Madeline Millers bok om kärleken mellan Patroklos och Akilles släpptes för första gången 2011 och är redan ansedd som en modern klassiker. Idag toppar den bästsäljarlistor, trendar på Tiktok och har, för första gången, översatts till svenska. Det är en berättelse som skildrar den klassiska homeriska sagan om kriget mellan Troja och det grekiska öriket från ett nytt och intimt perspektiv. Kanske är det just däri intresset ligger – och också bokens styrka.

Miller är utbildad inom klassisk litteratur och arbetade som lärare i grekiska och latin medan hon författade boken. Detta speglas i boken: utan att ha läst Illiaden eller vara mer insatt i grekiska myter än genomsnittet, blir det för läsaren tydligt att Miller bygger sin fiktion på fakta – eller snarare myt. Det är en gedigen research som ligger till grund för bokens stomme och resulterar i en upplevelse av att man får en historielektion, där namnen på kungarna stämmer, relationerna mellan de olika gudarna är rätt och händelseförloppet tycks stämma överens med hur det var, eller i alla fall hur det berättats om tidigare. Millers historielektion är dock fylld av passion och romantik.

Kanske är dagens Tiktok-användare oerhört fascinerade av grekiska myter. Mer troligt är att de tycker om att läsa en tragisk och himlastormande kärlekshistoria i antik miljö. Trots noggrann förankring i den klassiska myten, blir den nämligen inte mer än sekundär i boken. Sången om Akilles är i huvudsak ett kärleksepos som råkar utspela sig under upptakten till och förloppet av kriget mot Troja. Åren går – ibland lite väl snabbt och svepande – men kärleken mellan Patroklos och Akilles består, trots alla prövningar, ända in i dödsriket. Kanske hade boken tjänat på att vara ännu mer matig – men då riskerat att tappa sin breda publik. Den episka smärtan och ofrånkomligheten i de två älskandes öden når dock fram ändå och inte ett öga lämnas torrt.

Similar Posts:

• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Myter och människor
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• Lösa trådar
• På gränsen mellan människa och monster

När jag föddes existerade inte ordet för det jag var. De kallade mig nymf och utgick ifrån att jag skulle bli som min mor och mina mostrar och mina tusen kusiner.

Visst är det en fantastisk inledning? Genast kastas vi in i en romanvärld som är allt annat än diskbänksrealistisk, en värld av nymfer och gudar, men som också, som ju myter gör när de förpackas rätt, samtidigt når fram till något basalt mänskligt.

För fastän Madeline Millers Kirke är gudinna, häxa, lever i tusentals år, umgås med allsköns mytologiska figurer, så är hon samtidigt så mycket människa och, inte minst, så mycket kvinna. Att vara kvinna – och alltmer man numera också, tror jag – är ju att försöka vara något som inte riktigt ordet existerade för när man föddes. Att vara något mer än ens mamma, mormor, förmödrar riktigt haft möjlighet att vara.

Kirke är en sådan. En som hela tiden stångas mot gränser, och försöker utvidga sina möjligheter till ett liv där hon får plats att andas, att leva och utvecklas. Hon är inte mänsklig, och hon är samtidigt alltigenom mänsklig. Jag är fullkomligt fascinerad av hur Miller lyckas sammanfoga dessa motstridiga drag i en helt underbar roman.

Föregångarna finns förstås. Det är helt enkelt oerhört inne att skriva nya versioner av äldre berättelser. Hogarth förlag har sin tämligen framgångsrika satsning på Shakespeare i nytappning, The Austen Project var av någon anledning inte alls lika lyckat, och i dagarna släpptes tre romaner baserade på Henrik Ibsens pjäser som jag tycker i alla fall verkar lovande.

Hos Homeros besöker den irrande Odysseus och hans besättning Kirkes ö, där hon förtrollar och förför den antike hjälten och förvandlar hans besättning till grisar när de försöker hindra henne. Hon är en häxa, ett rovdjur, en motbild till den goda hustrun Penelope som snällt väntar på hemön och motstår alla friarna medan Odysseus kuskar runt världen.

Visst är det som gjort för att berätta nu ur Kirkes perspektiv? Den närmaste släktingen till den här romanen som i alla fall jag läst får nog sägas vara Louise O´Neills feministiska omtolkning av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun, The Surface Breaks. Båda tar en egentligen ganska svårbegriplig karaktär och gör en empatisk omtolkning, tar deras synvinkel på ett sätt som de manliga författarna kanske inte riktigt lyckas med, eller ens eftersträvar.

Miller gör Kirkes värld på en gång magisk och djupt begriplig. Jag hade nog inte riktigt väntat mig att en antik gudinna och häxa skulle gå att verkligen identifiera sig med, men jag är fullkomligt intagen. Kirke är inte minst en av de bästa skildringar av moderskap som jag läst, av våndan i att vilja skydda sin son – för hon får en son efter Odysseus besök – och låta honom växa i världen.

Det är kanske inte märkligt att det är mer eller mindre marginella kvinnliga karaktärer som lånar sig till riktigt bra moderna omtolkningar. Det Miller skildrar med Kirke är på en gång mytologiskt och på pricken ett modernt människoliv, där få saker är riktigt självklara, utan där identiteten och kampen för en egen plats att fylla i världen inte alldeles saknar drag av det antika slagfältet.

Similar Posts:

• Kärleksepos i antik skrud
• Den ikoniska hemfärden
• Det finns inga sjungande krabbor
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Skön läsning och några käftsmällar