”Kom med mig / vi tar en promenad” inleds en av de första dikterna, och det är precis vad boken låter oss göra. Det som är fint med Brändö i mitt hjärta är just hur tillgängliga dikterna är, och genom dem även platsen. Språket är direkt och enkelt:

Handflator
mot mossa och jord

Hör myrdrottningens hjärtslag

. . .

Nu skalar jag potatis
vattnet kokar

. . .

Fotograferar skymningar
från Pappersbron

Det är just i de här enkla och raka formuleringarna som dikterna är som starkast. På andra ställen känns uttrycken mer utnötta och blir då mindre intressanta, som i ”mitt innersta rum”, ”gåvan att finnas till” eller ”lyrikens källa”.

Vi som inte har egna erfarenheter av just Brändö kan ändå känna igen oss i känslan av mossa mot handflatan, juniblå himmel och bortglömda loppisar. Det gör promenaden lätt att relatera till, vilket är fint. Samtidigt hade jag gärna fått mer av det som är specifikt och unikt för just den här platsen, så att Brändö även för mig hade blivit mer än bara vilken mindre finländsk ort som helst.

Brändö i mitt hjärta är en hyllning till hemorten och jag tycker om att ”hemort” här inte behöver vara liktydigt med ”födelseort”. Smith skriver att:

På något sätt
känns det som
att jag alltid
har bott här

…och det är väl en slags definition av vad en hemort är? Oavsett om du var där från början, har stannat kvar eller flyttat vidare – så länge den där känslan finns där, så är det din hemort.

Den platsen är inte heller enbart geografisk. Även om Smiths bok tar avstamp i Brändö i Finland, så vävs även en samhörighet med finlandssvenska poeter in – en slags poetisk hemvist.

Läser dikter om Brändö
av Tomas Mikael Bäck
på en parkbänk i Brändö

Andra finlandssvenska poeter som nämns är Gunnar Björling, Diana Bredenberg och Elmer Diktonius.

Det är också med dikten ovan som en visuell lek med ord börjar växa fram. Upprepningen rad efter rad med Brändö / Bäck / Brändö får några sidor längre ner veckla ut sig till en än mer enträgen, lekfull upprepning* (som utvecklas ytterligare ett steg på den följande sidan):

Och mitt i allt:

En syltgris

på Othello

En syltgris

på Othello

En syltgris

på Othello

Här blir det riktigt intressant och jag hade gärna sett ännu mer av den här visuella lekfullheten i boken. Kanske något att hoppas på till kommande diktsamlingar? För fler diktböcker från Nicko Smith, det är jag helt säker på att det kommer.

Smith är inte bara en poet med flera böcker i bagaget, utan han driver även poesisajten Nickopoet.com – Mer poesi till folket! där han både skriver om sitt eget skrivande och presenterar och recenserar andra poeter.

* Raderna efter ”Och mitt i allt:” ska egentligen ska ha längre indrag, men det är inget som vår layoutmall tar hänsyn till.

Similar Posts:

• Inte bara om de äldre
• Dikter som solregn
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Klart och säkert om osäkerheten
• Utanför och innanför

Den här utsattheten har Smith observerat under lång tid, långt före någon Coronapandemi var varken känd eller spridd. Det gör hans diktsamling om de äldre desto mer träffsäker för vår tid just nu.

Under flera år har Smith arbetat inom äldrevården och i diktsamlingen lånar han ut sin röst till ”alla gamla människor som sitter ensamma på sina rum med krämpor och försöker minnas livet som flugit förbi dem”. Smith är tydlig med att även om boken är baserad på erfarenheter från verkligheten, så är personerna i dikterna påhittade.

Det är en hedervärd uppgift att ge röst åt alla dessa människor. Kanske blir det dock lite förenklat med en så vid ambition. Gruppen ”äldre” är stor och också varierad, vilket inte riktigt får genomslag i dikterna. Där sker ömsom perspektivväxlingar mellan ett ”jag” som återger ett inifrånperspektiv och ett ”du” som betraktar den äldre utifrån. Däremot återspeglas varken en flora av olika perspektiv eller en tydlig förankring i specifika karaktärer eller situationer. Det gör det lite väl generaliserat.

Likväl glimmar det ibland till med oväntade bilder och nyord, som när ”Alzheimereldar flammar upp” eller med ”mikrosekundernas / rangliga / rollatorutsikt”. Andra bildspråk och ordlekar känns betydligt mer utnötta, som ”minnets nedsläckta korridorer” och ”den overkliga verkligheten”.

Allra bäst är Smith när han fångar det kritiska med hjälp av det enkela språket, som i de inledande stroferna av en av de tidiga dikterna i boken:

Jag bor inte här
i ett anonymt
desfinketionsdoftande litet rum
fast jag bott här i tjugo år

Jag bor inte här
fast de främmande människorna
med plasthandskarna
som jag ser varje dag
säger att jag visst bor här

Jag bor inte här

Den sista raden, längst ner på boksidan, står för sig själv och hörs för sig själv – en ensam envishet som är det enda som finns kvar att hålla sig i när allt annat tagits ifrån en, kanske även minnen och personlighet. Som att mitt hem kunde tas ifrån mig, men känslan av förfrämligande kan jag inte tvingas avsäga mig.

Allt är dock inte saknad och sorg, utan här finns även utrymme för ”Snoddas på radion & upp med haklapparna i taket!” följt av en lekfull utformning av rader och ord utkastade över boksidorna. När ord förvandlas till långa rader av samma bokstav påminner det om den humor som kan finnas mitt i den mest utmanande tillvaro.

Det är fint att Smiths diktsamling rymmer alla dessa olika sidor av åldrandets vardag. Det är också fint att han sätter fokus på något så centralt och aktuellt i vårt samhälle idag som de äldre och deras situation. Hur de äldre har det är upp till oss alla och hur vi ser till att det blir för dem säger något om oss alla, oavsett ålder.

Similar Posts:

• En plats i världen kan också vara en plats i poesin
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Scenpoesi på hallmattan
• Poetiska stillbilder om liv och död