Stackars Georges fru. Hon är så uttråkad att hon ligger med bokhandlaren.

Stackars deras dotter. Alla tror att hennes fästman är en skitstövel – oklart varför.

Stackars deras son. Han är homosexuell.

Och när dottern avslöjar att hon ska gifta sig börjar allt gå åt…

Men vi kommer dit strax; först tänkte jag snacka lite om det här med förväntningar. Mark Haddons förra bok, Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, var en av de där böckerna som folk pratar om. Det var ju en Viktig Bok om ett Viktigt Ämne; en roman utifrån en autistisk* ung mans perspektiv, ett försök att förklara hur världen kan te sig för någon som ser den på ett annorlunda sätt.

* (I ärlighetens namn: det sades aldrig att det var autistisk huvudpersonen var, men de flesta verkar ha tolkat det så. Nåja.)

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten var en ambitiös liten bok, men personligen tyckte jag inte den levde upp till hypen. Att som författare uttrycka tankarna hos någon som av olika skäl inte kan uttrycka sig ”normalt” eller ”vuxet” är en konst, och där en författare som t ex Jonathan Safran Foer klarar av det galant i Extremt högt och otroligt nära kunde jag inte riktig skaka av mig känslan att Haddon valt greppet för att dölja att han själv inte är världens bästa skribent. Inte så att boken var usel, men heller knappast något mästerverk.

Så därför blir Utslag av oro lite upp till bevis-dags. Hur klarar sig Haddon när han kommer bort från det Unika Viktiga Budskapet och måste skriva en bok om någorlunda alldagliga människor med ganska vanliga problem? För även om alla familjer inte har alla de här problemen på samma gång borde vi alla känna igen oss i något av det; familjen som går oss på nerverna ibland, gamla vänner och bättre hälfter som inte tål varann, oro för sjukdomar … familjen Hall borde vara perfekt både för allvarliga funderingar om liv och död och humor; något i stil med Philip Roths Everyman (precis ute i pocket, rekommenderas) med lite välbehövlig brittisk glimt i ögat.

Tyvärr blir det inte riktigt så. Haddon har mest nöjt sig med att sätta ihop en småsvart familjekomedi som oftast känns som en sån där lättsam brittisk film där Hugh Grant verkar göra minst tre förlägna roller. Efter att vi fått lära känna de ganska stereotypa karaktärerna blir de närmsta 300 sidorna, en del småskratt och allvarliga rynkningar av pannan till trots, mest en enda lång transportsträcka där alla springer runt och Norénlightar sig innan vi kommer fram till ett slut som är ganska exakt som man kunde vänta sig 30 sidor in. För en bok som mest verkar vilja säga att man inte ska låta skräcken för slutet hindra en från att njuta av livet känns det lite ironiskt; jag väntar mig mer än så här, både av livet och av litteraturen.

Similar Posts:

• Nä, kan vi det här nu?
• Oengagerad sextiotalsnostalgi
• Hail to the chief
• ju färre man är desto mindre räknas man
• Nödvändig upprepning