På havet finns också ett vikingaskepp ute på irrfärd under ledning av den hänsynslöse unge prins Eidyr och hans försvurne, Dal. De söker efter Jotunheim, jättarnas rike. Besättningen knorrar, men prins Eidyr är fast besluten att komma hem med en jättes avhuggna huvud och alla tänkbara rikedomar, till ära och berömmelse.

När de halar upp den halvt medvetslösa Vei ur havet lovar hon att, i utbyte mot sitt liv, visa de asatroende vikingarna vägen till Jotunheim och jättarna, till sitt hemland och sina gudar.

Som framgår ovan utspelar sig Vei i ett litterärt landskap inspirerat av nordisk mytologi. Där är dock Jotunheim en ganska perifer värld som asagudarna besöker mest för att hämnas eller stjäla tillbaka saker från jättarna. Perspektivet i Vei är annorlunda.

Här klampar asagudarna in som de maktlystna, falskspelande Andra i en ritualiserad maktkamp mellan asar och jättar, där Vei är utvald att spela en central roll. Det är Jotunheim som är hennes hem, en civilisation där varje by har ett relativt personligt förhållande till den jätte som är just deras gud. Ur Jotunheims perspektiv är asarna i flera betydelser småttiga.

Beståndsdelarna känns möjligen bekanta, men blandningen egen, fräsch och enormt välarbetad. Det märks att Bergmark Elfgren och Johnsson har arbetat länge och nära med Vei (som tydligen är en omarbetning av en berättelse som delvis publicerats i tidningen Utopi tidigare). Bild och text hänger sömlöst ihop. Det är filmiskt och snyggt, inte minst i det stiliserade återberättandet av bakgrundsmyten – och tycker jag mig inte se en visuell referens till Serenity i krigarflickan Veis seger över de andra klanernas ran ..?

Tyvärr är jag inte så bekant med Karl Johnsson sedan tidigare – även om Berättelser från Engelsfors var ett ovanligt lyckat seriekomplement till en värld som inte från början skapats som serieuniversum – men den som gillade Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs nytappning av häxmyter och populärkultur i Engelsfors-trilogin kan nog känna igen något av detta här. Vei utspelar sig visserligen långt ifrån det lilla svenska brukssamhället Engelsfors och dess fokus ligger mer på fysisk action än på relationer och psykologi, men den har samtidigt något av samma fräscha, uppfinningsrika större än delarna-berättande över sig.

Återstår bara frågan om när den andra och avslutande delen egentligen släpps?

Similar Posts:

• Nordisk urtext i ny skrud
• Realistiska häxor
• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Mytologi på allvar