2009 har Spandau Ballet återförenats, som så många 80-talsband. De befinner sig nu på en världsturné. Att bandet verkligen skulle återförenas var inte helt självklart, snarare inte ens alls troligt, eftersom man under lång tid legat i en rättslig fejd. Gary Kemp och bandets sångare Tony Hadley hade inte pratat med varandra på 19 år. 1999 möttes Gary Kemp och de tre före detta bandmedlemmarna Tony Hadley, Steve Norman och John Keeble i The Royal Court of Justice i London. (Garys bror Martin Kemp, också bandmedlem, höll sig utanför det hela). De tre ville stämma Gary Kemp för uteblivna royalties. Kemp hade skrivit så gott som all text och musik, men de ansåg att alla tillsammans hade skapat gruppens framgångar. Inga kontrakt hade skrivits, så domstolen dömde till Kemps fördel. Särskilt Tony Hadley har med goda skäl varit mycket bitter över detta. Som bandets sångare var hans bidrag till bandets enorma framgångar naturligtvis särskilt stort.

Det är således med kluvna känslor jag läser Gary Kemps nyligen utkomna självbiografi. Det verkar väl girigt att svika sina forna bandmedlemmar och ungdomsvänner på det sätt han gjort. Dock har de väl alla i och med återföreningen lagt tvisten bakom sig, och ingen av bandmedlemmarna har gjort en större karriär var och en för sig än de gjorde tillsammans. Deras återförening och turné har med andra ord varit en stor succé. (Och säkert välbehövlig för deras plånböcker.) Det är också en verklig fröjd att läsa Gary Kemps mycket välskrivna, innehållsrika, intressanta, gripande och öppenhjärtiga självbiografi. Det finns fotografier i boken, men den saknar tyvärr person- och sakregister. Gary Kemp är skådespelare och har själv även läst in boken på nio CD-skivor. Självbiografin omfattar hela hans liv fram till nu, inklusive familjehistoria. Han föddes 1959 och växte upp tillsammans med sin yngre bror Martin i en fattig arbetarfamilj i Islington, London. Familjen bodde i ett flerfamiljshus utan badrum och med toalett på gården. Han skriver ingående och dramatiskt om sin musikaliska utveckling. Julen 1970 fick Gary Kemp en gitarr i julklapp av sina föräldrar. Till en början var den oönskad, det var leksaker han ville ha. Men han gav gitarren en chans och ”the rest is history”, som det brukar heta. Han började spela och dessutom skriva sånger och fick snart sjunga och spela en av dem på en skolavslutning. Han var med i ett band innan han i skolan träffade dem som skulle spela med honom i Spandau Ballet under tio år. Han berättar om hur viktigt klubblivet i London (med Billy’s och the Blitz) var för deras utveckling och om magiska, omtumlande och livsförändrande upplevelser av konserter med Sex Pistols och David Bowie. I samband med Live Aid-konserten på Wembley Stadium den 13 juli 1985, fick han chansen att prata med Bowie:

It was the Starman himself, and he was standing in the bar pretending to be an ordinary person. ”˜If we can sparkle we may land tonight’ – the phrase suddenly glimmered into my mind and I remembered that evening in Islington when an adolescent boy’s life felt transformed. And I suddenly could visualise my journey from then to here: this man was the reason I was about to take the stage in front of most of the world. He was with a group of people (stars are never alone) and looked sensational in a slim, pastel suit -Tommy Nutter, I presumed, or some such cool cutter. I drifted from the others and made my move. ”˜David? Hi. It’s Gary Kemp.’ His eyes flicked round at me. ”˜Hi.’ And then returned to the guy he was with. OK, maybe he doesn’t know who I am; think I’m nobody; I’ll qualify it: ”˜From Spandau Ballet …?’ His eyes flicked to me again; a faint grin, maybe an imperceptible nod, and then his friend spoke to him again and I’d lost him. I mumbled something about having a good one, and walked backwards while nodding like some creepy courtier, and that was that.

Sedan beskriver Kemp kriserna kring bandets splittring och sin väg in i filmvärlden, fram till det känslosamma nuet då alla i bandet återigen befinner sig tillsammans i en studio. Han ger naturligtvis sitt perspektiv på rättstvisten, och berättar delvis andra saker om bandets utveckling, turnélivet och vad som hände där, än vad Tony Hadley gör i sin självbiografi.

Kanske måste man vara specialintresserad av just Spandau Ballet för att, översköljd av sanslös nostalgi och hejdlöst intresse, sträckläsa denna självbiografi. Men jag anar att den i all sin passion och med sina blixtrande glimtar från 70- och 80-talets musikliv tilltalar alla med ett intresse för popmusik, och det är sannerligen ingen liten publik.

Similar Posts:

• En sångare talar ut
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• 70-talets största sötsak
• Musikvecka: Chic mystique
• Orkestermusik är konst för örat

Tony Hadley skriver att han tycker att det är sorgligt att det blev som det blev med Spandau Ballet och deras tvist om royalties. Han inleder boken med att berätta om ett brev han fick 2001, där det stod att han inte ens hade rätt att officiellt kalla sig ex-Spandau Ballet. Han nämner att Duran Duran återförenats och att det kunde även Spandau Ballet ha gjort, om de inte blivit osams. Han konstaterar besviket: “As it is, there’s no chance that we will ever play together again. You reach a point of no return, which is where I am now.”

