Boken börjar med tre noveller kring Kata Dahlström (1858-1923) och Björn Runeborgs psykologiskt finmejslade sätt att skriva får mig att till en början att tänka på novellisten Gustaf Rune Eriks (1918-1999) – som i det jag läst av honom – skriver både fängslande, bra och vemodigt om tvåsamheten. Låt vara att Runeborgs Kata Dahlström tar långt större plats än några av Eriks kanske mer undfallande kvinnor.

Ändå är det i bokens andra del, fem noveller under huvudrubriken Gestalter som den riktigt tar sig. Berättelsen ”Sprängpunkten” om Per Albin Hanssons sista spårvagnsfärd ut till hemmet i Ålsten 1946 är en stor njutning att läsa. Innan Hansson stiger av hinner han göra upp med många av sina politiska fiender och går inte alltid segrande ur striden. Som läsare kan du inte vara riktigt säker på om det Per Albin upplever när han går framåt i spårvagnen faktiskt sker, eller om han bara sitter på sin plats och drömmer. Jag vet inte heller vad det tar att åka spårvagn från centrala Stockholm ut till Ålsten. Det är nästan en feberaktig stämning i novellen, där tid och rum lite grann upphör. Som om det bara av tonen i novellen gick att känna, han har inte långt kvar att leva nu, landsfadern.

Novellen ”På väg” handlar om hur Olof Palme som ung liftar sig några mil genom USA, och mejslar man ut Palmes karaktär lika skickligt som Runeborg, känns det som om den novellen nästan skrivit sig själv. Min upplevelse av den är att den är väldigt karaktärsdriven, man hör Olof Palmes tonfall i varje stavelse av det han säger i berättelsen eller varför inte i beskrivningen:

Så gungade han när han hade löst en världsgåta, vilket tidvis kunde hända flera gånger om dagen.

”Djävulens besök” sedan är knivskarp studie i dynamiken mellan Aina och Tage Erlander sjutton år innan Tage blir statsminister. Jag gillar också novellen ”Tavlorna” där Ernst Wigforss (1881-1977) går omkring på konstutställning. Det är medarbetaren Dag Hammarskjöld (1905-1961) som bett honom gå dit för att Wigforss ensam ska kunna gå runt och tänka. Och det han funderar kring är en kommande befordran av Hammarskjöld.

Från sidan 105 och framåt tappat jag sedan intresset lite, det verkar som om Runeborg nog tyckt att det varit mer givande att skriva om dåtiden och de stötar som fanns då, än att skapa något om nutiden. Det handlar om ett självmord som inte riktigt berör eller övertygar.

Jag får se om Runeborgs författarskap blir något att återkomma till. Jag blev inte blixtförälskad, men rätt fascinerad ändå. ”Sprängpunkten” är verkligen något som står ut.

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• Palme, aktören
• ”Fru Kata” bjuder in
• Lösa trådar
• Nedtonat och svalt om ungdom och död

1894 gör Kata Dalström skandal. Hon är trettiosex år, uppvuxen i en förmögen familj och gift med en konservativ man – ändå blir hon socialdemokrat!

Jag överdriver nästan inte alls om jag säger att det är meningar som dessa som gör att jag vill hålla på med historia. Förändringarna! Dramatiken! Blotta tanken på en socialdemokrati fjärran från trött statsbärande, kanslihushöger och slentrianmakt.

Inte för att det direkt var bättre när en socialdemokratisk agitator som Kata Dalström hotades med fängelse och skrevs ner i den borgerliga pressen som ”en fara för den allmänna friden och moralen” och inte sällan fick hålla sina anföranden utomhus för att ingen ville eller vågade låna ut lokal. Nej, det vore ju att romantisera väl ordentligt. Men åh, vad det var annorlunda! Vad människor ändå har förändrat sina villkor!

Ja, det är något med den där tiden och rörelserna som får till och med en skeptiker som mig att strössla med utropstecken. Och Kata Dalström levde mitt i det – eller ställde sig mitt i det. Hon hade ju kunnat välja en helt annan tillvaro. Ägnat sig åt ett borgerligt hem, de sju barnen, maken och kanske en smula välgörenhet eller kultur. Någon litterär salong kanske, på sin höjd.

Det gjorde hon inte. Istället bröt hon med förväntningar på både klass och kön. Hon blev en offentlig person, en megakändis före moderna massmedier. Hon reste runt, hon talade och skrev. Hon tog plats och hon provocerade.

I Kata Dalström – agitatorn som gick sin egen väg tecknar Gunnela Björk hennes liv från vaggan till graven. Det är ett ganska stormigt liv, ett ständigt sökande efter, ja, vad är det? Någonting större? Där finns det politiska drivet, absolut, men också ett andligt sökande – bland annat ett intresse för mysticism och buddhism – och en törst efter kärlek och passion. Det omvälvande.

Som fjortonåring blir hon relegerad från Risbergska flickskolan i Örebro, där hennes olydnad och inte minst flirtande anses alltför depraverat. Som första kvinna i den socialdemokratiska partiledningen kommer hon snabbt på kant med Hjalmar Branting och gänget. Hon är med och bryter sig ut i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti, blir kommunist, men kommer inget vidare överens med de alltmer inflytelserika och hårdföra ryska revolutionärerna heller. Feminist vill hon inte kalla sig. Klass går före kön. Fast nog måste det svida när den kvinnliga rösträtten kompromissas bort?

Det är dramatiska decennier i historien som Gunnela Björk och Kata Dalström bjuder in till. Ett samhälle där spelreglerna på många sätt kastats upp i luften – var ska de landa? Det är en anda av att allt är möjligt som är lätt att romantisera, men det var människor som åstadkom den andan. Människor som Kata Dalström.

Similar Posts:

• Spårvagnsfärden du inte glömmer
• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• ”The lady’s NOT for turning”
• Farfars flicka
• Dramatisk dagbok från 1600-talet