Vad som slår mig när jag läser Råttkungen är dock att jag mestadels hållit mig till, och särskilt när det gäller spänningslitteratur, kvinnliga författare med en uttalat politisk agenda, som Katarina Wennstam och Kicki Sehlstedt. Det är författare som erbjuder en stadig, välbekant hand, ett sammanhang, mitt i det hemska. Här är jag ute på mer okänd mark.

Jag känner inte till Pascal Engman sedan tidigare, och jag har inte läst hans första bok om polisinspektör Vanessa Frank, Eldslandet. Råttkungen är den andra i ordningen – sedan dess har Änkorna och Kokain hunnit tillkomma – och får alltså bli min introduktion. Jag hinner tänka att den 43-åriga mordutredaren verkar ganska cool, innan hon efter några sidor stöter på sin exman på krogen och, mitt i ett civiliserat samtal, greppar tag i hans hand och för den till sitt nyopererade bröst. Där tappar han mig lite.

Det är på många sätt skickligt skrivet, kanske framför allt skickligt konstruerat, med växlande perspektiv och spännande intrig. Det finns också framför allt bikaraktärer som jag gillar, som en grupp hemlösa och missbrukare i intrigens utkant. Huvudrollerna har jag lite svårare för, och dialogen känns inte alltför realistisk. Karaktärerna får aldrig särskilt egna röster. En tolvåring uttrycker sig alltför likt en medelålders, välutbildad vuxen.

Mestadels är det på ett ideologiskt plan jag har lite svårt för den här romanen. Den är stenhård. Vill man ha rättvisa får man ta den i egna händer. Kanske är det så?

Öppningsscenen rycker i alla fall tag. Katastrofen har inträffat. Någon eller några har mejat ner deltagare på en kvinnoseparatistisk musikfestival. Vanessa står omgiven av döda och skadade kroppar, när hon upptäcker någon hon känner igen.

Tillbaka i tiden: Till en ung kvinna som försöker göra slut med sitt lilla barns far, en våldsam, just nu fängslad man. Till den unga journalisten Jasmina, som precis fått sin chans på den stora kvällstidningen i Stockholm, när hon drogas och utsätts för en gruppvåldtäkt. Till mannen som bara upplever förakt från kvinnorna omkring sig, och fantiserar om att hämnas.

Mellan avsnitten finns citat av anonyma män och signaturer insprängda, hämtade, gissar jag (det framgår ingenstans), från någon form av incel-forum. Det är vad vi har att göra med här, män som upplever sig vara avvisade, som inte lyckas få de kvinnor och den status de tycker sig förtjäna, och vänder sin besvikelse i kompromisslöst hat, till och med våld. Som radikaliserar sig själva och andra på nätet.

Incels har blivit ett fenomen på allas läppar, som så många hatiska män före dem. Råttkungen gör inte precis något för att nyansera den bilden. Den plockar snarare upp en otäck figur och använder den för en välfungerande och riktigt obehaglig spänningsintrig. Mer kan man kanske inte heller begära.

Similar Posts:

• Incels och influencers
• Vasst och blänkande
• Grooming intill perfektion
• Det bubblar i Brighton
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor