Vår hjälte, Smithy Ide, är en medelålders alkoholist med ett trist jobb, alldeles för många kilon på kroppen och ingen att dela sitt liv, sånt det nu är, med. Då slår (lite reverb, tack) Ödet till! Båda hans föräldrar dör inom några timmar, och när han efter begravningen letar igenom deras hus i Rhode Island hittar han ett oöppnat brev från Los Angeles, där det berättas att hans mentalsjuka syster (som han inte sett på 20 år) påträffats död. Han har ingenstans att ta vägen längre. Han går ut i garaget, hittar sin gamla pojkcykel, sätter sig i fyllan och villan på den och börjar trampa. För att söka Kalifornien… "och sig själv", tillägger den där dramatiska filmtrailerrösten.

På vägen över kontinenten med enbart muskelkraft börjar kilona rasa av Smithy, samtidigt som han tvingas möta det som väl ska gälla för det verkliga Amerika; han lär känna personer som skulle kunna sammanfattas som Arg Ung Svart Man, Skulddrabbad Präst, Döende AIDSpatient, Vis Gammal Svart Man, Omtänksam Mor, Hälsosam Ung Kvinna etc – tämligen klichéartade figurer som samtidigt ska beskriva allt som gått fel med Den Amerikanska Drömmen™ och allt som trots allt är bra i världen. Och varvat med detta får vi flashbacks till hans barndom med en allt sjukare syster.

Äcklet då? Jo, även om det här väl är en rätt fin historia i grund och botten så bygger den till alldeles för stor del på en sån där typiskt hollywoodmässig idé om att allt som på modern engelska kallas "issues" (och som tydligen kan täcka i princip allt från allmän deppighet till livslånga psykologiska ärr) har en enkel lösning. Grubbla, se Amerika och tappa några kilo så vips är du en ny människa och som belöning får du den blyga grannflickan som troget väntat på dig i alla år. Smithy själv är knappast den mest spännande romanfiguren på många år heller – tänk en Ignatius J. Reilly utan vare sig självförtroende, gåpåanda eller idéer. Han GÖR inget, han bara låter saker hända med sig, protesterar aldrig, och då går det honom till slut väl.

Det som gör boken läsvärd är just flashbackarna, där det målas upp ett riktigt rörande porträtt av en familj så välvillig, men ändå så fullständigt oförmögen att handskas med en psykiskt sjuk dotter – eller att se vad det gör med sonen som trots allt hade en chans att förbli frisk. Den delen av boken blir – paradoxalt nog – den som verkligen känns levande.

Så åter till filmen och den där äckelkänslan. Om du inte alls förstår varför en så vacker och fin historia som "Forrest Gump" får en del att sträcka sig efter spypåsen och skrika på insulin kan du nog få ut en del av "Jag minns att jag sprang". Själv tyckte jag den stora behållningen med filmen var soundtracket, och kunde nöjt mig med det, precis som jag kunde nöjt mig med halva McLartys bok.

Similar Posts:

• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Min gud, min gud, varför lämnar du mig inte i fred?
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Tragik och romantik
• Se men inte läsa