…jaha. Ännu en Christie-pastisch alltså? Gäsp. Men vänta lite. Den här historien inte bara utspelar sig i det gamla Aten, får vi veta; den är skriven där också av en anonym författare, har sedan fallit i glömska i tusentals år innan den hittades på ett gäng uråldriga pergament. Vilket fynd, en hel antik detektivroman! Den måste ju bara översättas till modernt språk också så att dagens läsare med sin glupande aptit på whodunnits får en chans att läsa den.

Så då och då, medan vi följer historien om Herakles jakt på vem det nu är som mördar filosofistuderande, dyker översättaren (alltså inte den svenska, utan han som översätter från grekiska) upp i form av fotnoter undertecknade ”Ö.a.” Pergamentet var i dåligt skick, och han har bara tillgång till en inkomplett avskrift, men han gör så gott han kan. Och märker snart att här verkar finnas mer än vad man tror. Förutom mordgåtan som texten beskriver finns en gåta dold i själva texten; hemliga budskap i form av återkommande bilder, metaforer och antydningar som pekar på att hela deckarhistorien bara är en täckmantel för något annat. Och ju mer vår översättare jagar efter den här dolda meningen, desto mer verkar den beröra HONOM personligen. När sedan figurerna i det 2000 år gamla manuskriptet börjar vända sig direkt till honom och driva med honom för att han jagar en gåta som de bestämt hävdar inte finns – samtidigt som de ger honom fler ledtrådar – börjar han ifrågasätta sitt eget förnuft. Han sugs, bildligen och bokstavligen, in i texten och verkar inte kunna hitta ut igen.

Sådär bygger Somoza upp boken, som en rysk babuschka-docka, lager på lager. Efter ett tag börjar det gå runt i huvudet, ungefär som att titta på en tavla som föreställer en tavla som föreställer en tavla etc tills man tycker sig känna en målarpensel i nacken. Den parodiskt vi-har-hört-det-förut-aktiga grundhandlingen visar sig dölja minst två handlingar till, och det blir en briljant blandning av deckare, mysterium, filosofilektion och allmänt headfuckery som är rasande kul att läsa – det är ju sånt här böcker ska användas till, inte bara till att återberätta raka historier som man lika gärna kunde göra en TV-film av, utan till att utnyttja läsaren, ge honom/henne en aktiv roll. Samtidigt blir det aldrig postmodernt analytiskt, utan är hela tiden spännande, Somoza klarar av att balansera de [hur många de nu till slut blir] historierna perfekt. Om han nu bara hade fått till ett bra slut också – det gör så mycket till och från. Men fram till dess lyckas han åstadkomma något så sällsynt som en unik bok, och en av årets roligaste läsupplevelser.

Similar Posts:

• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor
• Djupare ner i träsket
• Åh Öland, Öland
• Episk rymddeckare
• Mord genom tolkning – vem dödade doktor Sheppard?