Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

För min egen del har Kårelands texter alltid erbjudit tillskott till min kunskapsbank. Därför blev jag glad när jag såg att några av hennes essäer skulle publiceras i en bok under det lockande namnet Förbjuden frukt.

Många essäer har en geografisk gemensam nämnare; nämligen Frankrike. I några av essäerna görs intressanta jämförelser mellan fransk respektive nordisk litteratur. Kåreland finner gemensamma drag mellan George Sand och Ellen Key. En annan intressant jämförelse görs mellan Selma Lagerlöf i Sverige och författaren Sophie de Ségur som lästs av generationer i Frankrike. De reducerades till sagoberättare när de fortfarande levde. I senare forskning framkommer verkens skiftande miljöer och variationsrika persongalleri och hur författarna medvetet arbetade med sin stil.

Några personer som Kåreland lyfter fram i sina essäer är okända för mig. Andra är kända, eftersom de förekommer i litteraturhandböcker eller ses som förebilder i olika samhällsdiskussioner. En sådan person är Simone de Beauvoir, som betytt mycket för exempelvis Åsa Moberg. Simone de Beauvoir tänker redan som ung på åldrandet, förklarar Kåreland. I essän speglas också George Sand som i stället välkomnade åldrandet; med åldern kommer ”den tid då förståndet ser klart”.

En av de okända (för mig) är dagboksskrivaren Eugénie de Guérin, som skrev dagligen mellan åren 1834 till sin död 1848. Hon fick axla rollen som hemmadotter och i dagboken skrev hon till sin bror som levde loppan i storstaden. Naturens årstidsväxlingar har en viktig roll; hon ser vissa djur som ädla och andra djur som elaka. Men i nästa mening vill hon inte fördöma något djur, eftersom det bara följer sin instinkt. De poetiska alstren har varit läsvärda i sig men också förmedlat samhällsvärderingar från en annan tid till eftervärlden.

En annan kvinna från förr, som jag inte kände till, var den produktiva målaren Elisabeth Vigée Le Brun. Hon var på plats både före och efter den franska revolutionen. Före revolutionen var det möjligt för kvinnor att ingå i franska Konstakademin men inte efter första republikens fall. Konstnären var vän med Marie Antoinette och målade många porträtt som både uppskattades och kritiserades. Kritiken kom sig av att Vigée Le Brun tyckte att klädsel och hår skulle avbildas naturligt i stället för ståndsmässigt. Dåtidens kritikerkår godtog inte en löst sittande klänning eller att leenden visade tänder. Målningarna uttryckte ofta intimitet mellan föräldrar och barn och många decennier senare avfärdade Simone de Beauvoir konstnären Le Brun som alltför självbespeglande. Se där (!) Jag däremot, imponeras av produktionstakten. Av målningarna är niohundra tavlor bevarade.

Elsa Beskow belyses ur en intressant synvinkel. Vi känner henne kanske mest för hennes naturtrogna illustrationer i bilderböcker. Kanske rynkar vi lite idag åt budskap om ordning och renlighet. Men hur många vet att Beskow var mycket engagerad i sociala frågor? Djursholm var från början en småstadsliknande idyll, men innehöll också en proletär stadsdel med röda arbetarbaracker. Makarna Beskow umgicks med fredskämpar, socialarbetare och andra pionjärer och arbetade handgripligt med att minska klassklyftor. På 1970-talet påstod konstkritiker utan omsvep att Elsa Beskow var menlös men Kårelands essä lyfter fram en stor klassmedvetenhet hos den kända barnbokskonstnären.

Något som intresserar mig är diskussionerna kring sammanhanget mellan litteratur och samhälle. Jag roas av att få inblick i hur debattstormar kan uppstå när forskare i andra grenar ger sig in på litteraturområdet. Så skedde när sociologen Pierre Bourdieu kom med nya perspektiv på litteratur och lite nya tolkningar. Kraftfältet mellan förläggaren och författaren får en egen essä, med intressanta inblickar i hur pengarnas del av maskineriet har gynnat än den ena än den andra aktören.

Essän som handlar om hur teatern fungerade på 1700-talet och 1800-talet är omöjlig att inte fascineras av. Teatern var en kollektiv förströelse där publiken tjoade och kommenterade skådespelet, ibland till och med från scenen eftersom några ståplatsbiljetter placerades där. Teaterstycken uppfördes ofta gratis, vilket lockade publik med varierad bakgrund.

Bokens avslutande del handlar om hur samhället betraktat kvinnor som läser. Fenomenet att läsaren identifierar sig med romaners innehåll har i historien tidvis betraktats som ”farligt” eftersom den privata upplevelsen inte kunde övervakas. I senare tiders litteratursociologiska forskning ges plats åt andra faktorer. Texten som identifieringsobjekt (med ”farligt inflytande”) betonas inte i lika hög grad. Läsarter är många och omgivningen runt litteraturen är minst lika viktig för litteraturvetarna.

Flera gånger reflekterar jag över att kvinnliga författare och konstutövare inte fått plats i eftervärldens manligt dominerade uppslagsböcker. Dagboksskrivande och bilderbokskonst har helt enkelt inte getts samma värde som verk där fokus legat på nationers forna storhetstider inklusive deras gudar, hjältar och kungar.

Något jag tänkte på när jag läste, var att essäerna inte blinkar till nutidsfenomen. I stället står de för sig själva och lutar stadigt mot gediget referensmaterial, som finns i slutet av boken. Sist men inte minst, vilken språkbehandling! Författaren har ett precist uttryckssätt som inte svävar iväg i abstrakt teoribildning. Kåreland som stilistisk förebild i historie- och samhällsbeskrivning är mitt tips till alla svenska universitet, högskolor och tidningsredaktioner.

Similar Posts:

• Tidsresa till Paris
• De skapande systrarna de Beauvoir
• Tidlöst motstånd
• Filosof värdig namnet
• Tidlöst om människans komplexa natur