Stepnova skriver svulstigt, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Det här en släktkrönika där författaren omsorgsfullt lindar in läsaren i miljöer, dofter och smaker, och där karaktärerna beskrivs in i minsta detalj. Texten luktar kokt potatis, vodka och torkad fisk. Bostäderna är dragiga och kläderna stela och alldeles för kalla. Det är rått och hårt, både de yttre förutsättningarna och de människor som försöker leva sina liv inom dem. Människor slåss, anger varandra, och försvinner. Men mest av allt super de.

Nikolajitj kom ursprungligen från ett litet samhälle vid namn Elban och vilka associationer denna klangrika toponym än väcker i ert medvetande kommer de oundvikligen att blekna i jämförelse med den faktiska verklighet vår hjälte föddes till, utan att vara utrustad med vare sig förnuft eller talang, samvete eller skam, ja inte ens med en mamma, ty så snart hon skänkt sin son detta andefattiga liv, dog hon utan att ens lämna några minnen efter sig. Och inte dog hon av sjukdom, nej då, utan av hejdlöst supande. I Elban drack nämligen alla som kunde och resten satt sysslolösa på bakgårdarna. Det var inget litet samhälle och det var en riktig plåga att leva på den där platsen, smockfull av illvilliga kärringar, illvilliga hundar och illvilliga vindar som tjöt året runt, sopade gatorna rena, skakade liv i slöa fotgängare och blåste stora dammoln av korn och vete rakt upp i himlen.

Lasarus första kärlek Marusija är trettio år äldre än honom, och dessutom gift med hans bästa vän och mentor. Det är en kärlek som Lasarus håller för sig själv, men som blir måttstock för alla senare relationer i hans liv. För att inte säga att Marusija blir måttstock för alla kvinnor. Och ingen kan under merparten av hans liv mäta sig med henne.

Förrän han, långt efter Marusijas död och som en redan gammal man, möter den unga Galina. En flicka som i både utseende och sätt påminner Lasarus Lindt om den kvinna han alltid beundrat. Lasarus faller pladask, något som uppmärksammas bland människorna i hans omgivning. Bland annat av den person som fungerar både som vetenskapsmannens assistent och spion från Folkkommisariatet för inrikes ärenden. Denne Nikolajitj, från citatet ovan, har order om att ge Lasarus allt han önskar, och han ger honom Galina.

Hur då? Jo, genom att skrämma henne med hot om förföljelse och straff för hennes familj om hon inte överger både dem och den unge man hon älskar, och istället gifter sig med den mer än dubbelt så gamle och för henne okände Lasarus Lindt. Galina är därmed förlorad för honom från allra första början. Den glada, blonda flickan som påminde honom så om Marusija är redan borta när de gifter sig. Galina förvandlar sig istället medvetet till en iskall matrona, en lyxtörstande rikemanshustru, allt för att aldrig mer behöva känna sorgen över att förlora någon.

1980, 80 år efter Lasarus egen födelse, föds så Lidotjka – hans och Galinas enda barnbarn. Då hon blir föräldralös tvingas den numer skräckinjagande Galina att ta sig an flickan, även om hon aldrig lyckas känna ens tillgivenhet för barnet. Lidotjka växer upp utan kärlek vilket gör henne kuvad och oförmögen att säga nej till någonting. Man upptäcker att hon har talang och placerar henne i de strängaste balettskolorna, och trots att hon hatar varje sekund av dansandet så tvingar hon sig till att bli en av de duktigaste eleverna på skolan. Asocial. Hungrig. Totalt inställd på att pressa sin kropp till gränsen, enbart för att andra säger åt henne att göra det.

Försök att stå på tå, rak i ryggen och med händerna längs med sidorna samtidigt som du tvingas höra hur obetydlig du är – du är ju fullkomligt hopplös, ett värdelöst missfoster, jag vill inte se några hösäckar här, sträck på dig, upp med hälen, hälen ska upp säger jag ju! Ni får en pisksnärt över vaderna, en örfil på kinden, ni faller in i rytmen, drar in magen och stjärten samtidigt, föreställ er de små barnen då de springer nerför balettskolans trappa i en förtjusande och högröstad skara – vad tänker de på? – beakta allt som de frivilligt har sagt nej till i livet – pirogerna, godnattsagorna, vänskapen, den första kärleken, pannbiff med stekt potatis, tilliten till de vuxna, till jämnåriga, till sig själva. Lägg i den andra vågskålen detta enda – att få springa ut på scenen och göra en djup, utstuderad och sirlig bugning inför publiken.
Gör ert val.
Ångra det aldrig.
Nu vet ni vad det innebär att dansa balett.

