Med hjälp av mer än 130 intervjuer med människor som på ett eller annat sätt var delaktiga i scenen, lyckas han väva ihop en ytterst intressant historia. Boken är uppbyggd på samma sätt som den mycket läsvärda Please kill me, om den amerikanska punkvågen. Citaten från rockstjärnor, fans, skivbolagspersoner, konsertarrangörer, roadies, flickvänner mm, fyller sida upp och sida ner och går på så vis igenom historien. Alla berättar ur sin synvinkel hur de såg på speciella händelser eller band.

Med början i 60-talet och The Sonics arbetar sig boken fram mot det som skulle komma att bli den stora grungevågen i början på 90-talet med band som Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och Alice In Chains. Fantastiska berättelser och iakttagelser om tidiga band som Green River, Mother Love Bone, U-Men och Malfunkschun. Om Andy Wood, som alla trodde skulle bli något riktigt stort, men som tyvärr dog alldeles för ung.

Just att många av de stora namnen, som Eddie Vedder, Jerry Cantrell, Duff McKagan och Jack Endino, berättar sina tankar om scenen och banden, ger en helt ny insikt i det som var grunge-eran.

Något av den bästa läsningen är om alla de band som alla trodde skulle bli stora, som The Melvins, Tad, Mudhoney etc. Historier om att inte sälja ut, skivbolagsproblem, drogproblem, Sub Pop med mera. Historien om bandet Tad och ett foto som användes till albumet 8 way Santa, vilket ledde till en stämning, är komiskt, typiskt amerikanskt och värt pengarna bara det. Det ges även många gånger en dyster bild av staden Seattle. En regnig, grå stad med hög arbetslöshet och stora drogproblem på 80-talet, men som sedan ”blommade upp” och blev ett namn på musikkartan i och med grunge.

Scenen har sin början i garageband och punk och många hävdar också att platsen i sig, långt där uppe i nordvästra USA, spelat in i flödet av alla de band som bildades och just den typ av musik som framfördes. Själv besökte jag Seattle under en vecka 1994 och fann mig oerhört tagen av staden och dess omgivning. En vacker plats som inte alls framstod som så dyster och mörk som den så ofta beskrivs.

Greg Prato har utfört ett oerhört ambitiöst arbete i intervjuandet av alla dessa människor och lyckats föra fram alla historier till en gemensam berättelse. Framförallt är de sista kapitlen, som tar upp Staleys och Cobains respektive död, en fascinerande läsning.

Grunge is dead är faktiskt något av det bästa i musikväg som jag läst på länge.

Similar Posts:

• NeverMind Mark Lindquist
• Så mycket mer än bara bröst
• Bootlegsamlarens våta dröm
• Småskalig engelsk rock and roll
• Mer än bara en trappa till himlen

Under applåderna mellan 'About A Girl' och 'Come as You Are' frågar Esmé:
'Vilka tycker du bäst om – Nirvana eller Pearl Jam?'
Där kom den.

En väldigt viktig fråga som väldigt många killar tyckte det var väldigt viktigt att debattera under grungens storhetstid. Det klart att jag också hade en åsikt i frågan, men jag kunde inte argumentera på samma vis, om vilkas gitarriff som var bäst, och så vidare, eftersom jag aldrig spelat i något band. Men väldigt många killar gjorde det då, och ville gärna låta som Pearl Jam, om de föredrog dem, eller Nirvana. Det kanske är främst för de pojkarna den här boken är skriven. Eller kanske för dem som är lite äldre, ni vet de där killarna med krypande hårfäste och rockstjärnedrömmar. Kanske är det till och med så att den är skriven för att stödja de killarna och försöka visa att det inte är patetiskt att vara världens äldsta tonåring, att försöka hålla fast vid ungdomen och coolheten genom att dejta yngre och yngre tjejer. Fast det vet vi ju alla att det är. Det spelar ingen roll hur coola killarna själva tycker att de är. Tyvärr verkar det som om Mark Lindquist tillhör de där killarna som inbillar sig att det är coolt.

