Men i sommar kom berättelserna till mig: om tio generationer Hedåsbor i Grava socken vid Klarälven i Värmland. Om de första bebyggarna på ett svagt hemman i ett avlägset 1600-tal men också om bondestudenter i Karlstad och Lund. Om gråkappans tid. Därefter virvlar historien vidare med allt vad seklerna bjudit på av laxfiske, hemmansdelningar, nyröjning och storskiften, krig, flottning, industrialisering, väckelserörelse, pappersindustri, arbetarrörelse, emigration till USA, utbildning och utflyttning. Med mera.

Historiska romaner kan vara ett vågspel. Men inget i den här brokiga textväven framstår tillrättalagt eller anakronistiskt. Författaren skriver utgående från jordeböcker, lysningsböcker, dopböcker, dödböcker, mantalslängder och släkthistorier. Allt får en tidsenlig språkdräkt och en stark känsla för de mänskor som stiger fram ur historiens djup om det så handlar om krigen, sådd eller timmerhuggning, giftermål, änkestånd, barnfödslar eller vardagens måltider och trätor.

Den första delen slutar med att den ingifta mågen Lars Jonsson famnar sin hustru under bolstret den 27 augusti 1883. Famntagen förenar sig oväntat med ett verkligt vulkanutbrott mellan Sumatra och Java. En urladdning som bildar en åtta mils rökpelare som går ”tre varv runt jorden”. Kanske att ta i men får läsaren att förundras över perspektiven. Den andra delen av romanbygget (De levandes land) koncentrerar sig på farmoderns föräldrar med fem döttrar och allt som sker dem från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet med små utstickare in i 2000-talet. Med Hedås som nav i världen.

Ofta stiger författarens jag in i texten; kommenterar, förklarar, frågar. Han äger platsen, ramarna, namnen men människorna ger han kött, blod, språk och sinne. Han finns med redan från bokens första blad; som barnbarn till ”sinniga” Ida som förbereder sitt 70-års kalas med förplägnad (kaffe, tårtor, stek, glass med jordgubbar). Eposet slutar mer än åttahundrasidor senare med att författaren själv med farmor och föräldrar igen lever, dör och uttrycker sig i berättelsen. På så vis sys fyra århundraden och tio generationer sömlöst ihop.

Författaren kan sitt Värmland, sitt Sverige och sin historia. Orden, talesätten är på kornet. Som österbottning njuter jag av att läsa dialektala ord, repliker och vändningar. Vågteorin om språkets utveckling stämmer sannerligen för även på den östra sidan av svenska språket används vardagens äldre ord såsom ”skrott” (djur, barn i mindre, klenare storlek) eller ”sjärsvali” (självsvåldig), ”öijen” för ön som kanske inte längre är en ö eller det lilla förstärkningsordet ”fôll” för nog. Ibland kommer latinska uttryck eller små föreläsningar in i människornas väg vilket lätt blir humor eller helt andra föreställningar.

Namnen är en historia för sig; här lägger bondestudenterna till latinsk ändelse på sitt hemmansnamn (Traneus, Rudén) medan folket i Hedås kallas efter sina boställen, hemman och föräldrar. Otaliga bär namnen Lars, Per, Måns, Karl, Elin, Kristin. Gårdarna kallas efter sina byggare eller väderstreck. Det är Månsstället, Kul och Nor. Senare Sönnerkul och Norkul.

På insidan av den första volymens pärmar finns en släktutredning och en storskifteskarta med ägor, skog och utmark längs ”Clara Elf”. Läsningen behöver inte stanna upp vid varje detalj eftersom den hela tiden stävar framåt, rik och mångskiftande. Den senares omslag utgörs av en akvarell på en gård av Lars Lerin med ett infällt släktfotografi av ”tösera”. Samlingsvolymens omslag med byggnader i brunt är måhända inte lika (till)talande.

På finlandssvenskt håll finns en episk släkting: den makalösa romanen Arvejord (2022) av Maria Turschaninoff. Huvudpersonen kan sägas vara en mosse i Österbotten med beboare från 1600-talet fram till 2020-talet. Episodromanen Arvejord har fått uppskattning globalt; på några år översatts till tjugo språk. Naturlig länk finns också till västmanländska Bygdedjuret (2024) av Sven Olov Karlsson; kortare perspektiv men stora insikter om en ort, by, gård.

Vilket verk av Lars Andersson! Läs om du har intresse för historia, svensk historia, Värmland. Läs om du vill leva dig in i generationer som levt före oss. Läs om du vill njuta av språk och berättande. Unikt för byn Hedås men allmängiltigt för liv levt på andra håll i världen.

Similar Posts:

• Livet går vidare för Tio
• Elofs och Olgas bok
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Lumpänglarna lever vidare
• Ung i Väsby

Men det är annorlunda för jaget som inleder romanen Arvejord. När hon sätter nyckeln i dörren på huset konstaterar hon att det är hennes mamma som haft en relation till platsen. Lekar på husets gård och gömställen i bodarna. Stunder på tu man hand med Doris, mostern som mamman tyckte så mycket om. Nu funderar kvinnan med nyckeln. Det lutar åt att en mäklare ska få uppdraget att sälja den lilla fastigheten. I familjen finns redan ett fritidshus där make och barn vistas under ledigheter.

