För Pärlbäraren gör jag gladeligen ett undantag. Maria Hellbom fångade mig verkligen med sin debut Älgkungen härom året. Fortsättningen bara måste jag läsa så fort den kom ut.

Det här är mellanåldersböcker (för 9-12-åringar, ungefär) som känns både samtida och sådär lite evigt sagoaktiga. Huvudpersonerna Klara och Aron står med ena foten fast förankrad i myllan i lilla jämtländska Vidås, dit bådas familjer nu flyttat permanent, och den andra i den omgivande naturens magi.

I Älgkungen brann skogen. Inte bara släkternas hem och marker var hotade, utan också den övernaturliga världen omkring dem. Där fanns älgkungen, Reynir, som Klara fått ett särskilt band till, skogsrån och skogsfolkets härskarinna, Midvinterdrottningen. Ja, och så den mystiska Sara, Klaras faster Sunees älskade, som också tycktes stå med en fot i vardera världen.

Redan i Älgkungen fanns Ödemarken med, ett fruktansvärt kalhygge där varken djur, människor eller väsen kunde trivas mer. I Pärlbäraren får vi möta kalhyggets upphov, en avlägsen släkting till Klara som bara bryr sig om skogen som inkomstkälla och plats för nöjesjakt. Nils-Erik Erling, som han heter, har inte bara förhärdat sitt hjärta för skogens magi. Han har faktiskt helt gjort sig av med det.

Mina tankar går till Astrid Lindgrens mest sagoaktiga berättelser. Till Riddar Kato, som ersatt sitt hjärta med en sten. Fast Nils-Erik Erling sitter inte och tronar i något mörkt sagoslott. Han är istället gubben som häver ur sig rasistiska plattityder utanför Konsum. Klara och Aron blir utsatta för det, och Klaras faster, Ida Sunee, sätter sig själv i klistret genom att skalla honom (”Jag hade ju grejor i händerna!”). Klara har svårt att skaka av sig alltsammans, och det påverkar hennes känsla för det övernaturliga omkring sig. Det blir liksom en störning. Magin … dör undan.

Det hade kunnat bli övertydligt. Didaktiskt i negativ bemärkelse. Sagor blir ju ganska lätt det. Men Hellbom klarar den balansen. Hon lyckas blanda vardag och magi på ett sätt som blir både spännande och intressant. Värt att vända och vrida på.

Älgkungen och Pärlbäraren är inte böcker man sätter i händerna på vilken ung läsare som helst. Med sina 200 respektive 350 sidor och välarbetade språk kräver de lite läsvana. Fast för den som plöjer Harry Potter fungerar de förstås utmärkt. Och så vore de riktigt fina att läsa högt tillsammans.

Similar Posts:

• Vidugast och vänskap i Jämtland
• Hästar och pappor
• Varför kan de inte vara sams?
• Stackars Klara
• Föl är ömtåliga

I Vidås finns det som Klara kallar ”familjetrasslet”. Både hennes mor- och farföräldrar bor där och nu verkar det dessutom som om hennes mystiska faster också tänker bosätta sig där. I en liten by som Vidås, blir familjerelationerna mycket viktigare än i en stad. Släktens historia spelar en stor roll i vardagslivet och Klara börjar bli stor nog att förstå sammanhangen.

Särskilt farfar men också andra personer i berättelsen ger oss en liten lektion i dialekten jamska. ”Ja nu är hon glad. Ida är hemma. Det var så länge sen vi hadd bägge barna hemma. Å du, Elin, och lillflickan. Nu är hon glad, he är hon.” säger farfar om farmor som glädjer sig åt att hela familjen är i Vidås över sommaren.

Siv på hembygdsgården talar inte bara jamska, hon berättar även om sitt möte med vidugast:

He var 1982, säger Siv. Je jobba natt på ålderdomshemmet som vi hadd hen då å je cykla heim på morgonen. I gryningen var he. Långt hår som skiftade i silver och grönt, alldeles som he sägs. Hon stod på kyrkogården, vid n´dan gamla bänken under björken.

Vidugast är snarast att översättas med skogsfolk och här blandar Maria Hellbom kända övernaturliga väsen med sina egna. Här samsas Midvinterdrottningen, Älgkungen och Skogsfrun och för alla handlingen framåt.

De tidigare somrarna har Klara varit ensam med sin kärlek till skogen och sin magiska förbindelse med vidugast, men i år blir hon vän med Aron som verkar dela hennes förmåga att uppfatta det övernaturliga. Det är fint att se hur vänskapen mellan barnen växer fram och hur de utvecklas till en blandning av detektiver och rådiga spöktämjare, men fortfarande får vara barn som älskar tacos.

Just blandningen av möten med övernaturliga väsen och verkligheten med klimatkatastrof och skogsbränder, gör att boken faller även fantasyskeptiker som mig på läppen. Det är tillräckligt mycket konkret skog, badande i sjöar och matlagning för att det ska tilltala oss som gillar det konkreta och verkliga. Men vem vet egentligen, vilka väsen som bor i skogen och Maria Hellbom skildrar dem lika tydligt som hon beskriver hur det känns att gå på mossa.

Ibland tycker jag dock att det blir lite för överbelastat. Att skildra byliv kontra stadsliv, kärlek till naturen, vänskap och ansvar för varandra räcker gott för mig. Maria Hellbom bygger dessutom in rasism eftersom farmor kommer från Thailand och Klaras föräldrars misslyckade provrörsbefruktning och jag tycker att det gör hela berättelsen lite mer tungrodd än vad det hade behövt vara.

Men faktum kvarstår: det är en fin berättelse där naturen tillåts spela huvudrollen.

Similar Posts:

• Jämtländsk magi och vardagsrasism
• Uråldrig magi och moderna monster
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• En kraft som vägrar släppa greppet
• Framtidskänslor