Hon är hans baby och totalt uppslukad men snart smyger sig något som skaver in i relationen. Han har åsikter om vad hon gör och vilka hon träffar, ifrågasätter och skuldbelägger, och Samira blir osäker. Hon, som har koll på sina tjejkompisar och hur killar behandlar dem, kan inte se vad hon själv är med om.

Det är ett skolboksexempel på en begynnande psykisk misshandel med den extra dimensionen att Samira och hennes kompisar lever i en kultur som mycket tydligt skiljer på värdet mellan män och kvinnor och hur de senare får och kan bete sig. Inte ens Samiras mamma, som är en fantastisk kämpe och förebild, ifrågasätter sin mans myckna bortavaro mer än någon enstaka gång. Men det är ändå hos familjen och vännerna tryggheten finns. En taxifärd till sjukhuset, inklämd mellan syskonen och med modern där framme, blir en paus.

Det är hårt att vara tonårstjej. Så mycket att leva upp till, så många ömsesidigt uteslutande krav. Damned if you do, damned if you don’t. Och med sociala medier är det enkelt att få sitt rykte förstört; en bild i fel telefon når över hela världen.

Det är mycket som ska in på de knappt tvåhundra sidorna och jag kan tänka att det hade kunnat bli fler böcker av det, för att ge vissa saker plats att utvecklas. Ibland blir det lite väl tillrättalagt och ibland hänger det inte riktigt ihop, som moderns skrivande – som går från att Samira översätter hennes saga till svenska till att bli en färdig bok nästan utan att något mer av processen nämns.

Trots att det är svåra upplevelser och jobbiga saker det handlar om finns det en upplyftande ton. Det finns vägar ut och förbi och framåt eller åtminstone till förändring, även för föräldragenerationen. Det finns andra som delar samma erfarenheter och det finns vuxna som ser och förstår mer än man kanske tror.

Jag känner mig ganska gammal när jag läser, fjärran från dem det handlar om, förstärkt med ett språk jag inte behärskar. Det är förortens språk och enstaka ord måste jag googla för att förstå överhuvudtaget. Men jag vill förstå, jag vill veta vad och hur Samira och Amina tänker och jag vill att de ska fortsätta sitt systerskap – för tillsammans är de väldigt starka. Och väldigt roliga.

Similar Posts:

• Uppfriskande triangeldrama
• Oväntad vänskap
• Till storms mot det tierpska patriarkatet
• Ömsint skildring av vänskap och förlust
• Om vi aldrig höjer rösten blir det aldrig bättre

Anna Jörgensdotter och Charlotte Qvandt har plockat en spretig, vacker bukett. De beskriver den själva som ”en kör av röster som sjunger och krig och förluster, stängda gränser och en längtan efter en annan värld”. Antologin Om detta sjunger vi inte ensamma är en orkester utan dirigent. Den lyfter fram röster som riskerar att drunkna bland krönikor och panel-debatter. En efterlängtad nyansering bortom kvällstidningsrubriker. Och som redaktörerna själva säger: Poesin kan nå dit debatten inte träffar.

Jag ser framför mig en uppläsning i form av en flashmob på landets centralstationer. Där mikrofonen vandrar från stämma till stämma, från den som viskar till den som skriker. Så kommer jag osökt att tänka på ett begrepp inom musikteorin – kyrkotonarter. Det är skalor som innehåller samma toner, men är förskjutningar av durskalan. De berättar helt olika stämningar bara genom att flytta på en ton. På samma sätt berättar dikterna i den här antologin, samma sak, från olika utkiksplatser, olika perspektiv.

Seluah Alsaati sjunger precis som många andra författare i antologin om ett Vi. Hennes kampsång ”Vi är Alan” sätter ribban högt med sin Silvana Imam-attityd.

Vi är striden och vi står mitt i den
skyldiga våra barn att vända samtiden

Temat blir tydligast i Arazo Arifs ”Idag är dagen då vi alla ska dö”, som blir antologins refräng med strofer som ”Ingen nåd över det här landet”.

Även författarkollektivet Ce(n)sur lyckas i sin ”Rapport från en bisarr debatt” skapa ett kritiskt kollage och visar med sin iskalla ironi hur den yngre generationen är den som ser klart: ”En hel höst mellan ord och handling”.

Athena Farrokhzad ger mikrofonen till Malmös antifascister:”Säg något om kålsupare som aldrig ska passera”. Dikterna slungas runt som i en centrifug. Men vissa dikter suddas ut av formen, författarna är presenterade i bokstavsordning och det finns ingen plats för tomheten. Ibland är det för vackert. För mycket ord, ibland vill jag höra ordlösheten, trevandet, stammandet, en rejäl gestaltning av det dåliga samvetet utan att det känns som vita tårar. Därför är det så befriande när Kristian Lundberg skriver:

Varje morgon måste jag
fylla en dikt upp till brädden
med allt det som vi aldrig lyckades
ge namn åt eller förklara

Och när Åsa Maria Kraft skriver att:

vår naivitet var stendum: den trodde girighet var framgång

Även Helena Boberg är tydlig i sitt utifrånperspektiv och ser sitt privilegium. Hon använder språket och säger ”de” istället för ”vi” förutom när hon viskar fram

där vi rörde oss
fritt
framträdde som vansinniga

Karin Brygger är också hon väl medveten om att hon inte befinner sig på havet. Men hon betraktar.

Vi tänker på deras barn.
Som inte heller har pengar till biljetten.

Inga vita sidor, inga uppslag med några få ord som ekar. Jag hade velat känna tystnaden. Dröja mig kvar ännu längre. Famla i tomrummet som uppstår. Jag läser dikterna i skuggan av hösten. I efterbelysningen av chockvågen. Sidorna som mörkrumslampor. Vi behöver mörkret för att kunna framkalla bilderna.

Jila Mossaed sticker ut med sin storhet. Hon lyckas zooma både in och ut. Jag blir åksjuk, den mörka sorgen är svindlande:

Små kroppar
svävar mellan jorden och himlen

Samlingen slår mig. Högt och lågt. Från alla håll och kanter. Det finns så många punkter varifrån man kan berätta.
Som en kamera. Ju mindre bländaröppning, desto större skärpedjup. Antologin är en kontaktkarta. Den samlar ett antal blixtbilder från vår samtid. Den som pågår i vår närhet, på våra gator och på ett ogreppbara avstånd beroende på vem som tittar. Och det är just det. Vissa dikter behöver förstoringsglas. Jag återkommer till ord som närbild, perspektiv, inzoomning, objektiv, blixtbild och skärpa i mitt försök att beskriva. Blir tvungen att läsa om ordet brännvidd.

Om strålar som utgått från en mycket avlägsen lysande punkt, till exempel en stjärna eller en punkt på solen, och därför kan anses som parallella, infaller mot en konvergerande lins, sammanbryts de efter sin passage genom linsen till en bestämd punkt på den axel som är parallell med dem. (Wikipedia)

Poesin är politisk. Poesin är ingen flash i mobilen. Poesin vågar ställa in skärpan. Så är det. Ett minnesmärke som hindrar oss från att glömma.

Antologin lämnar mig med frågorna: Vem får säga vi? Vems vi? Vilka är vi?

Luft från havet strömmar in mot land. En besk eftersmak. Undertrycket känns genom hela samlingen. Allt som måste ut. En mångfacetterad kakofoni som behövs. Jag vill inte säga mer. Eller jo. Jag saknar Alma Kirlic och Niklas Mesaros stämmor.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• ”d j u p a v e c k”
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Utåtriktade röster som når in
• Vi ska alla en gång dö