Jag har aldrig läst etnologi och har svårt att sätta fingret på exakt hur ämnet skiljer sig från de humanistiska ämnen jag är mer hemmastadd i (litteratur och historia med inriktning mot kulturanalys). Men två saker slår mig alltid kring etnologer: 1) de är inte det minsta rädda för att hitta på hur roliga ämnen som helst, och 2) de har ett underligt, lite vagt sätt att skriva på.

Den första punkten kräver väl ingen större förklaring i det här fallet. Vagheten däremot tror jag, åtminstone hos Liliequist, grundar sig i en välvillig önskan att inte tynga sin läsare med långa metod- och materialdiskussioner. Tyvärr resulterar det i att jag har svårt att greppa studiens omfattning och tillvägagångssätt. Hon redogör också öppet för processen det innebär att göra en undersökning och skriva en bok och i slutledningen – av slaget ”Nu sitter jag här och funderar på vad jag gjort” – har hon hamnat någon annanstans är där hon började. Ärligt, visst, men den där glidningen i syfte och frågeställningar bidrar också till bokens svårgripbarhet.

Riktigt bra studier av såpapublik brukar hålla sig till enskilda serier – jag tänker till exempel på Ien Engs Dallas- och E Graham McKinleys Beverly Hills-studier – och i Våp, bitchor och moderliga män får man en bild av varför. Det blir helt enkelt knöligt mycket att förklara av såpornas spretiga och sällan särskilt logiska intriger.

Liliequist har dessutom en tendens att sväva över från konkreta tittarupplevelser till långa värderande resonemang kring serierna i sig, utan att man får riktigt klart för sig var dessa värderingar kommer ifrån. Är de någon sorts allmänt brukarperspektiv eller helt egna reflektioner?

Våp, bitchor och moderliga män är en sympatisk, om än inte så djuplodande, studie. Den fyller en funktion främst därför att svenska akademiker fortfarande är en smula efterblivna på området och ger en skaplig inblick i ett otroligt spännande och främst engelskspråkligt forskningsområde. Därtill är den lättillgänglig och snuddar vid en rad centrala och väldigt intressanta frågeställningar, inte minst kring könsroller i såpor och receptionen av dem.

Liliequist slutar emellertid sin studie mindre optimistisk än hon var när hon började. Hon är positiv till de tittare hon talat med, men negativ till såpoperatexterna i sig. De tycker hon i lönndom konserverar könsroller och objektivering. Och det stämmer säkert i många fall. Men betyder det att vi som publik – trots teoretikernas på senaste tiden utökade förtroende för oss – i slutänden ändå inte är så mycket mer än osjälvständiga och lurade?

Similar Posts:

• ”Talk is action”
• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• Hur gör man?
• Rättvis bild av falsk skendemokrati
• Men vad ANVÄNDS de till?