I bokens allra sista kapitel återkommer han till ämnet, eftersom han plötsligt hösten 2004 fått ett erbjudande från Gary och Martin Kemp och bandets gamle manager Steve Dagger om en återföreningsturné. Samma personer hade för inte så länge sedan hindrat honom från att göra reklam för sig själv som en ex-Spandau Ballet, och nu betedde de sig plötsligt som om de alla var vänner igen. Han tackade nej, och förklarar väldigt mycket varför. Ändå kan jag inte låta bli att läsa mellan raderna att han redan då hade kunnat tänka sig en återförening under vissa omständigheter. Han brottas verkligen med tanken. Frågan verkar hänga enbart på honom. Det tycks ha varit främst han som drev frågan om royalities och inte så konstigt, eftersom han var bandets sångare och frontman, och därmed präglade alla sånger, även om det var Gary Kemp som hade skrivit så gott som allt. Hadley ville märkligt nog turnera igen 1999, året då bandet möttes i domstol, men då ville ingen av de andra. Ja, vi vet hur det gick till slut. Hans funderingar ledde till att han slutligen sa ja till en återförening. Förutom de pengar som det var möjligt att tjäna, fanns det säkert en stor längtan för en artist som Tony Hadley som är lycklig när han sjunger, att åter få vara i mittpunkten av det världskända bandet och möta dess stora publik.

Hadleys självbiografi är mycket läsvärd, illustrerad med fotografier och försedd med index. Boken bygger på intervjuer och han har fått hjälp med att skriva den av Maria Malone. John Keeble, vännen och trummisen i Spandau Ballet har hjälpt honom att minnas. Hadley verkar vara en mycket sympatisk person. Han bekänner sin svaghet för alkohol, han drack väldigt mycket under bandets turnéer, men aldrig kvällen före en spelning. Däremot avstod han helt från andra droger, han hade en gång blivit varnad av sin mormor för droger och lovat henne att aldrig använda dem, ett löfte han hållit. Och jag tror honom. Däremot verkar övriga bandmedlemmar gillat droger, och även groupies. Gång på gång försäkrar Hadley i boken att han aldrig var otrogen sin fru, som han hade gift sig med redan 1983, trots att han bokstavligen jagades av fans och groupies. Ja, man får väl tro honom även vad gäller det. Han berättar om medgångar, men också mycket öppet om alla motgångar, som drabbade honom senare i livet.

Tony Hadely föddes 1960 och liksom Gary Kemp växte han upp i Islington, London. Hans pappa arbetade som elingenjör vid Daily Mail och de hade det tämligen välbeställt. Vid elva års ålder började Hadley köpa skivor. Han upptäckte David Bowie. Den enda poster han satte upp i sitt sovrum var en med Bowie. Hadley började spela in sig själv på en bandspelare när han sjöng med i Bowies sånger. Han gillade även Freddie Mercurys röst, men beundrade också sångare som Frank Sinatra, Tony Bennett och Jack Jones. I skolan gick han med i en kör. På en campingsemester i Devon med föräldrarna sjöng han för första gången offentligt, upptäckte att han gillade det och började vinna tävlingar. Senare, året var 1976, träffade han en dag Steve Norman, Gary Kemp och John Keeble i musikrummet i skolan, de brukade spela ihop där. Några dagar senare berättade Steve Norman att de ville bilda ett band och att de behövde en sångare. Tony Hadley anmälde genast sitt intresse.

Hadleys idol var som nämnts Frank Sinatra. 1977 sjöng Sinatra i Albert Hall under några kvällar. Hadley hade ingen biljett, men han ville absolut höra honom. Hans drivkraft att verkligen få höra och träffa sin idol berättar en hel del om hans personlighet. Han klädde sig i kostym för att se ut som en journalist och tillverkade själv en namnbricka, där det stod att han hette Anthony Holden och var musikjournalist på Melody Maker. Han blev insläppt utan problem. Nästa kväll hade han bestämt sig för att försöka träffa Sinatra. Han gick tillväga på samma sätt för att återigen komma in på konserten och hade dessutom sin mamma med sig. Efter konserten skulle det hela ske:

As he disappeared through the door at the back of the stage, I followed. He stood a few feet away surrounded by minders. I said, ‘Excuse me Mr Sinatra, can I just have a word? I just wanted to say thanks very much. What a fantastic concert.’ He said ‘It’s good to see some young people here.’ I said, ‘I’m a big fan and so’s my mum.’ ‘What do you do?’ he replied. I decided against lying about working for Melody Maker. Sinatra was well known for his tricky relationship with the press. I said, ‘I’m a singer, I’m in a band, and one day I want to sing here.’ He said, ‘Well, good luck to you son.’ I went back to my seat. My mum couldn’t believe it.

Sex år senare spelade Spandau Ballet i Albert Hall. Tony Hadleys önskan hade gått i uppfyllelse.

Similar Posts:

• Det började 1970 med en oönskad julklapp
• ”To play the piano as Bowie might if he were the pianist”
• 70-talets största sötsak
• Musikvecka: Chic mystique
• Varm och lågmäld indiepopbiografi