Problem med infertilitet är mycket vanligt, men det är inget som det pratas om direkt. Fortfarande är det ett tabu att inte kunna få barn. Det blir tydligt genom hela boken hur otroligt snävt vårt samhälle är in sin syn på familjen och på vad en förälder bör vara. Många är de adoptivföräldrar som i boken beskriver hur rasistiskt Sverige är och hur många i omgivningen tycker synd om dem som om de vore en andra klassens föräldrar.

De homosexuella paren diskrimineras som adoptivföräldrar och vägras inseminering. För en av författarna blir det extra tydligt att det i vårt samhälle är kärnfamiljen som råder. Om det inte finns en mamma och en pappa och biologiska barn är det då verkligen en familj? Vad krävs för att kunna kalla sig förälder? Att man finns där och bryr sig om barnet har tydligen inget med det kriteriet att göra!

Jag själv har inte direkt funderat på att skaffa barn. Hela mitt vuxna liv hittills har gått ut på att se till att jag inte blir gravid. Att det skulle kunna bli problem om jag i framtiden vill ha ett barn har inte direkt föresvävat mig förrän nu. Vad jag där emot har funderat mycket på är vad som berättigar en person till att vara förälder.

Kärnfamiljens band spänner över de flesta av oss. Lever man inte upp till idealet så är man inte riktigt god nog. Jag anses dock att om vi vågade se med öppna ögon på barns roll i samhället och på vad som skulle ge dem trygghet så kanske kärnfamiljen kunde tillåtas att luckras upp och därmed bana väg för en mer förstående och human familjebildning. Jag tror att det skulle gynna oss alla.

Läs gärna denna bok som både är tänkvärd och ger perspektiv.

Similar Posts:

• Horan och madonnan på marknaden
• ”vi tänker aldrig mera skämmas!”
• Elaka styvmödrar och bonuspappor
• Nej, jag vill inte ha några barn
• Girls rule the school