Själv är jag, nå, inte det. I själva verket är den enda ekonomipristagare jag kunde namnge för några dagar sedan Jed Bartlet, och han finns ju tyvärr inte på riktigt.

Dessutom säger titeln professor vanligtvis betydligt mer om hur namnkunnig en person är än om ifall han eller hon är en god pedagog. Här blir jag däremot imponerad av vilken god lärare Stiglitz är. Han förklarar och diskuterar och gör begripligt hur den ekonomiska krisen uppstått och spridits, vad det kan bero på, hur resonemangen gått och vilka eventuella lösningar som kan finnas.

Vad Stiglitz förordar är i korthet större reglering av finansmarknaden och räddningsinsatser som i större utsträckning kompenserar småsparare och offentlig sektor för de förluster ett abnormt avreglerat ekonomiskt system, otillräcklig kontroll och ohejdad girighet från finanssektorn skapat. Han är djupt kritisk till att ovillkorat plöja in skattepengar i de storbolag som misskött sig värst, medan de som tjänat grova pengar på att ge orimliga lån och sälja riskerna vidare fortsätter att plocka ut miljarder i bonusar. Istället för att ge konstgjord andning till ett ohållbart system måste vi förändra systemet.

”Det enda förvånande med den ekonomiska krisen 2008 var att den kom som en överraskning för så många” inleder Stiglitz sitt första kapitel i Fritt fall. Själv har han visserligen länge kritiserat systemet, men man kan också fråga sig – som Klas gjorde på dagensbok.com redan 2003 – hur han egentligen använt sin egen maktposition i ekonomin. I en recension av Fritt fall i Sydsvenskan pekar Johan Norberg på att Stiglitz producerat åtminstone en rapport där han själv underskattat riskerna i numera krisdrabbade bolag. Sådant vore förstås rimligare att redovisa i en bok som den här än att bara låtsas som det regnar och säga ”Vad var det jag sa?” åt alla andra.

Det gör emellertid inte hans resonemang mindre intressanta. För mig är det här en ny sorts nationalekonomi – en som faktiskt verkar rimlig. Som inte bara kommer dragande med samma verklighetsfrånvända teorier om ”den osynliga handen”, ”den självreglerande marknaden” och ”den nyttomaximerande människan” som alltid har all nödvändig information och alltid fattar rationella beslut. En nationalekonomi som är resonerande snarare än dogmatiskt och som inte bara predikar djungels lag utan som pekar på att det långtsiktigt lönsamma ofta också är det mer humant och ekologiskt lönsamma. Som kan slå fast saker som att ”Man får inte sko sig på de fattigaste och mest sårbara.”

Sådana uttalanden skulle kunna drivas till det revolutionära, och det bör väl understrykas att Stiglitz knappast gör. Han förespråkar fortfarande kapitalism, men en bättre reglerad och kontrollerad kapitalism. En kapitalism med ett mänskligare ansikte, skulle man kunna säga. En nationalekonomi med förnuft och moral. Redan det känns ju lätt revolutionärt.

Similar Posts:

• Inte mitt felÂ…
• Lättbegripligt och underhållande om nationalekonomi
• Finanskrisen förklarad
• Ideologierna lever – och dödar
• En banal girighet?

Som exempel diskuterar han kriserna i Sydostasiens olika länder – Thailand, Filippinerna, Indonesien. Han behandlar utförligt chockterapin i Ryssland. Och han ställer de länderna mot andra länder, som har tackat nej till ”hjälp” från IMF – Botswana, Etiopien, Kina, Indien, Malaysia. Även om mycket återstår att göra i de senare länderna, så blev deras utveckling inte alls lika katastrofal som somliga länder vilka skulle räddas av IMF. Slutsatsen; IMF:s inblandning är ofta till mer skada än nytta.

För den som vill förstå mycket av de senare årens diskussioner om "globalisering" och olika länders utveckling med kriser och kollapsande ekonomier är Stiglitz bok väl värd läsning. Han beskriver på ett enkelt och lättfattligt vis många av de centrala problemen inom national- och utvecklingsekonomi, även somliga tämligen komplicerade makroekonomiska problem. Samtidigt kan jag ibland tycka att han är lite väl förenklad i sina generaliseringar om vad ”antiglobaliseringsrörelsen” vill och inte vill (och att han dessutom utgår från att ”rörelsen” är motståndare till ”globalisering”).

Mycket av det som sägs i boken är dock egentligen inte så nytt. Folkrörelser har försökt hävda det här under många år, och böckerna på temat är legio. Den stora skillnaden är förstås vem som säger det. Joseph Stiglitz är nämligen inte vem som helst, och minst av allt någon politisk vildbatting. Tvärtom, under många år agerade han ekonomisk rådgivare åt den amerikanska presidenten. Därefter gick han vidare till posten som chefsekonom på IMF:s systerorganisation Världsbanken. För att därefter inneha en professur i nationalekonomi, och bedriva forskning som belönade honom med ”Nobelpriset” i ekonomi.

Att det är Stiglitz som skriver det han skriver väger därför måhända något tyngre än när somliga andra säger samma sak. Men samtidigt kan jag inte komma ifrån tanken att han i någon mån kanske försöker att skylla ifrån sig. Många av de ekonomiska krisprogram han diskuterar genomfördes vid den tid då han själv var chefsekonom vid Världsbanken. Och IMF och Världsbanken har i åratal agerat hand i hand, mot gemensamma mål. Vad tyckte Stiglitz då om den politik som fördes? Vad gjorde han själv? I vissa fall nämner han att han försökte påverka skeendet i en annan riktning. Kanske så. Men man kan inte komma ifrån tanken att en liknande bok skulle behövas även om Världsbankens agerande…

Similar Posts:

• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• Rojas övertygar inte
• Globaliserings kritiker talar
• Brokigt om folkrörelseutveckling
• Myter om myter