- Hon kanske är arg på Kim, säger Alvdis.
Men min mamma är inte arg på mig.
- Jag har ingen mamma, säger Hamsa.
Men jag vill inte att någon skriker åt mig.

De två vännerna är iakttagande och fundersamma. Varför är Kims mamma egentligen arg? De funderar och relaterar till sina egna liv. Barns tankar kan vara så okrångliga men samtidigt sylvassa. Och Alvdis och Hamsa blandar in sina egna liv i mysteriet. Varför är mamman egentligen arg? De funderar på hur Hamsas farfar var arg en hel kväll då han hade tappat sin mobil i badkaret. Och Alvdis minns hur hens mamma blev arg då grannarna spelade hög musik. Varför är mamman arg? är en deckare där huvudpersonerna söker svar. Det är en berättelse där känslorna flödar och tillåts ta stor plats. Det är generöst och tillåtande. Många funderingar kommer upp hos Alvdis och Hamsa och de hinner prata om mycket viktigt. Tänk om det är någon som slagit mamman? Hamsa berättar att hans farbror slagit honom. Och att han inte fick säga något. Men det gjorde han tackolov.

Illustrationerna är underbara. Samtidigt som de är naivistiska och förenklade bär de massor av roliga detaljer. Det kan vara i form av anslag på förskolan eller en löst uppsatt knut på en mamma eller kanske en svanktatuering. Även om karaktärernas ben är piprensesmala och huvudena är överdimensionerade känns de äkta och jordade. De lirar väldigt fint med berättelsen.

Det här är som sagt både en filosofisk och spännande bok. Våra små vänner fortsätter genom berättelsen att fundera över knäckfrågan, men idogt arbete gör att gåtan får en lösning. Tillslut får de reda på varför hon är arg. Fantastiskt fint att våra vänner får tid att fundera klart och dessutom får chansen att tillsammans lösa gåtan.

Similar Posts:

• Tävlan och fantasi
• Tre trösterika böcker för transbarn
• En värmande berättelse
• Den allvarsamma leken
• Problemfri förskolestart

Barnet ser kylan och ensamheten hos Victoria. Steg för steg hjälper barnet Victoria, med små gester, först ett par vantar, sedan en mössa, ett par långkalsonger och sist en sten i dörren så att Victoria kan smyga in och sova på husets vind.

Kristina Murray Brodin använder ett jag-perspektiv som låter oss möta Victoria genom barnets ögon och det är genom barnet de självklara reaktionerna speglas, i alla fall det som borde vara de självklara reaktionerna när man möter en person i nöd. Här visas det genom att bara vilja ge lite extra värme när det är som kallast i vårt land. För barnet är Victoria som vem som helst som barnet kan prata med, en vän till vilken hen kan beklaga sig. Victoria svarar fåordigt men man märker och känner ändå värmen i hennes svar och barnet nöjer sig oftast med det lilla hon får tillbaka.

Nästan varje dag träffar jag Victoria.
En dag ser jag att hon har världens snällaste ögon. Då berättar jag om Marija. Som inte har bjudit mig på sitt kalas. Fast hon var hemma hos mig förra veckan och lekte. Victoria lyssnar och nickar lite med huvudet.
- Du lilla, säger hon.
Det är konstigt. För genast känns det faktiskt lite bättre. Men jag är fortfarande arg på Marija.

Detta är ingen rolig bok, det är på stort allvar och realistiskt. Det finns inga skratt mellan raderna och bara kanske, finns ett lyckligt slut. Prinsessan Victoria är en bok som man nästan måste samtala om. Hur kommer det sig att vissa har flera mössor att välja bland, och andra inte har någon? Vad kan man göra? Hur kan vi hjälpa varandra? Ibland är det skönt att sätta sig ner och visa barn även denna bild av vår värld och samtid, att ta en stund för allvaret mellan skratten. Förklara att det finns utsatta människor som inte alltid har valt att sitta där de sitter. Detta kräver dock att barnet man läser för är på samma nivå just då, för den här boken kräver sin tidpunkt vilket gör att den kanske inte alltid går hem hos de små barnen. Boken är ett fint litet avbrott och tankeställare.

Similar Posts:

• Varför kan bli därför
• Kängurubarn och föräldrakärlek
• Prinsessor kan själva
• Om en ö, en sommar och längtan efter en vän
• Maktkamp på hemmaplan