Lasarus kvinnor är en till viss del enorm historia. Den spänner över nästan hundra år, och den berättar genom de enskilda livsödena även en historia om Ryssland/Sovjetunionen och de stora omvälvningar detta samhälle genomlevde under 1900-talet. Det är en historia om hur människor försöker överleva när de står maktlösa inför sina egna liv, när yttre omständigheter – politik, svält, krig – sätter ramarna för tillvaron och hur de försöker hitta ett sätt att leva inom dessa ramar. Det är också en historia om kärlek – om platonisk kärlek, förlorad kärlek och brist på kärlek. Allt inlindat i varv efter varv av doftande piroger, av nysnö knarrande fotsteg och tröstande musikstycken. Och vodka då. Det är en bok att läsa långsamt så att varje beskrivning får ta plats. För det är som sagt svulstigt. På ett bra sätt.

Similar Posts:

• Vecka 46: Lär mig!
• Konsten att se människor
• Nu prjamo amerikanets!
• Mycket snack och lite verkstad
• Plötsligt en dam i Jalta

Den andra halvan föddes väl egentligen kort därefter men har inte vuxit sig stark förrän de senaste åren. Den halvan vill fatta saker och blir hög som ett hus på tankeskutt och kunskap som vissa böcker kan ge en. Dessa böcker kan fungera som genvägar till en ny intelligens, en förståelse för något som var dunkelt för bara några hundra sidor sen. Den odödliga Henrietta Lacks var en sån bok för mig. Barbara Ehrenreichs böcker om arbetslöshet var också såna. Dessa tre böcker har gett mig mer kunskap om rasism, klasskillnader och ekonomiska system och drivkrafter än vad hela min grundskola gett mig. Den individuella människans berättelse trumfar den konstaterande läroboken inom så många områden.

Min samhälls- och historielärare på gymnasiet brukade säga att det är totalt oviktigt NÄR romarriket föll, att förstå mekanismerna bakom dess fall däremot: det är obligatoriskt! Därför kommer jag idag ut som en sån där tönt som på frågan om vad som gör en bra bok till just en bra bok skulle kunna svara: en bra bok måste lära mig något! Jag hoppas, och tror verkligen, att veckans böcker på dagensbok.com kommer kunna leda till såna upplevelser!

Veckan börjar med Karis recensioner av två svenska böcker om krisen i eurozonen: Stefan de Vylders Eurokrisen och Johan Norbergs Eurokrasch. Hon tycker att båda böckerna väldigt bra, informativa och intressanta. Norbergs snäppet bättre på grund av sitt attraktiva språk.

På tisdag recenserar Håkan den prosapoetiska boken Sjusvansad katt av Håkan Eklund, en bok om sökandet efter konstnären i sig själv: den sjunde svansen – tredje ögat – i första person. Han tycker att Eklund vågar balansera barnsligheter med mästerlig diktning – ”och skapar mer än man kan begära av knappt 100 sidor prosalyrik”.

På onsdag har Marie läst Lasarus kvinnor av Marina Stepnova. En svulstig historia som beskriver flera generationer av kvinnoöden i 1900-talets turbulenta Ryssland. En trevlig bok att kura inomhus med i ett grått november.

På fredag skriver Lina om romancedrottningen Simona Ahrnstedts tredje bok, De skandalösa, som hon blev totalt förälskad i. ”En frisk fläkt i novemberdeppen”.

På lördag är det erotiskt tema, som Lina har recenserat en hel bunt böcker till.

Veckan avslutas med Oscars recension av Peter Handbergs uppväxtskildring Klubb Ibsen. Den skildrar hans uppväxt på 60-, 70-talet i Stockholms förorten Blackeberg där folkhemstanken fortfarande råder men där gränserna mellan villaområdena runt om och höghusen vid tunnelbanan ändå är påtagliga, precis som det globala kärnvapenkrigshotet som hela tiden finns där i fjärran.

Similar Posts:

• Vecka 10 på dagensbok: Migration, Paul Auster, poesi, CV och misslyckade spänningsromaner
• ”Europa skapas av valutan eller inte alls”
• Bättre och bättre dag för dag
• Vecka 47 på dagensbok.com – Krogen, Petter och humanism bland primater
• Vecka 8 på dagensbok: behöver du crossover, Jesus eller blodtörstiga vattenhästar?