Redan som barn under andra världskriget mötte Hermann Funk Ludwig Kaltenburg som var en bekant till hans föräldrar. När han efter krigsslutet som föräldralös skolpojke återser honom blir Kaltenburg en slags mentor för pojken. Hermann hjälper zoologen att ta hand om de många djur, framför allt fåglar, som han föder upp i sitt stora hus, tillika vetenskapliga institut, i Dresden, och så småningom blir han professorns student. Funk förblir lojal mot Kaltenburg, också när han i slutskedet av livet anklagas för att ha varit nazist under kriget och medlöpare under DDR-tiden. Men i bokens nu, i samtal med en ung kvinnlig tolk, börjar han för sig själv lägga ihop minnen av sitt eget liv och av den store mannens, och visa upp den sammanlagda bild av verkligheten som han kanske alltid visste fanns där men inte riktigt ville se.

Men man ska inte vänta sig klarhet eller snabbhet om man läser Beyer. Bilden som visas upp är inte fullständig, istället får enskilda minnesbilder, ofta till synes banala, genom en blixtbelysning och skärskådning visa på tecken i tiden, på skeenden på väg att hända, på vändpunkter man ser först i efterhand. Proust spelar en stor roll i boken, och den är skriven i Prousts anda: det är ordrikt och ibland trögt, stundtals sövande, stundtals förvirrande. Men när man tillåter sig att sjunka in i det är det också riktigt bra. Man får en känsla för de olika tiderna, rädslan som fanns under kriget och under DDR-tiden, med människor som försvinner och dämpade samtal som tystnar när man kommer in i rummet. Lika mycket som det hör till tekniken med det ofullkomliga minnet som berättare så säger det något om tiden när texten förblir gåtfull och outtalad.

Kaltenburg är också en fascinerande gestalt, baserad på verklighetens store tyske zoolog Konrad Lorenz, och porträtterad som en märklig blandning av stor vetenskapsman, barnslig och intuitiv djurvän och ibland aningslös och undflyende medborgare i samhället. Han umgås inte lika lätt med människor som med djur helt enkelt, och det är när han inte inser sina begräsningar utan även vill studera människor som hans väg mot slutet börjar. Hermann Funk får i boken rollen av en iakttagare, han är den som studerar Kaltenburg. I någon mån på samma sätt som Kaltenburg studerar sina kajor, med samma blandning av avund och ömsinthet inför deras respektive färdigheter och tillkortakommanden. När han i sin tur berättar för en tredje person, tolken Katarina Fischer, blir det möjligen ett lager för mycket. Hon blir aldrig mer än en katalysator för Funks berättelse, en inte nödvändig gestalt i boken om än inte direkt överflödig.

De många berättelserna om fåglars liv och beteende är dock bara berikande. Som att fåglar kan skräckrugga, tappa fjädrar i flykten, bara av att höra ett gevärsskott i närheten. De är inte fysiskt skadade, men reagerar som om de vore det. Kaltenburg vill gärna tro att man kan studera människor som man studerar djur, men det är endast genom att förneka deras komplexitet som han kan lyckas med det. På motsvarande sätt kan studiet av naturen aldrig vara av oss opåverkat. Talande är historien om de örnar som sköts av den österrikiske kronprins Rudolf bara dagar innan han dog, förmodligen för egen hand. Konservatorn som stoppade upp dem gav fåglarna ett sorgset uttryck, som om de sörjde sin banemans död. Örnarna finns utställda på Naturhistorisches Museum i Wien. När jag åker dit nästa gång ska jag gå och titta på dem.

Similar Posts:

• Det förflutna gör sig påmint
• Bedövande!
• Uppbrott i ett vemodigt tecknat DDR
• Lonely Planet DDR
• Den starkares överlevnad

För Spioner är bland det mest sövande jag någonsin läst. Den historia om en syskonskaras sökande efter sina rötter som faktiskt finns i boken rivs effektivt isär av författarens förmåga att dölja sina karaktärer bakom ett onödigt användande av ”man” och genom att aldrig utnyttja dialogens möjligheter att skapa någon som helst rörelse i texten. Och detta eviga betraktande. Jovisst, ögat och seendet är ett viktigt tema i boken, men man får inte glömma den stackars läsare som skall vila ögonen på texten. Marcel Beyer verkar inte ha skrivit för någon annan än sig själv.

Det känns som om Beyers eget språk tar död på spänningen som möjligen fanns i grundberättelsen. Språket blir ett trögflytande nästan klibbigt medium. Särskilt uppenbart blir detta om man beaktar den enorma mängd av meningar som inleds med ordet ”som”: ”Som vore de rädda”, ”Som skulle vi”… Konstruktionen blir ett försök från författarens sida att förtydliga något som läsaren annars skulle missa. Snällt och omtänksamt skulle man kunna tycka, men jag får snarare känslan av att Bayer genom uppradandet av liknelser försöker skapa någon slags förståelse för det han skriver.

När jag läser vad jag skrivit blir jag förvirrad. Osammanhängande, fragmentariskt, splittrat. Ctrl+A och sedan Backspace. Börja om. Ja, recensionen gör ingen särskilt lycklig. Men i sin ofullständighet så återspeglar den faktiskt mycket väl boken den gör anspråk på att recensera. Därför så låter jag mina tecken vara kvar. Och om ni känner er besvikna över att ha ödslat flera minuter på min kassa recension: Tänk då på mig, som lidit Beyers litterära styggelse under flera bedrövligt dystra timmar.

Similar Posts:

• Proust, kajor och rädsla
• Om träd, i alla dess former …
• Dystopi för dysterkvistar
• Familjehemligheter
• Mellan dag och natt