Efter denna inledning förflyttas läsaren till 1600-talet och soldaten som fått en bit jord som lön för sin tjänst. Platsen är Österbotten, Finland. Han kavlar upp ärmarna och är enormt lättad över att lämna soldatlivet. Förhållandena är påvra men med hårt arbete blir grunden för en stuga så småningom klar.

Romanen går vidare med nya perspektiv, ibland hoppas en generation över eller så ges stafettpinnen till ett syskonbarn. Människorna på Nevabacka eller i backstugan Skogsperä sysslar med djuren och odlingen. Ett århundrade går över i ett nytt.

Sen har vi de andra. Varelser och väsen bakom träd, stenar och framför allt på mossen. Prästerna uppmanar sin församling att sluta med gamla ritualer. Inga kättare, tack så mycket! För säkerhets skull hålls traditionerna vid liv – om än i smyg. En liten ulltuss hängs på gärdsgården som tack till skogsfolk som hållit rovdjuren borta från familjens ko.

Berättelserna sorteras in i varsitt århundrade fram till våra dagar. Frånvaron av specifika datum gör att plågorna med krig, missväxt och flykt känns tidlösa. Lika tidlöst skildras konflikterna där det förekommer fler än en människa. Gruppens normer krockar med individens behov av frihet. Den äldre vill ge råd och den yngre vill slå ifrån sig – upplevelsen av tvång förmörkar. Hur har Turtschaninoff gjort när hon så snyggt funnit tonträffen i dessa mustiga dialoger och saktmodiga tankar som balanserar så fint i helheten?

Än mer imponeras jag av hennes förståelse för människors olika drivkrafter. Någon tillägnar sig hantverksskicklighet och känner stolthet över den. En annan överrumplas av känslor – mörka som ljusa. Inte alla författare vågar ta ut svängarna när vissa av figurerna så kräver. Men Turtschaninoff har modet. Vissa manér passar perfekt när människan drabbas av fåfänga, avund och habegär.

Och det stora temat då? Alla episoder som läggs efter varandra förstärker hur det rationella tänkandet har fjärmat människan från vildmarken. Mossen var i orostider en plats för tillflykt och överlevnad. När den moderna tiden träder in sjunker mossens värde eftersom den inte kan brukas. I romanen blir den en vacker metafor för människans relation till det okontrollerbara och vad vi gör med naturens resurser.

Skälen till att Turtschaninoff tilldelats priser för romanen är alldeles uppenbara. Tre gånger har jag hunnit läsa Arvejord och varje gång har jag häpnat över vilket intryck den gör på mig.

Similar Posts:

• Om en by vid Klarälvens strand
• Strapatser och förnumstighet
• Lantmätaren Git och byn Starrängarna
• Ett pensionat och dess historia
• Okänd historia i ett grannland

Anaché handlar om flickan Anaché, dotter till rouken – ledaren för nomadfolket Khalka, en del av Akkadlandets invånare. Romanen handlar om hennes liv i stammen, och hur hon växer upp till kvinna. Det handlar också om de motgångar hon möter i stammen. Och de mot- och medgångar hon möter i naturen.

Det är en spännande berättelse, jag vill hela tiden läsa vidare och veta vad som ska hända. Det står tydligt klart att Anaché inte är någon vanlig flicka. Ett centralt element i romanen är religionen som Anaché och de andra invånarna i Akkade praktiserar. Det är en naturtro liknande den som aboriginerna har praktiserat i tusentals år. Man tillber andar och kommunicerar också med dem på olika sätt, liksom andarna kommunicerar med människorna. För varje djur finns det en ande som bevakar dem. Det är fint att det får ta plats. Det finns alldeles för få skildringar av den här typen av religioner i den samtida litteraturen, även om det här är en fantiserad religion.

Särskilt fint beskrivs de unga Akkadernas initationsriter, där pojkar blir män och flickor blir kvinnor. Då vandrar den unga flickan eller pojken iväg med den andliga ledaren som ska leda henne eller honom igenom en prövning. När prövningen är över anses hon vara en kvinna och han en man. Då avslöjar andarna för den andliga ledaren vad som ska ske för varje man och kvinna i framtiden.

Hon går dit hon inte får gå och gör det som är omöjligt. Hon avlar ett barn som inte är hennes och simmar genom berget.

Hon är den utvalda, den enda som kan rädda sitt folk undan andarnas vrede (för andarna vill inte alltid människorna väl, och människorna blidkar inte alltid andarna).

Jag läser ivrigt, samtidigt som det är något som hela tiden får mig att vilja lägga ifrån mig boken och inte läsa en sida till. De flesta religioner och kulturer har i viss mån en obalans mellan män och kvinnor, vad gäller makt. Så är det även hos Akkaderna. Det som irriterar mig med den här romanen är att den kvinnomisshandel, misogyni som skildras inte ifrågasätts av andra än Anaché, och hon ses inte heller som en kvinna bland de andra. Ett större mått av reflektion från författarens sida skulle få mig att läsa mer, annars inte. Det hade förmodligen fått mig att se mer av fantasin också men blicken grumlas av mina genusglasögon.

Similar Posts:

• Tortyr är ungdomsbokens nya svarta
• Where are we now, Brytain?
• Feministisk fantasy med driv
• Omänniskor och odjur
• Uråldrig magi och moderna monster