Idén till Trojanerna är riktigt spännande. Någon, eller något, dödar massvis med människor utan att lämna något spår efter sig, och det framgår ganska snart att det inte bara gäller Malmö eller Sverige, utan även resten av världen. Tre kvinnor med olika roller att spela försöker göra sin del i att hjälpa människor igenom vad som nu verkar vara en fullskalig apokalyps, samtidigt som de måste slåss mot sina egna rädslor och begränsningar.

Problemen med Trojanerna är dock många. Till att börja med: meningen med att ha tre olika huvudpersoner i olika positioner i samhället måste väl ändå vara att man som läsare ska få tre olika perspektiv på katastrofen? Det var i alla fall min förhoppning när jag började läsa Trojanerna. Tyvärr smälter Karolin (på SOS-alarm), Liv (prästen), och Sofia (kommunikatören) ihop till en enda, inte särskilt övertygande, karaktär. Karolin, småbarnsmamma med ett olyckligt äktenskap bakom sig, är skriven likadant som Liv, prästen som varit mobbad hela sitt liv och dessutom är lesbisk, som i sin tur inte skiljer sig särskilt mycket alls från Sofia, den tuffa unga kvinnan med grönt hår och en känslokall mamma. Till en början kan jag hålla isär dem lite mer för att de befinner sig på olika platser (bara en jobbar ju på SOS Alarm), men när de sen börjar träffa varandra på neutral mark tappar jag bort mig. Jag har en känsla av att författaren kanske insåg att det här var ett problem, för som läsare får man väldigt ofta ”hjälp” att komma ihåg vem som är vem genom referenser till Sofias gröna hårfärg. (Jag tycker också grönt hår är coolt, men om det är det enda som gör att läsaren kommer ihåg vem karaktären är, så har man som författare ett problem).

Nästa problem är att skräcken inte är vare sig övertygande, stämningsskapande, eller särskilt läskig. Att ha en ond kraft som dödar massor av människor utan att man förstår varför är en jätteläskig idé, men brister tyvärr återigen i genomförandet. Jag förstår definitivt det läskiga i att man aldrig får se monstret, de flesta skrämmande filmer slutar vara just skrämmande när man får se det faktiska monstret, men Trojanerna lyckas inte bygga upp den där läskiga atmosfären som gör att man hoppar till för varje ljud. Den perfekta skräckboken får mig att sitta på helspänn och lite önska att jag kunde sluta läsa för att bryta obehaget, men är samtidigt så spännande att jag bara måste läsa vidare för att få veta vad som händer. Trojanerna kommer aldrig i närheten av en sån stämning. Jag känner mig rätt likgiltig för karaktärernas öden och känsloliv hela boken igenom (och då är ändå lesbiska karaktärer något som brukar fånga mitt intresse på ett väldigt effektivt sätt), och Det Stora Avslöjandet i slutet möter jag med en axelryckning.

Den starkaste känslan jag har efter att ha läst Trojanerna är frustration. Lova Lovén hade en intressant och spännande idé för en skräckroman i en ovanlig miljö, och jag tror fortfarande att hon faktiskt hade kunnat skriva en riktigt bra sådan om någon gett henne ärlig feedback och förslag på hur hon kan förbättra karaktärerna. Gör om, gör rätt, typ. Lovén är inte en dålig författare, inte alls, men Trojanerna har för stora brister för att vara läsvärd. Om Lovén skriver en ny roman kommer jag definitivt att ge den en chans, men Trojanerna vill jag helst bara glömma.

Similar Posts:

• Skräck när den är som läskigast
• Vem är den oemotståndeliga varelsen med omättlig aptit på död?
• Ondska och orgier i Gästriklands skogar
• Blå är den mest skrämmande färgen
• Fin men inte klockren debut