Hedlunds roman Någon där? har sina göteborgska stunder. Jag tycker att Maria Schottenius i sin recension i Dagens Nyheter på ett fint sätt sammanfattar denna sida hos Hedlund:

Författaren tillhör en generation där man mer än i dag kan uppskatta ordvitsiga kåserier, gilla underfundiga finurligheter och se med värme på människors försök att skoja till det.

Jag kan villigt erkänna att jag sällan ser med värme på dessa försök att skoja till det, men det är okej och många av lustigheterna har en allvarlig baksida. Det är inte dessa lustigheter som gör att jag har svårt för den här romanen.

Inte heller är det att hela texten är en dialog mellan författaren och, inbillar jag mig, den förste läsaren av texten, alltså Hedlund själv. Denna dialog är kanske lite fånig ibland, men jag tycker att det ofta fungerar fint och det ger texten mer skärpa än när författaren börjar tala med sin läsare.

Inte heller retar jag mig på att det mesta är skamlöst lånat från en ung, skojfrisk Samuel Beckett. Ibland blir det, precis som hos Beckett, lite clownaktigt, men till stora delar balanseras humorn mot en känsla av ensamhet och sorg, eller rent av desperation.

Berättaren börjar på en historia som han avbryter, för att sedan börja berätta något annat, samtidigt som han roat småbråkar med sig själv, bråkar med läsaren och med de andra rösterna som dyker upp i romanen.

Och inte irriterar jag mig på att berättaren ständigt gör sig lustig över allt som luktar Internet och mycket annat som gubbar retar sig på i samtiden. Gnället på en samtid som man tar avstånd ifrån har en lång tradition bland intellektuella män: Ur led är tiden.

Den här typen av gnäll kan bli lite enahanda eftersom utgångspunkten är att man själv står utanför det man gnäller på. När man vägrar delta så kan man inte heller hoppas på att förstå hur dom som deltar ser på det hela, varför ens gnäll blir just gnäll och inte seriös kritik. Ett typexempel är när Knausgård gnölar på alla stockholmare och småbarnsföräldrar han träffar på i Min Kamp 2. Knausgårds gnäll är själva motsatsen till självkritik, det är alla andra det är fel på, inte honom.

Men jag tycker Hedlund vrider sig ur detta intellektuella samtidsgnäll för att istället syssla med det skönlitterärt mycket intressantare gubbgnället. Vi behöver mer gubbnäll i samtida romaner. Miljontals människor i Sverige gubbgnäller. Vareviga dag. Varannan gång man blir tilltalad på stan är det för att nån är missnöjd med något som just då inträffar i ens absoluta näromgivning. Gnället, den tandlösa kritiken av nuläget, är helt klart underrepresenterad i dagens skönlitteratur.

Men vad är det då i romanen jag inte gillar? I korthet är det att Magnus Hedlund tvingar mig att läsa romanen på hans premisser. Bara några sidor in i romanen säger en av rösterna:

Smart-ass. Din smak för billiga ordlekar borde du förresten motarbeta.

Sedan fortsätter ordleken ett par sidor.

Den här typen av metakommentarer förefaller riktade till den sorts läsare jag själv är, alltså en som vill ta också ordlekarna på allvar (som man kan göra hos den mognare Beckett). Romanen säger uttryckligen: om du tar allt på allvar så läser du fel. När nu romanen själv förvägrar mig rätten att borste från det göteborgska, när jag nu tvingas läsa det göteborgska som just göteborgskt, ja, då blir jag irriterad.

Jag tror att de flesta människorna här i världen normalt går runt med en känsla av att livet blir lättare om man inte tar det på så himla stort allvar. Att befinna sig i den lättsamma stämningen, det är härligt, det är sommare och semester. Men är det en stämning som skall leta sig in i en roman? Jag tror inte det.

Similar Posts:

• Klockan tre är den svåraste tiden på dagen för att läsa denna recension
• Låt hoppet fara
• Administrera
• Lära sig konsten att vänta
• Skämt som inte är skämt