Filmen är inte apdålig. Huvudrollsinnehavarna Michael Cera och Kat Dennings har sin charm, men upphovsmännen tycks på klassiskt filmatiseringsmanér ha tappat förtroendet för det som gör boken så bra, relationerna, och i stället förlorat sig i försöken att åstadkomma ett mer handlingsorienterat tempo. Så onödigt.

Och förytligande (om nu det är ett ord). Karaktärerna – i synnerhet vissa bifigurer – i romanen är mycket mer komplexa och intressanta än filmens. Miljöerna och musiken kan visserligen vara värda att plocka upp en film för – liksom i Rachel Cohns och David Levithans hela &-trilogi (om man nu ska kalla den det) utgör staden New York en tredje huvudperson – fast själv har jag nog roligast med romanens alla referenser som de är.

För den som till äventyrs missat denna redan nästintill klassiska crossover-roman ska vi kanske börja från början. Nick spelar i ett queercoreband som för tillfället går under namnet The Fuck Offs. Det känns som en bra kväll – tills exflickvännen Tris dyker upp i publiken. När hon och hennes nye kommer emot honom vid baren hugger han tag i tjejen som står närmast och bönfaller henne att spela hans flickvän i fem minuter.

Norah får denna konstiga förfrågan från den söte basisten i The Fuck Offs och hade förmodligen inte spelat med om hon inte sett sin störiga klasskompis Tris närma sig. Så hon grabbar tag i Nick och kysser honom. Det blir början på en ganska okonventionell, knackig och så småningom alldeles underbar första dejt i New York-natten.

Konceptet påminner inte så lite om 90-talsfilmen Bara en natt (med Ethan Hawke och Julie Delpy i huvudrollerna) och enkelheten – två människor som möts och tillbringar en natt tillsammans – är minst lika charmerande här. Skillnaden är kanske framför allt att Nick och Norah inte semesterflirtar; New York är deras hemstad och innehåller därmed en hel del känslomässigt bagage. De har sina kompisar där och sina ex där. Inte bara Nick är nydumpad. Norahs pretentiöse ex är nyligen hemkommen från sin sydafrikanska kibbutz och redo att spinna in henne i sitt nät igen.

Nick & Norahs oändliga låtlista är med andra ord en roman om att mötas och våga bli förälskad, men också om att våga släppa taget om det gamla. Det är en feel-good-roman där känslorna och språket och överflödet av populärkulturella referenser ger tempot, inte actionscener. En roman som snärjer in ens hjärta och inte släpper taget förrän den är utläst.

Så ja. Romanen är precis så fantastiskt bra.

Similar Posts:

• En julsaga
• New York-galenskapens fantasy-förklaring
• “I do not wish. I serve.”
• Bli lämnad kvar
• Semesterläsning

Lilys föräldrar är också bortresta över julen. Traditionerna är rubbade och hon fullkomligt avskyr det. För att vinna lite tid med nya pojkvännen hittar hennes storebror på det här med utmaningsboken, en röd anteckningsbok som de placerar i favoritbokhandeln för att ge Lily något att sysselsätta sig med. En sorts kontaktannons.

Och Lily och Dash får kontakt. De lämnar boken emellan sig på olika platser i ett julstressat New York, samtidigt som de bit för bit berättar saker om sig själva. Men ska de ses? Och är det riktigt möjligt att leva upp till de förväntningar som utmaningsboken bygger upp?

Rachel Cohn och David Levithan befolkar New York på sitt alldeles eget sätt. Det blir ett på en gång vardagligt och lite knasigt New York, ett New York som går att ta på, lukta på, leva i så mycket mer än den kuliss man ofta är van vid från film och teve. Här lever New York-prinsessan Lily och hennes stora, vaksamma släkt – ständigt återkommande som utmaningsbokens väktare och förmedlare – och Dashs lite mer spridda bekanta. Tillsammans utgör de en söt historia. En julsaga.

Dash och Lilys utmaningsbok – av någon anledning har man struntat i &-tecknet i den svenska titeln den här gången – charmar mig mer än det föregående Cohn & Levithan-projektet, Naomi & Elys kyssförbudslista. Men den suger aldrig in mig på samma sätt som deras första bok, Nick & Norahs oändliga låtlista, gjorde. Kanske börjar det bli dags att ändra konceptet något, eller nöja sig där?

Det som dröjer sig kvar är framför allt det här med förväntningar. Hur lätt det kan bli fel när man går runt och föreställer sig den andra, bygger på som ett stort moln av laddning. Mängder av nervös energi som måste ta vägen någonstans.

Så ja, Cohn och Levithan har fortfarande samma varma, vänliga men skarpa blick för relationer och sårbarhet. De verkar fortfarande ha roligt ihop och det är roligt att följa Dash och Lilys julbestyr, men jämfört med exempelvis Nick & Norahs oändliga låtlista känns romanen kanske något sval. Något saknas för att den helt ska leva upp till förväntningarna – men det är väl å andra sidan också helt i linje med julfirandets tradition?

Similar Posts:

• Bli lämnad kvar
• ”Dagen börjar vid midnatt”
• Semesterläsning
• “I do not wish. I serve.”
• En stilla förtrollning