sjöelefanten i Bukarest och andra essäer med stor behållning. Det är tunnsått med författare som bemästrar konsten att skriva underhållande om i stort sett vilket ämne som helst.

Sjöberg snokar i vanlig ordning upp – alternativt ramlar på – dammiga gamla böcker (och för all del en och annan av senare årgång), som han summerar på ett charmerande och högst personligt vis. Allt ifrån Emigrationsutredningen i ett tjugotal volymer och Norman Ohlers bok om nazisternas droganvändande i Tredje riket till biografier över Ulf Lundell och evolutionsbiologen Richard Dawkins. Oavsett vilket ämne Sjöberg inleder sina essäer med lyckas han alltid på något vänster styra över resonemanget på sina käpphästar biologi och konsthistoria.

Allra bäst gillar jag Fredrik Sjöbergs detektiv-essäer, där författaren agerar en slags Sherlock Holmes, medan läsaren får axla rollen av den mer handfallne doktor Watson. Uppslaget till den utmärkta texten ”Fallet Alban Berg” fick Sjöberg vid morgonkaffet från en Understreckare i Svenska Dagbladet. Där framkom att den österrikiske kompositören Alban Berg inte kunde slutföra sin opera Lulu på grund av blodförgiftning med dödlig utgång till följd av ett insektsbett på julafton 1935. Detta föranledde den insektstokige Sjöberg att skyndsamt inleda en egen utredning för att utröna vilken slags kryp det var som utdelade det dödliga sticket.

Boken är smockfull av blodfulla porträtt över människor som sedan länge gått ur tiden. Sjöberg går i gång på särlingar och skriver in sig själv i berättelserna, med en antihjältes persona, lätt insnöad och nördig.

Författaren kan konsten att snabbt få sin läsare på kroken genom sina outgrundliga boktitlar och slående första meningar (i stil med ”Det är svårt att spela cello i snäv kjol. Ska vi tro Richard Dawkins är det omöjligt.”) Språket är elegant och stundtals härligt ironiskt. Författaren har en förbluffande förmåga att göra halsbrytande associationer; han halkar gång på gång in på överraskande sidospår.

Sjöbergs ornitologiska vurmeri är ständigt närvarande, som då han återberättar hur han i baren på Akademiska Föreningen i Lund 1984 försökte inleda en konversation med en dyngrak Ulf Lundell om hökugglor och misslyckades kapitalt. Tydligen var det fel ugglesort han i hastigheten drog fram. Författaren till generationsromanen Jack intresserade sig endast för slagugglor.

Boken består av ett urval texter av varierande omfång och kvalitet, vilka tidigare varit publicerade i diverse tidningar och tidskrifter under det senaste decenniet. Fördelen med att föra resonemang kring otidsenliga motiv är förstås att det spelar mindre roll om texten har några år på nacken.

Fredrik Sjöbergs texter är som hårda karameller, vilka kommer bäst till sin rätt om man låter dem långsamt smälta i munnen.

Säkert som amen i kyrkan är att man känner sig upplyft av en dos av Sjöbergs essäer!

Christian Unge "Går genom vatten, går genom eld"

Katie Collmar — Sun, 21 Apr 2019 22:00:54 +0000

Tekla Knös var vid 1800-talets mitt en adelsdam och poet, idag bland annat känd för att AF Lindblad tonsatte några av hennes dikter, och för att det finns ett punkband som tog hennes namn som bandnamn. Hennes dikter är mycket freudianska, och handlar till exempel om ynglingar och ungmör som sätter av i galopp ”mot högsta topp” för att sedan av oklar anledning falla ned i ett hav av rosor. Det här har väldigt lite med Christian Unges roman att göra, utom att den har en huvudperson som heter Tekla, och att de passager i Går genom vatten, går genom eld som har med sex att göra är lika obekväma som Knös undertryckta tonårslustar. Men man kan väl aldrig få för mycket av litterär trivia?

Unges Tekla (Tekla Berg) är akutläkare, och huvudperson i Går genom vatten, går genom eld, som är första boken i en planerad serie av spänningsromaner. Tekla har en särskild egenskap – hon har ett fotografiskt minne där hon kan återge i princip allting hon sett och hört sedan tidig barndom. Däremot kommer hon inte ihåg lukter, vilket genom boken tillskrivs så stor betydelse att jag väntar mig att upplösningen ska hänga på hennes möjlighet att luktmässigt kunna skilja på sprängdeg och trolldeg, men något livsavgörande lukttest blir det tyvärr inte. Även om det fotografiska, savant-artade minnet ter sig som en lite klyschig egenskap för en deckarhjältinna, så lyckas Unge göra det intressant. Teklas minne är förstås till stor hjälp när hon mitt i kaoset på akutrummet, sida för sida kan visualisera alla sina läroböcker från läkarprogrammet, men det är också en stor belastning för henne. Hon kan inte koppla av, kan inte vila från en ständig ström av bilder, och självmedicinerar generöst med amfetamin och bensodiazepiner.

