Romanens jagperson flyr med sin familj från hemlandet till den rika ön i hopp om att likt öborna skaffa sig ett om inte rikare så åtminstone nytt liv. Det de kommer till är ett kyligt system i ett land som å ena sidan behandlar dem som om de inte fanns, å andra sidan vill jaga dem utanför gränserna. Landets namn skrivs aldrig ut, det omnämns bara som ön. Staden de kommer till är hela tiden staden med de märkliga öborna och hemlandet förblir kort och gott hemlandet. Det är möjligt att Ricardo Adolfo har ett särskilt syfte med detta. Kanske handlar anonymiseringen om att göra texten mer allmängiltig – att understryka att det rör sig om skönlitteratur. Det är en regnig stad familjen befinner sig i, på en ö där invånarna kör i vänstertrafik. En ö med västerländska förtecken. Det går att läsa som London och England, men med några ändringar skulle det kunna vara Sverige.

Kvinnan i familjen, Carla, har lyckats få ett jobb i det nya landet. Hon försörjer dem och arbetar tillsammans med andra migranter som städare på olika kontor. Under tiden är mannen hemma med sonen i det 23-kvadratiga rummet, deras hörn av boendet som de delar med flera andra familjer. De lever inte det liv de önskar leva, men ett liv tillsammans. När familjen är på väg hem från stan en söndag händer det som inte får hända; det blir stopp i tunnelbanan och de tvingas gå till fots. En bagatell för en medborgare, men en händelse som kan leda till katastrof för en papperslös immigrantfamilj som inte kan det nya landets språk.

Att inte lägga märke till henne var ändå höjden. Hon var kort men hon var inte osynlig. Om hon inte hade varit emigrant skulle det ha kallats rent översitteri. Så här dags på kvällen skulle man köra en person hem. Sådana skurkar, den här unga kvinnan som dammsög deras mattor varje morgon och så tackade de på det viset. Men när någon inte räknades spelade det ingen roll vad man gjorde.

Ricardo Adolfo skriver fram alla nyanser i en papperslös människas situation och gör det som så ofta skildras opersonligt till något ytterst personligt. Han berättar med såväl humor som detaljrikedom, på en prosa som är just så rättfram som romanens tema kräver. Mycket hände efter min död exemplifierar hur de cirklande resonemangen kan gå. Hur irrationellt, oroligt, impulsivt men också kärleksfullt en människa på ständig flykt och jakt kan handla. Det handlar om livsvillkor, inget mindre.

Similar Posts:

• Vecka 30: Bland papperslösa och debutanter
• Är ni ute efter en bra historia som är skickligt skriven ska ni verkligen läsa Mina drömmars land
• Va! Ska jag? Det kan polacken göra.
• Den enes bröd …
• Vår tysta förutsättning

Läsa går förstås bra, vilket väder det än månde vara. Kanske läser vi allra mest nu på sommaren, när många är lediga från sina jobb och det är dags att på bästa sätt koppla av och bara njuta. På dagensbok har vi som vanligt ett boktips varje dag åt er.

Idag skriver Kari om Den arabiska våren: Folkets uppror i Mellanöstern och Nordafrika av Mohammad Fazlhashemi, en fackbok hon ger högt betyg.

Imorgon, onsdag, skriver Oscar om Gale av Karl Eder. En oväntat spännande bladvändare om en Atlantensegling fylld av ångest, konflikt och hemligheter. Trots att jag inte bryr mig det minsta om varken segling eller den typen av äventyr fastnade jag oerhört mycket för denna debutroman.

På torsdag skriver Anna C om portugisiske Ricardo Adolfos roman Mycket hände efter min död. Den handlar om en familj som flyr det fattiga hemlandet för den rika ön där de försöker skapa sig ett nytt liv. En roman om papperslösas villkor och migrationen som social situation.

Och mycket, mycket mer förstås!

Similar Posts:

• Freedom’s just another word for panikångestklaustrofobi ute till havs
• Utan papper, utan röst
• Varning för folkmord!
• Global idéhistoria
• Informativt om en pågående process