Det är inte förrän Alina och Mals trupp måste korsa Ohavet, en enorm massa av mörker som delar landet i två delar, full med livsfarliga varelser som inte vill något hellre än att äta människor som försöker ta sig igenom, som något vaknar inom Alina. När volkror (de människoätande skuggvarelserna) anfaller skeppet och allt verkar förlorat, frambringar Alina (omedvetet) så mycket ljus att mörkret skingras och volkrorna ger sig av.

Det visar sig att Alina kan vara Solbringaren, räddningen som Ravka väntat på, den som slutligen kan skingra Ohavets ogenomträngliga mörker för alltid och ena Ravka igen.

Hon förs genast bort till Lilla Palatset, där Grishan (den magiska eliten) bor och tränar. Alina trivs inte, utan vill tillbaka till Mal. Hon kritiserar överflödet Grishan och hovet lever i, vilket är fullt förståeligt, men även där hon har poänger (varför ska eliten leva i total lyx medan majoriteten av landet svälter?) framstår hon mest som en trumpen och otacksam tonåring, eftersom hon är missnöjd med precis allting. Tränaren är för hård, magin är inte tillräckligt enkel att bemästra, sängen är för mjuk, Skuggmästaren (Grishans överhuvud) ger henne för lite eller för mycket uppmärksamhet…men värst av allt: Mal svarar inte på hennes brev.

Ni som sett Netflixserien Shadow and Bone, men inte läst den här boken, känner förmodligen inte riktigt igen min beskrivning av Alina. Det hade inte jag heller gjort. Seriens Alina är någon jag hejade på, en stark och motståndskraftig och modig person. Bokens Alina hade förmodligen sagt något spydigt om att seriens Alina hade för tjusigt hår. Det här är en av de där sällsynta gångerna när filmatiseringen faktiskt är bättre än boken. Det är inte det att Ravka (en fantasyversion av tidiga 1900-talets Ryssland) är en ointressant miljö, eller att handlingen inte är fängslande. Det är en bokstavlig kamp mellan ljus och mörker, som Leigh Bardugo dessutom lyckas göra tämligen originell. Och visst visar Alina till slut större mod och kämparglöd, men då är boken redan nästan slut. Jag kommer läsa nästa del, för jag vill trots allt veta hur det går. Jag hoppas bara att Alina fortsätter utvecklas trots Mals missnöje, och att Mal antingen slutar vara det primära kärleksintresset, eller skärper sig och slutar vara en sån tjurig mansgris. Mal, du är i sällskap med Grishans Beyonce. Klart hon överglänser dig. Sluta göra ner henne och var glad att henne ljus räddade dig, din otacksamma snorvalp.

Similar Posts:

• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Magi och stenhovsdjur
• Fantasy med fokus på relationer
• Tortyr är ungdomsbokens nya svarta
• Hemliga sällskap och magisk noir

Som en direkt följd av att hon har förmågan att se de grå, blir Alex rekryterad till Lethe – det nionde sällskapet i New Haven, vars uppgift är att minimera skadorna orsakade av de andra åtta. De andra har namn som Skull and Bones, Scroll and Key, eller Manuscript. Egentligen är de väl som hemliga sällskap är mest – folk med pengar och inflytande som träffas iklädda färgglada kåpor, mässar tillsammans och känner sig speciella. Utom då, att de hemliga sällskapen på Yale faktiskt sysslar med magi. Lethe utgör en slags magisk kontrollmyndighet – å ena sidan torr och byråkratisk jämfört sällskapen som sysslar med nekromantik eller illusionsmagi, men å andra sidan det som hindrar sällskapen från att ha ihjäl sig själva eller oskyldiga förbipasserande. Iallafall för det mesta.

