Men är ideologierna verkligen döda? Med böckerna Socialism och Konservatism vill Bilda förlag undersöka vilken hållbarhet och användning vi har av två av de mest centrala ideologier som dominerat politiken till dags dato; konservatismen och socialismen.

Journalisten Mats Wingborg har fått uppgiften att skriva om socialismen. Han försöker gå till botten med vad vi egentligen menar/bör mena med det begreppet. Det är ett par områden han då finner centrala – fokuseringen på ägandet, strävandet efter jämlikhet, konflikten mellan plan och marknadsekonomi med mera. Wingborg går igenom argumenten för socialism, och tar upp en del av den kritik som har riktats mot den. Stilen är lugn och saklig, ibland på gränsen till tradig. Tyvärr känns det också ibland som om han inte gör kritiken rättvisa, utan avfärdar den på tämligen lösa grunder.

Wingborgs bok känns närmast lite trött. Kapitlet som handlar om socialismens framtid – där han kommer med en rad förslag på politik – känns som taget från Vänsterpartiets valplattform (läs: inte särskilt visionärt). Det låter närmast som ett Sverige i början av 1980-talet är idealet. Men var det socialism? Vad det tillräckligt? Den riktigt avgörande frågan, hur vi går vidare, den ställer Wingborg bara – men några vidare förslag ger han egentligen inte.

Torbjörn Tännsjö, å sin sida, tittar i sin bok, Konservatism, egentligen väldigt lite på någon ideologi. Det som intresserar honom i boken är nämligen inte den politiska riktning som brukar kallas konservativ, utan den konservativa attityden. Med det menar han det fenomen att någon vill bevara det existerande, helt enkelt därför att det är etablerat och välbekant.

Med den inställningen kommer Tännsjö fram till att konservatism inte är en högerideologi i sig, utan lika gärna kan omfattas av vänstermänniskor. En socialdemokrat kan mycket väl vara konservativ, och mena att vi bör bevara skola, vård och omsorg i offentlig sektor – helt enkelt därför att systemet är väl etablerat.

Det är en intressant inställning till konservatismen. Men samtidigt undrar jag hur många som egentligen då skulle kunna betecknas som konservativa? Hur många förespråkar något enbart därför att det är väletablerat? Att många på högerkanten varit konservativa beror väl inte så mycket på att systemet varit väletablerat, som på att de har tjänat på det. Att en socialdemokrat kanske vill bevara offentlig skola beror väl oftast mindre på konservatism i Tännsjös mening, än på att hon/han tror att det ger en bättre skola? Kort sagt; hur relevant blir konservatism som begrepp, om man använder det i Tännsjös mening?

Värdet ligger förstås i Tännsjös argumentation att vi alla både är, och bör vara, åtminstone en smula konservativa. På miljöområdet kallar man det ofta för ”försiktighetsprincipen” – att man inte bör kasta sig in i våghalsiga förändringar, om man inte vet vilka konsekvenserna kan bli. Kanske är det något som också kan/bör tillämpas på andra områden?

Similar Posts:

• Man vet vad man har?
• Klarsyn trots översvämning av skit
• Till försvar för en angripen ism
• Che – mannen, myten, martyren
• Jag är inte rasist men …

Men i praktiken är det inte riktigt det budskap som jag tycker kommer ut av boken. Uppsatserna behandlar i väldigt liten utsträckning om rörelser inom det nya ”motståndet”. Vilket ”nytt” motstånd är det egentligen man talar om? Hur skiljer sig det från äldre sorters motstånd? Vilka ingår i det ”nya” motståndet? Det finns uppsatser om invandrares situation – och om att deras tystnad i den etablerade ”politiska” debatten kan tolkas som en form av motstånd mot etablissemanget. Det finns uppsatser om konsumentmakt och kön/genus, om kapitalism och fackföreningar. Men inget av det här är väl egentligen särskilt nytt? Så vari ligger nyheten?

Och i än mindre grad talas det om regnbågskoalitioner rörelserna emellan. Några av författarna talar om behovet av allianser. Men det är väl knappt någon, faktiskt ingen, som går in på det mer konkret. Hur skulle det gå till? Vem ska närma sig vem? Hur löser man konflikter? Vilken roll ska koalitioner spela? Hur eniga måste vi vara för att kunna samarbeta – ska vi ha en gemensam vision om framtiden, eller räcker det med att vi ser en gemensam fiende i dagsläget? Bara för att ta ett exempel; många inom fackföreningsrörelsen kan kanske betrakta miljörörelsens åsikter om (noll-)tillväxt som utopistiska och världsfrånvända, medan miljörörelsen omvänt kan anse att fackföreningarna är tröga, byråkratiska och konservativa i frågan. Det är många såna här motsättningar man måste komma förbi – för att inte tala om olika organisationskulturer och -strukturer – om man vill uppnå hållbara regnbågskoalitioner. Men jag saknar en djupare diskussion om det.

Så vem ska då en sån här bok rikta sig till? I inledningen talar Ingemar Lindberg från Agora om fyra målgrupper: forskare, regeringen, nya sociala rörelser och fackliga organisationer. Men många av de frågeställningar som Lindberg där tar upp som viktiga för respektive grupp att fundera över tycker jag inte blir särskilt väl belysta i uppsatserna. Bara för att ta ett exempel: Vad betyder det att de sociala rörelserna ska komma över sin ”nejsägaridentitet”? Betyder det att vi ska försöka hitta en gemensam plattform för framtiden? Men finns det då, som t.ex. Naomi Klein ofta framhåller, inte ett värde i den nya mångfald som finns bland många av de nya rörelserna; att vi kan samarbeta utan att ha en monolitisk ideologi som alla eftersträvar.

Missförstå mig inte, många av uppsatserna kan vara nog så intressanta och tankeväckande. Maktperspektivet som många av författarna framhåller är lysande och alldeles nödvändigt, och något jag hoppas får mer genomslag i den politiska debatten. Men det känns oklart vem man egentligen skriver för? Om man nu vill bemäktiga de maktlösa – går det att göra genom att forskare utreder maktfrågor? Genom att (mäktiga) politiker blir lite mer insiktsfulla?

Det är väl kanske bara forskarnas frågeställningar som i högre grad verkligen tas upp till diskussion. Inte förvånande, med tanke på att det med två undantag är professorer och docenter som skriver, och många av uppsatserna känns tämligen akademiska. Jag vet nu inte hur mycket många av författarna är, eller känner sig vara, en del av något nytt ”motstånd”. Men det är kanske lite betecknande att de två uppsatser jag fann mest givande var just av de två icke-akademikerna, två personer med egen klar förankring i någon rörelse – Ann-Sofie Hermanssons diskussioner om fackföreningens roll att verka för frihet och makt över livet, och motverka alienation, och inte bara som tidigare främst verka för högre löner; respektive Mats Wingborgs uppsats om nya fackliga strategier och ideal i radikala fackföreningar i Syd. Mer av den här typen av mer praktiska idéer hade jag hoppas på.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Global klasskamp
• Nya utmaningar och möjligheter för facken
• Globaliserings kritiker talar
• Facket – till för vem?