Huvudpersonen i Bortom Nirvana, Pete Taylor, spelade också i band. Hans band lyckades i alla fall få ut en skiva, och även om det bara blev en hindrar det inte tjejer från att vilja ha sex med honom eftersom han en gång var "stjärna". Själv bryr han sig inte om tjejernas motiv, huvudsaken är att han kan dra hem och över dem. Spelet mellan män och kvinnor skildras mycket cyniskt i Bortom Nirvana. Ingen älskar egentligen någon, ingen är trogen och om någon gifter sig är det av ekonomiska orsaker eller för att man inte vill dö ensam och hittas efter en vecka, halvt uppäten av en afganhund.

Peter rör sig alltså bland Seattles klubbar där flera av grungens förgrundsfigurer (verkliga och påhittade) figurerar i mer eller mindre smickrande sammanhang. Det som skildras är spillrorna av grungen och det en gång så vitala musiklivet i Seattle och vad som händer när ett ställe förlorat all cred men folk ändå hänger kvar i minnet av vad som en gång var. Lite som San Fransisco och hippie-eran, om ni förstår.

Hur Pete kan vara dyngrak varje kväll och samtidigt sköta ett mycket komplicerat våldtäktsfall där en av stadens (en gång) mest respekterade musiker är misstänkt är lite beyond me men det ska väl vara macho. Pete är väldigt macho. Tjejer, de förstår inte mycket. De är falska och beräknande och känslokalla och de enda de duger till är sex. På det sättet är det här en obehaglig bok. Grabbig. Grabbighet är inget som ska uppmuntras. Grabbiga killar är vidriga. Det är väl det som jag har mest emot den här boken. Den är lite obehaglig.

Annars kan den vara nåt för fans av Nick Hornby, lite i samma anda som han (Hornby är dock aldrig så här obehaglig) med namedroppings och låtlistor och massa musiknördsnack. Ibland är det lite kul, som när Pete är på nån klubb och någon frågar om han kände Kurt & Courtney (Cobain och Love, alltså) och Pete minns några anekdoter om Kurt och att han faktiskt råkat ha sex en gång med Courtney, men bestämmer sig för att inte berätta nåt eftersom han inte vill flasha, eller när han är på strippklubb och stripporna tror att en kille är Eddie Vedder och alla tjejerna börjar strippa till "Alive" framför honom. Det är bara det att det inte är sångaren i Pearl Jam som sitter där, utan sångaren i Alice in Chains. Pete påpekar dock inte deras misstag eftersom han inte anser att det finns någon anledning att vara petig. Band som band.

Lite skojsigt sådär. Ibland. Det som fattas är en bra historia, självdistans och ett lättflytande språk. Inte så att boken är dåligt skriven, men det saknas de där extra prylarna som skulle göra den till en bra bok. Om ni fattar Ju fler böcker man läser, desto färre bra hittar man. Tyvärr är det så.

Jag ville så gärna att den här boken skulle vara bra, att den skulle ge en nostalgikick och att jag skulle få känna mig som den där lilla tjejen som lyssnade på "Ten" minst en gång om dagen i säkert ett år igen. Men tyvärr. Istället känner jag mig väldigt vuxen. I alla fall jämfört med Pete Taylor, och det känns rätt skönt det med.

Ola Klingbergs översättning är helt OK, lite grodor här och var men han ligger definitivt över genomsnittsöversättaren. Titeln är lite tråkig. Varför behåller man inte originaltiteln NeverMind Nirvana? Kan en bok om grunge och Seattle ha ett bättre namn? Nevermind är alltså titeln på Nirvanas andra, storsäljande album. "Skivan som räddade rocken", brukar den kallas. Omslaget till originalutgåvan var också kul, som omslaget till Nevermind fast med en kille i kostym istället för en baby.

Slusats: Boken är inte särskilt bra, den är sexistisk, fördummande och kvinnofientlig, men det är ändå lite kul att läsa om hur det är i Seattle post-grunge. Och jag föredrar Nirvana.

Similar Posts:

• Mer än bara regn i Seattle
• Hela tiden musiken
• About a boy
• ”Det finns ingen originalitet, bara äkthet”
• Ack, ackÂ…