Handlingen då: arbetarkillen Leo möter den betydligt mer högutbildade Helen. Politiskt har de mycket gemensamt – åtminstone inledningsvis. Skildringen stannar inte bara på ett personligt plan: ständigt denna klassbarriär som de inte riktigt kan bryta ned eller ta sig över. De förstår sig inte på varandras vänner – till slut kanske inte ens varandra. Relationen går långsamt sönder, och Leos liv blir allt mer ett sorgligt tillbakablickande till den lyckliga dåtiden. Då, när han och Helen var nykära. Då, den spännande ungdomstiden. Till skillnad från det gråa och monotona nuet. Så bryter boken av: arbetets sega monotoni får ett avbrott i och med att Leo får ett speciellt uppdrag på jobbet. Åter flammar glädjen över att verkligen skapa något med sina egna händer, och stoltheten att prestera något bidrar till att liva upp den allt mer deprimerade Leo.

Det är en intim och ibland smärtsam skildring av denna nostalgiska sorg, av klass och klassklyftor, av en dövande monoton tillvaro. Men samtidigt också en skildring av glädjen och hoppet, av ljus i en annars ganska mörk och hopplös värld. Det blir med andra ord ett ganska tvärt kast man får uppleva och det är någonstans här som en smygande känsla inträder. Att arbetets son Leo skulle börja ta sig upp ur sin depression genom just arbetet passar så bra – kanske allt för bra för att kännas helt trovärdigt. Det får vara hur det vill med den saken: Evhammar lyckas trots allt ändå väva ihop två radikalt olika skildringar av verkligheten med god klass.

Similar Posts:

• Schablonartat om klass
• En berättelse om klass
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige
• Inte bara klass
• Klassens ljus