En dag när Peter är på marknaden för att köpa bröd ser han en spågumma och frestas så hårt att han lägger slanten på en spådom av gumman istället. Peter frågar om sin syster, som Vilna Lutz sagt är död, och spågumman säger att hon inte alls är död, utan att elefanten ska leda Peter till henne. Elefanten? Vilken elefant? Och har Vilna Lutz alltså ljugit för Peter all denna tid?

Samtidigt ska en trollkarl trolla fram en bukett liljor inför en stor publik i staden, men misslyckas (eller inte) och trollar istället fram en elefant som faller ner genom taket och krossar Madam La Vaughns ben. Vilken tillfällighet! Men hur ska Peter få tag i elefanten, och hur ska hon föra honom till hans syster?

Den första boken av Kate DiCamillo som gavs ut på svenska, Edward Tulanes fantastiska resa, var en fullkomligt fantastisk bok om en leksakskanin på villovägar. Och det höjer naturligtvis förväntningarna på de följande böckerna.

Liksom Edward Tulanes fantastiska resa är Trollkarlens elefant en riktig sagobok. Den handlar om att tro på det omöjliga och hur det omöjliga faktiskt kan hända. I verkligheten kanske det inte händer genom att en elefant ramlar ner genom taket (eller?), men i sagans värld gör det det. Båda böckerna handlar också om hoppet. Om att härda ut det outhärdliga, för plötsligt kan det omöjliga hända, och allt blir bra igen.

Kate DiCamillo gör det bra, igen. Berättelsen är gripande och fin, men jag tycker inte att den når upp till Edward Tulanes fantastiska resa. Vill man läsa en riktig saga, en riktig fin sagobok, om att lyckas behålla hoppet när allting tycks hopplöst, och om att det omöjliga plötsligt kan hända, är det Edward Tulanes fantastiska resa jag rekommenderar alla gånger. Trollkarlens elefant är också väldigt fin och bra, men inte alls i samma klass.

Similar Posts:

• Jag är kär!
• Den gula tegelvägen förgrenar sig – men började här
• Uppdaterad saga med humor
• Sagolike Neil
• Ful, skitig och glupsk