Det nionde sällskapet är väl en slags fantasydeckare, men både den termen och mina försök att beskriva intrigen känns tafatta. Den handlar om makt och girighet och egenintresse, och mord och magi. Den har inte det glossigt tillrättalagda som jag förknippar med ordet fantasy, utan är mörk och bitvis rätt otäck. Alex är en tämligen kantstött huvudperson som aldrig hinner sova ut, och som stjäl smörgåsar från matsalen att ha i ryggsäcken som backup, för att hon inte vågar lita på att hon ska fortsätta serveras tre mål mat om dagen. Någon slags rättspatos eller envishet eller dumhet gör att hon inte förmår sig att följa order och ta ett steg tillbaka när en ung kvinna mördas nära universitetsområdet. Istället börjar hon utreda hur mordet kan hänga ihop med de olika sällskapen.

Boken är lite rörig, med ständiga tidshopp och tillbakablickar som är besvärliga att orientera sig bland. I princip är inte tidshoppandet så dumt – det låter berättelsen växa fram längs flera parallella spår, som blir mer intressanta än en enda A-till-Ö-berättelse. Men jag hade önskat mig att kapitlenamnen innehöll tydligare tidsangivelser än ”vår”, ”vinter”, ”förra sommaren” osv. Författaren har också en tendens att introducera namn och fenomen som om de vore självklara (en lägenhet där Alex har bott kallas till exempel genomgående för Nollpunkten utan tydlig orsak).

Men när jag efter några kapitel accepterat att jag inte kommer att hänga med i alla resonemang, och att jag inte har missat något utan kommer att få mer sammanhang längre fram, så blir jag oväntat engagerad. Jag vill veta hur det går, och varför Alex mentor Darlington har försvunnit, och varför den unga kvinnan blev mördad, men framför allt vill jag veta hur det går för Alex. Det är något med henne som gör att jag tycker om henne – kanske är det att hon är cynisk och hoppfull på samma gång.

Om Book and Snake /…/ ville försöka [döda henne] igen var nu det perfekta tillfället att göra det. Hon hade betett sig heltokigt till allmän beskådan; hon låg illa till akademiskt. Om hon plötsligt slängde sig i en flod eller från en byggnad eller ut i trafiken skulle det finnas många varningstecken att peka på.

Verkade hon deprimerad? Hon höll sig för sig själv. Hon hade inte många kompisar. Hon kämpade med skolan. Allt var sant. Men skulle det ha spelat någon roll om hon hade varit någon annan? Om hon hade varit någon som var social och ute och festade skulle de ha sagt att hon tyckte om att dricka bort sin smärta. Om hon hade haft höga betyg skulle de ha sagt att hon åts upp inifrån av sin perfektionism. Det fanns alltid ursäkter till att flickor dog.

Och ändå var Alex märkligt belåten med hur annorlunda hennes historia skulle vara nu jämfört med hur den hade varit för ett år sedan. Dog av nedkylning efter att ha blivit packad och brutit sig in på ett utomhusbad. Överdoserade när hon provade något nytt eller gick för långt. Eller bara försvann. /…/

Men om hon kunde undvika att dö just nu skulle det vara fint.

Det finns många detaljer i Det nionde sällskapet som tilltalar mig. Som att de grå avskyr allt som har med döden att göra – det skulle aldrig falla dem in att hemsöka en kyrkogård. Däremot flockas de kring allt som är levande: starka känslor, våld, sex, blod, och kaos. Jag gillar också att de övernaturliga elementen är mer som i Lev Grossmans Magikerna än som i Harry Potter. Magin är krånglig och akademisk och oförutsägbar. Den slår fel ibland, och kan missbrukas. Den skulle faktiskt kunna existera inom ramen för några få hemliga sällskap, utan att resten av världen vet något om den. Berättelsen och Alex är egentligen lite likadan. Den är stökig och krånglig, och den har lite väl många plot twists som man ska hålla reda på. Men den är väl värd tiden och engagemanget.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• För mycket av det goda
• Att längta efter mer
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Välsmord spänning