Informationen är inte heller prydligt organiserad som i Sherlock Holmes minnespalats, utan hon kan översvämmas av ostrukturerade minnen som hon måste kämpa för att få kontroll över. Sherlock ansåg ju som bekant att oviktiga minnen måste rensas bort, men Tekla kommer ihåg allt, vilket kanske är varför hon inte har samma avslappnat överlägsna dandyelegans som Sherlock. Vår hjältinna är trött och sliten, med ett allt mer besvärligt missbruk som hon intalar sig att hon har kontroll över. För att vara hjältinna i en bok skriven av en man är hon behagligt osexualiserad. Hon förefaller ointresserad av den egna kroppen – andra kommenterar då och då att de tycker att hon är för mager, men hon reflekterar inte en enda gång över hur hennes bröst rör sig under läkarbussarongen eller hur hennes jeans är så tighta att hon inte får ned ett kreditkort i bakfickan, och jag önskar att det vore standard istället för en glad överraskning. (Ingen har väl glömt twitter-trenden ”describe yourself like a male author would”?

När jag under läsningen fått frågor om vad Går genom vatten, går genom eld handlar om, har det varit förvånansvärt svårt att svara. Den handlar om Teklas arbete på sjukhuset, och intrigerna mellan de sjukhus som under den tunnaste fernissa av fiktion uppenbart är Södersjukhuset och Nya Karolinska (det senare har i boken döpts om från NKS till NSK). Den handlar om dolska sjukvårdspolitiska planer på offentlig-privat samverkan (finansieringsmetoden som ledde till katastrofdyra NKS), om fuskbyggen, om narkotikahandel, om ett möjligt terroristattentat, om Teklas missbrukande lillebror, om ryska säkerhetstjänsten, korrupta poliser och uzbekisk maffia … Ibland blir det lite rörigt, men för det mesta gör det mig inte så mycket. En del av sidoberättelserna intresserar mig mer än andra, men det finns många att ta av.

Ett större problem är att de olika sidoberättelserna känns olika trovärdiga. Unge är ju själv akutläkare, och sjukhusskildringarna inklusive det sociala spelet med både uttalade och osynliga hierarkier är absolut trovärdigt, inte minst när han beskriver den ofta lågmälda men klart närvarande sexism som finns i sjukvården. Jag älskar till exempel att Tekla flera gånger spelar dum och låter andra få glänsa, trots att hon sitter inne på rätt svar i ett diagnostiskt dilemma, för ingen tycker om en kvinna som gör sig viktig. När han ska beskriva det inre livet hos uzbekiska maffiabossar däremot, blir jag mer tveksam. Jag har absolut ingen expertkunskap, men jag har svårt att ta en karaktär på allvar när han introduceras med: ”Victor Umarov vaknade med morgonstånd. Det spred en näst intill obeskrivlig glädje genom hans kropp.” En mycket obekväm sexscen följer, inklusive frasen ”hon var blöt som ostronen på Royal Castle hotel i Bulgarien”. Efter sextio sekunders samlag drabbas Victor av impotens, flyger upp ur sängen, rycker fram en pistol och skjuter sönder en spegel i vredesmod. Kanske är det precis så här uzbekiska maffiabossar beter sig, men jag har svårt att tro det.

Ett genomgående drag i Går genom vatten, går genom eld är att Unge blandar det klichéartade med det nyanserade, så att jag under läsningen kastas mellan hånfullhet och nyfikenhet. På försättsbladet finns en översikt över persongalleriet, som låter som personbeskrivningar ur en kreativ remake på Cluedo. ”Magnus Lundgren – Piketpolis med hundratjugo kilo muskler. Håkan Nilsson – Poliskommissarie som inte drar sig för att tänja på lagens gränser.” Delarna om hur Tekla självmedicinerar sig igenom tunga jourpass för att betala hyran åt en bror som ständigt tar nya återfall och dras in i brottslighet och allmänt elände, känns däremot inte alls löjeväckande. Inte heller när Unge tangerar problemen med rasism och cynism i poliskåren.

I slutänden är Går genom vatten, går genom eld en underhållande spänningsroman. Den är lite spretig, men det är faktiskt en ganska skön kontrast till deckare som i stil med Da Vinci-koden spikrakt följer ett enda spår med cliffhangers i slutet på varje sida. Och om det blir lite klyschigt ibland så är det iallafall bara bikaraktärerna. Tekla är klart intressant, och kan nog vara en värdig hjältinna i fler romaner framöver.

dagensbok.com » Sherlock Holmes

Fredrik Sjöberg "Sjöelefanten i Bukarest"

Similar Posts:

Christian Unge "Går genom vatten, går genom eld"

Similar Posts: