Jag höll på att sätta flingorna i halsen när jag hörde tre distinkta dunkar bakom mig. Jag vred på huvudet och såg en utmärglad skugga på balkongen som frenetiskt ryckte i den låsta dörren. Chockad, darrig på handen, sträckte jag mig efter mobilen för att ringa polisen.

När den första signalen gick fram hade mannen på balkongen gett upp, släppt handtaget, och nu såg han uppfordrande på mig. Jag hörde en röst i mobilen och lade på.

Jag kände igen honom på något sätt, de där svarta skuggande ögonbrynen och den mörka blicken. Det där spetsiga fågelansiktet. Då gick det upp för mig. Det är Fahlström, tänkte jag. Det är Fahlström som kommit tillbaka.

I samma sekund som jag med tummen tryckte upp låsknappen slet Fahlström upp dörren och trängde sig förbi mig in i lägenheten. Han satte sig vid köksbordet, tog min skål och fyllde på med flingor, tuggade dem hårt med öppen mun, medan han blängde på mig.

”Vilka är egentligen de här Jerker Virdborg, Susanne Axmacher, och Jesper Högström?” frågade han och tippade skålen, sörplade i sig mjölken.

”Axmacher har jag inte läst”, svarade jag och försökte samla mig. ”Jesper Höglund – ”

”Högström”, rättade Fahlström.

”Förlåt”, sade jag, ”Högström. Högström har mest gjort sig känd som litteraturkritiker. I en debatt kring samtidslitteraturen för ett par år sedan efterlyste han mer stilkänsla, psykologisk inlevelse, realistiskt skildrade människor, iakttagelseförmåga, intellekt… hantverksskicklighet. Sådana saker.”

”Fy fan.”

”Han menar att ingen svensk författare under femtio har de här egenskaperna”, fortsatte jag.

”Tack gode gud”, väste Fahlström och såg uppriktigt lättad ut med skeden i munnen.

”Och så älskar han Ian McEwan”, slank det ur mig. Jag tittade bort men kunde ändå inte undgå att skymta Fahlströms orörliga ansikte i ögonvrån. Han stirrade på mig.

”Och Jerker Virdborg”, fortsatte jag hastigt och låtsades som ingenting ”är en av de unga, hyllade författarna. Han skriver suggestiva – ”

”Mystifierande menar du”, sade Fahlström.

”Suggestiva, stämningsmättade berättelser”, fortsatte jag.

”Jag kallar honom ‘Vidrigborg’”, sade Fahlström. ”Låt mig veta mer.”

Jag hämtade datorn. Fahlström sträckte på sin seniga hals och sneglade nyfiket på den. Det var antagligen första gången han såg en dator mindre än ett hus, men han sade ingenting om det. Kanske hade han redan för mycket att tänka på.

Jag googlade fram en ganska ny intervju med Virdborg. Fahlström ryckte åt sig datorn och glodde på skärmen. Efter ett tag läste han högt med hånfull röst:

”‘Jag vill ha romaner som bejakar förtrollningen och strävar efter att skapa en illusion’. Ha! Det är femtiotalet all over again”, sade han. ”Du var förstås inte med då, men det var ett helvete, det kan jag försäkra. Volanger, fjärilar, förtrollning, Setterlind. Vilket jävla jönsande.”

Han fortsatte att följa raderna med blicken, och efter en stund läste han igen, den här gången myndigt som en magister i en svensk fyrtiotalsfilm:

”‘Och jag undrar: var är berättandet i den unga litteraturen? Jag längtar efter ett oförställt tilltal, efter någon som tog det klassiska berättandet på allvar och gjorde något personligt, för den klassiska realismen rymmer ju enormt olika möjligheter också den. Ett av få bra exempel på senare tid är Sven Olov Karlsson.”

Fahlström räckte mig datorn.

”Ta den”, sade han bara.

Han såg oroväckande blek ut.

”Jag vill inte ha mer flingor”, sade han sedan och jag kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vi satt tysta ett par minuter. Fahlström verkade samla kraft. Till slut kom det:

”Vad står det egentligen i det här manifestet alla pratar om?”

