Upplöst och knivskarp på samma gång, så är dikterna i Det pågående livet. Det är berättande poesi Mark Strand skriver, men inte riktigt så traditionell som till exempel Louis Simpsons, eller svenske Magnus Carlbrings dikter. Den berättande poesin vill i komprimerad form säga något större om livets berättelse. Strands dikter är metadikter och beskriver allt som oftast sin egen tillblivelse. De börjar i verkligheten med en gestalt som berättar om sig själv, på ett till synes verklighetsförankrat sätt. Men så övergår dikten till att exempelvis bli en dröm. En dröm som sedan skrivs ned och blir dikt sprungen ur verkligheten.

Det är en enkel, trofast men oerhört raffinerad poesi Strand skriver. Vore han en schackspelare skulle mängden förutsedda drag uppgå inte till alléer, utan till skogar. Så skrivs dikter in i dikter och diktjaget för samtal med författare som Jorge Luis Borges om andra författares översättare ändå tills diktjaget öppnar ögonen och gör slut på dikten genom att se att Borges var, ”liksom texten han dragits in i, borta”.

Ja, gillar du Borges så gillar du Strand. Det krävs en hel del litteraturhistorisk bildning för att uppfatta de dolda labyrintlekar som Strand ägnar sig åt. Den genomgående tonen är ändå så pass stark att den går att gå genom den förtrollade skogen på månljusgatan, utan att låta sig förvillas.

Men visst finns det förföriska kvinnor som lockar med metaforiska blomsterblad. Det är inte dem Strand samtalar med i första hand, det är Cervantes, Wordsworth, Blake och Tjechov med flera. Läsaren benämns också förstås som han.

Innan översättaren översätts till fiktion eller intet, vill jag säga att det är Stewe Claeson som skrivit de av Strand redan skrivna bladen. Det måste ha varit ett svårt, men roligt jobb att översätta dikter som ”Översättning” och just det, handlar om översättning. Bra gjort, Claeson!

Similar Posts:

• Smäller till då och då
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter som solregn
• Bara dikter, men vilka dikter
• Patti the poetess