Jag bara tittade på honom, försökte vinna tid. Men Fahlström nickade menande mot datorn. Motvilligt googlade jag fram det.

”Läs du”, sade Fahlström, och rösten skar sig.

Jag lät blicken svepa över skärmen, men hittade ingenstans att gömma mig, inga kryphål. På måfå valde jag en rad och så läste jag högt:

”Vi vill låta stilen och formen underordna sig berättandet, miljöskildringen och karaktärsgestaltningen.”

Fahlström såg ut genom fönstret, han verkade försvunnen i denna tidiga höstmorgon. Så öppnade han plötsligt munnen och talade, utan pauser, rabblande som om han läste ifrån en osynlig bok:

”Det har talats om vår tids längtan efter fasta normer. Nuförtiden tenderar det sammanbindande elementet till att bli innehållet både det beskrivna och dettas idéinnehåll, men bäst är om form och innehåll verkar som helhet.”

Sedan blev han tyst igen.

Jag kände igen orden. De var från hans eget manifest för konkret poesi, ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”, från mitten av femtiotalet.

När han inte fortsatte läste jag vidare:

”Vi vill skriva romaner som utan konstnärliga eftergifter vill nå ut till största möjliga läsekrets och som kommunicerar, berör, oroar, förströr och engagerar.”

Efter en stund svarade Fahlström, mer dämpat den här gången, fortfarande med blicken någonstans i fjärran:

”Tacka adjö till all slags ordnad eller oordnad privatpsykologisk samtidskulturell eller universell problematik. Dostojevskijproblematik framstår inte för mig som något mera väsentligt och mänskligt än en fundering om karlars röster är vackrare som värdar än som världar. Motiv för ett drama kan lika gärna som diktatorstypen i tidssituationen vara det fastslagna faktum att ett visst ljud aldrig kan upprepas.”

Och jag:

”Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.”

Ett vagt ljus tändes plötsligt i Fahlströms svarta korpögon, och för första gången på flera minuter mötte han min blick.

”Vem har gjort det?”, frågade han.

”De syftar på Lotta Lotass”, svarade jag.

”Osorterade texter i en pappkartong”, upprepade han och sög på orden.

Men snart slocknade den lilla livslågan och blicken blev på nytt sorgsen.

”Nej, det är dags för mig att gå”, sade han.

Han reste sig ifrån stolen, och jag fick hjälpa honom upp. Han var svag nu. Borta var den rastlösa demon som för bara en halvtimme sedan slitit upp balkongdörren och satt sig vid mitt köksbord.

”Men Bengt Emil då?”, frågade han med vädjande blick. Jag bara ryckte på axlarna.

”Och Hodell?”

”Död”, svarade jag.

Jag öppnade balkongdörren, men han tog den vanliga vägen ut. Medan han hasade sig nedför trapporna ropade jag efter honom:

”Men det finns andra Öyvind! Ulf Karl Olov Nilsson, Anna Hallberg, Raattamaa, Joar Tiberg!”

Han reagerade inte.

Jag tyckte jag hörde honom svära över Vidrigborg, men jag är inte säker. Kanske var det bara ett slags avsked.

Jag satte på en kanna kaffe och kände mig nedstämd.

Similar Posts:

• Vad pratar de om i vårens litteraturdebatt?
• En avväpnande studie i samtidspoesin
• Manifest för 2010-talet
• Lycka är en kväll på Copacabanas Litterära Tisdagsklubb, 13/4-2010
• I en liten fiskehamn

Det är svårt att förstå den stora upprördhet som språkmaterialismen har väckt under det årtionde, som nu snart är över. Ett intressant fenomen är det dock. Det har blivit tydligt att en romantisk föreställning om litteraturen och författarrollen fortfarande lever starkt, åtminstone i kritikerkåren. Även de som har välkomnat den samtida poesin har haft svårt att dölja sin förvåning. Som att språkmaterialismens uppgörelse med den självexpressiva, symbolladdade och transcendentala diktens vertikalitet skulle vara något nytt. Redan den tidiga modernismen materialiserade ju språket och dikten. Marinetti och hans futuristkompisar ville förstöra syntaxen, återge orden deras frihet – parole in libertá – och bannlysa jaget ur litteraturen: ”all psykologi måste bort”. Även dadaisterna betonade språket som materia i egen rätt, som mål och inte medel (den cut-up-teknik som William S. Burroughs praktiserade, och som OEI gjort ett temanummer på, lanseras faktiskt redan av Tristan Tzara i ett av dadaisternas manifest). För att inte tala om den konkreta poesi som Öyvind Fahlström under parollen ”språket som konkret materia” var först i världen med att formulera. Där hittar man samma vilja som hos språkmaterialister och language-poeter att decentralisera dikten och koppla bort subjektet; samma syn på språket som i sig meningsfullt – som ljud, typografi och trycksvärta, och inte bara som ett transparent medium för en separat innebörd; samma aversion mot den gängse synen på poesi, som Sklovskij kallade ”den skapande energins ekonomisering”, utgör ett centralt ideal, alltså att poesin ska utvinna så mycket som möjligt ur så få ord som möjligt, en reduktion som i sin förlängning innebär en förskjutning av diktens mening ut i tystnaden, i den vita uttrycksfullhet där raderna slutar.

Detta, såväl som de häftiga diskussionerna om den språkmaterialistiska language-poesins litteraturhistoriska kontext, nämner Nurbo bara som hastigast. Lika hastigt tar hon sig förbi det paradoxala i att med ett konventionellt språk bena ut idéer, som underkänner detta konventionella språk (”det language är, är tron att språket inte förmår leva upp till sitt syfte”). Man skulle alltså enkelt kunna avvisa Sprawl som ytlig, förenklande och i formuleringar som ”[i] den ultimata language-dikten bestämmer du allt själv!”, väl naiv.

Jag skulle snarare säga att Sprawl är intelligent uttryckt och utformad. I sprawl bestämmer du inte allting själv. Det sprawl är, är tron på att språket förmår leva upp till sitt syfte, och i det här fallet är syftet att vara en rätt förutsättningslös introduktion till en ofta snårigt teoretisk poesi. I en sådan introduktion finns det inte utrymme för utvikningar, tyngande fördjupningar eller de långt drivna resonemang som tillåts undergräva ett antagandes premisser. En introduktion ska vara övergripande och ge de viktigaste nycklarna, belysa de centrala idéerna. Det fixar Sprawl bra.

Så. Om man betraktar boken för vad den är, så förvandlas dess svagheter plötsligt till dess största styrka. Den drivna, och ibland naiva, optimism och lätthet med vilken den är skriven (som när Nurbo menar att det är ”extremt enkelt” att läsa language-poesi, ”det är bara att läsa. Man kan jämföra med livet. Livet är väl ingen enkel sak att förhålla sig till, ingenting man direkt kan lära sig. Men ändå är det väldigt lätt, att bara leva”) blir ett effektivt motgift mot den kulturkonservativa opposition som inte tröttnar på att svartmåla samtidspoesin som elitistisk, oläslig, och negativt uppbygglig. Det är avväpnande.

Nu finns det alltså en bra introduktion till den samtida, språkmaterialistiska language-poesin, enkel och grundläggande. Nästa steg kunde kanske vara en lite tjockare bok, som tillåter sig en fördjupning och problematisering, och som eventuellt också placerar riktningen i den litteraturhistoriska tradition som, om inte börjar med den avantgardistiska modernismen (man skulle tillspetsat kunna argumentera för att Stiernhielm är vår förste språkmaterialist, eller ”språkknådare” i Fahlströms mening), så i alla fall genom den radikaliseras. En sådan bok skulle ge lite välbehövliga perspektiv på det som Sprawl behandlar. Jag hoppas att Sigrid Nurbo skriver den, om inte annat för hennes optimistiska tro på språkets förmåga.

Similar Posts:

• Öyvind Fahlström tillbaks från de döda för att uppdatera sig på samtidslitteraturen
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Att göra saker med ord
• ”Jag tänker ett ljus”
• Om skrivandets mystiska gåta?